Alla generationer har rätt till sin vinkling av historien. För oss som gör Ny Tid idag är det bara glimtvis vi kan känna igen nåt av vår egen vision, nåt personligt och hållbart, i dom tidningar som varit.

Det är förstås blindhet. Vi ser bara klichéer, rubriker: ”Framåt i slutna led”. Vi kan inte distinktionerna, alla nyanserna som då gjorde en förbannad skillnad. Ögonvittnena säger att tidningen var djärv och radikal i den situation som var. Kanske det är sant, men för att fatta sånt måste man jämföra med hur hemska dom andra tillbudsstående blaskorna var.

Ny Tid var länge sambo med den extremt provinsiella finländska varianten av stalinkommunismen. Att det idag trots FKP:s fall finns en 50-åring att fira, beror däremot på att Ny Tid nog alltid (eller OK, ofta) varit nåt utöver det. Nåt mera än ett vanligt propagandistiskt partiorgan. Igår FKP, idag ytterlig fattigdom — vad det hela tiden handlat om är att tänja ramarna, att göra det bästa av sin tids tvångströja.

40-tal: Friskt satsat för ny värld

I efterkrigsoptimism om en snabb socialistisk framtid (kanske t.o.m.äkta övertygelse att det har nåt med Sovjet att göra) skapas Folktidningen årsskiftet 1944-45, en ”folkdemokratisk” tidning. (”Folkdemokraterna” (absurt namn) var kommunisternas mjukfront, ett parti som fanns 1944-91 för att fånga upp oss nyttiga idioter till vänster.)1948 tog de imponerande raska grepp: Folktidningen övergår i dagstidningen Ny Tid med vänster-socdem-avhoppparen & privatfilosofen Atos Wirtanen som chefredaktör. I efterhand sett Ny Tids stora kändis. Atos drog in vännen Tove J. och en del annat konstigt kulturellt som sen aldrig riktigt kunnat utrotas.

Tidens fråga: Varför slutade Muminserien?

50-tal: Kåserier & Korea

Jörn Donner, Gösta Ågren jobbar ett tag som sportreportrar men skriver också unga idealistiska kulturinlägg. Eva Wichman bidrar med bra betraktelser och usla dikter. Atos lämnar skutan 1953 (samtidigt med Berlinupproret och Raoul Palmgrens fockande från Vapaa Sana), kronprins blir Mikael Romberg. Utgivningen skärs ner och namnet ändras på nytt, till det hyperkrångliga folktidningen NY TID vilket verkar symbolisera att kommunisterna tagit ett fastare grepp. Korea och Ungern ockuperas, kalla kriget fryser på, rubrikerna är utsliten retorik, läsarna vet att tidningens hemliga själ andas i kåserierna.Tidens fråga: Atomkraften, framtidens energikälla — ren, säker och gratis!

60-tal: Förbluffande revolter

Det första tecknet på moralens upplösning är att förtjusta gubbfoton av lättklädda brudar börjar smygas in i spalterna, med politiskt korrekta bildtexter som enda fikonlöv (”den här blonda skönheten plaskar i Krim”). Men sen kommer ungdomsrevolten: tidningen byter namn till fnt med små bokstäver och layouten blir ställvis t.o.m. bra. Kommunisterna är konsternerade: varför är alla så jätteradikala, vad är det för fel på diktatur? Ny Tid suger girigt in vårluften från Prag och tecknen på kvinnorörelse t.o.m. i Sovjet. Sen kommer Praghösten och layouten återgår till den vanliga.Tidens fråga: Mini eller midi?

70-tal: Revare och feminister

FNT behöver en chefredaktör, konkurrensen från unga fräscha superauktoritära Enhet skrämmer ”FKP:s svenskar” (fortfarande samma gäng som 44) att i panik anställa den enda icke-blåskjortade under 60 inom synhåll. Det blir Peter Lodenius och dom ångrar sej omedelbart. Färgstarka pensionären Georg Backlund (red.sekr. 46-52) plockas ner från Närpes som chef och kommunistisk överrock ”för den allra första tiden”.Det här är 1972. När han slutar, 1977, bryter den osynliga ledningen igen löftet till Peter och tillsätter Seppi Bonsdorff som verkat pålitlig. Det är han nu inte, eller så omvänds han av fienden, snart ses Kansan Uutisets redaktörer smygläsa Ny Tid som om den var en farlig radikal undergroundtidning med alla dom förbjudna sanningarna (vilket den inte alls är, utom möjligen inom Rörelsen).

Tidens fråga: Kan man vara feminist och ändå socialist?

80-tal: Utan pengar är glasnost ingen konst

Esbo, H:fors och till slut Vanda stads kommunala annonsering (=dolt partistöd) försvinner vilket betyder att budgeten år efter år blir allt katastrofalare. I bakåtperspektiv var tidningen ofantligt rik ännu 1980. Den har ännu en illusorisk förankring i bygderna och dagspolitiken men mister dem ^ sina gamla ö-bottniska läsare när alla vettiga mänskor på bladet slutar och bara den nuvarande redaktionen blir kvar.När pengarna tar slut försvinner också politiken och bara det som är billigare än gratis, nämligen debatt, kultur, filosofi, utrikes o a highbrow-material återstår. Desperata stödkampanjer i slutet av decennniet visar att vår folktidning har ett överraskande starkt stöd i alla samhällsklasser: både doktorer och alldeles vanliga licentiater ställer upp.

Tidens fråga: Kan Ny Tid överleva ännu en vecka?

90-tal: Bohemernas världstidning

Statligt informationspris 1992, till julen -92 ger vi ut årsboken Nya Tider som destillat av ett par särskilt dramatiska år: persiska krigets, moskvakuppens, dom baltiska frihetskampernas, jugoslaviens… (som ni märker övergår historieskrivningen här i ohöljd reklam).Tack vare att Ny Tid numera är politiskt sett helt tandlös tycker alla om den och numera har somliga den t.o.m. för att läsa den. Bland de 2.000 prenumeranterna finns 200-300 rikssvenskar, kanske lika många finnar — troligen nåt sorts finländskt rekord.

Ny Tid är idag ett rent bohemföretag, d.v.s. tidningen skulle inte utkomma en sekund ifall normal arbetsetik, städturer etc iakttogs eller medarbetarnas ”arvoden” betalades ut annat än efter påtryckning. Det är inget bra tillstånd, tvärtom, vi är långt under isen (och till skillnad från Helsingfors Aftonblad medger vi det) men det går nu ett nummer till och ännu ett.

Tidens fråga: Har nån skrivit en ledare?

Okänd skribent

Ny Tid och den Tredje Vänstern

Den 5O-åriga Folktidningen Ny Tid föddes under den andra vänsterns kulminationsår. Under decenniernas lopp har Ny Tid bättre än någon annan tidning i Finland< — rentav i Norden — återspeglat den förändring som vänstern genomgått. Idag är Ny Tid den bästa företrädaren vi har för det fenomen som jag skulle vilja kalla den tredje vänstern. Vänstern som begrepp föddes i och med den franska revolutionen. De som satt till vänster i nationalkonventet i förhållande till presidiet var de mest radikala, dvs de som mest konsekvent förde fram de medborgerliga friheterna och rättigheterna. Just den vänstern skrev parollen frihet, jämlikhet och broderskap på sina banér. Den var arvtagare till upplysningstidens filosofer, isynnerhet Rousseau, men det var också den som bar huvudansvaret för de revolutionära excesserna. Arvet efter dessa jakobiner fördes vidare av olika liberala, republikanska och radikala partier och idéströmningar. Det finns ännu i Danmark ett parti som kallar sig ” Venstre”, men som är liberalt och står långt ut på högerkanten i dansk politik. Republikanerna, som i de senaste amerikanska valen vann en brakseger på basen av ett genomreaktionärt program, inspirerades ursprungligen av radikala vänsteridéer.

Den andra vänstern

Den andra vänstern var arbetarrörelsens, socialdemokratins och kommunismens vänster. Dess främsta filosof var Marx, dess ideal jämlikhet, solidaritet och gemenskap, dess revolution Oktoberrevolutionen. Ännu på 1970-talet hade denna vänster en mycket stark ställning i världspolitiken. I stormakterna Sovjet och Kina regerade kommunistiska partier, i Tyskland, Frankrike, Italien och England var socialdemokratiska eller kommunistiska partier mäktiga och dynamiska. Välfärdsstaten förstärktes i alla OECD-länder. I Tredje världen hade olika socialistiska krafter initiativet och krävde med vissa framgångar en ny ekonomisk världsordning.

Sedan dess har denna vänster förlorat position efter position: från Chile till Kina och Danmark till Nya Zeeland. Endast i de fattigaste och mest perifera delarna av världen är den fortfarande på offensiven: ett marxist-leninistiskt parti vann nyligen valet i Nepal. Med detta vill jag inte ha sagt att den andra vänsterns tid är förbi — långt därifrån. Som jag nyss påpekade lever ju t.o.m. den första vänstern med en betydande kraft! Vad jag däremot vill hävda är att den andra vänstern inte längre är en genuin radikal rörelse. Dess idéer< är antingen allmängods, förlegade eller försvar för mäktiga fackliga och byråkratiska intressen.

Den nya vänstern, med namn som Marcuse, Gorz och Fanon, den gröna humanismen, med bl a Schumacher och Galtung som banérförare, och den andra vågens feminism, företrädda av t ex Firestone, Greer och Millet, innebar början till det jag ser som den tredje vänstern. Den är antiimperialistisk, ekologisk och feministisk. Den saknar den andra vänsterns koppling till arbetarklassen och till statliga reformprojekt. Den saknar också den första vänsterns naiva framstegstro och människosyn. Den delar ofta de tidigare romantikernas och populisternas kritik av industrisystemet, men den ser också den enorma hetydelsen av nya teknologier för att lösa ekologiska och sociala problem. Den tredje vänstern är mer teknologimedveten än sina föregångare.

Tre grundvärden

I min föreställning om den tredje vänstern ingår tre grundvärden: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling. Reell frihet för envar är den första, radikalt borgerliga, vänsterns ideal i dess mest utvecklade form. Demokratiska gemenskaper är det viktigaste arvet från den andra, socialistiska, vänstern. Hållbar utveckling är ett uttryck för miljömedvetenheten och för solidariteten mellan nationer, mellan generationer liksom mellan människan och andra arter, som ger den tredje vänstern en ny dimension.

Den utmaning den tredje vänstern står inför är väldig. Den måste föra fram idéer och krafter som — tillgodogör sig den informations- och kommunikationsteknologiska revolutionens möjligheter att åstadkomma en energi- och materialsnål produktion och konsumtion, och som omvandlar våra arbeten och levnadsvanor i riktning mot vad som kan kallas hållbara försörjningssätt; — förbättrar de sämst ställdas ekonomiska trygghet och ökar deras möjligheter att delta och arbeta, trots tendenserna till att marginalisera och passivisera allt större grupper i samhället och världen; — stärker de demokratiska gemenskaperna och deras möjligheter att påverka utvecklingen i önskad riktning, trots den ökade internationaliseringen av ekonomierna och trots tendenserna att bryta ned existerande sociala band.

Kort sagt vi behöver Ny Tid en god tid framöver!


Jan-Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.