Ryssar i Finland var ur vit synvinkel 1918 billigare måltavlor än motsvarande av kartong, framgick av Seppo Rustanius’ TV-dokumentär Tie tuntemattomaan onsdag förra veckan (24.1.96).

Då kunde det räcka med ett ord ryska på gatan för att bli avrättad på fläcken av entusiastiska skyddskårister.

Avväpnade ryska soldater (många av truppförbanden hade förklarat sej neutrala), civila som varit bosatta här sen årtionden, kvinnor och barn — alla var plötsligt potentiella offer för en blind ’ryssänviha’, en öppen etnisk terror, som uppenbarligen kostade tusentals helt oskyldiga mänskor livet.

Och sen blev det tyst.

I programmet gavs exempel från bl.a. Jakobstad, Nykarleby, Tammerfors, Joensuu och Viborg. Många av programmets finländska ögonvittnen hade som barn personligen varit bekanta med någon av dem som slaktades. Familjer hade ’hemryssar’, flickorna ryska fästmän.

Från den här familjära samexistensen brakade vi in i dess totala motsats: urskillningslöst dödande.

Det framgick också att historieskrivningen aktivt glömt morden — ingen akademisk forskning har bedrivits — och att fakta i många fall ’försvunnit’ ur urkunderna med nästan serbisk effektivitet. Vad hände t.ex. dom soldater som sattes i fångvagnar och skickades mot gränsen? Ingen ”vet” och pappren är borta. Mänskorna likaså.

Mannerhem gav visserligen order om en undersökning av händelserna i Viborg, bl.a. massavrättningen vid slottsmuren. Men eftersom det som kom fram i förhören inte tålde nåtsomhelst dagsljus, gömdes protokollen undan. De kom nästa gång fram först i slutet av 1980-talet.

Ingen ställdes givetvis till svars — de mördade var ju ”bara” ryssar. I verkligheten var de också ester, letter, litauer, ingermanländare, ukrainare, vitryssar, polacker.

Medan den andra parten i ett inbördeskrig alltid per definition är brottslig — retroaktivt — hade varken de ryska trupperna eller finlandsryssarna brutit mot lagen. De röda 1918 hade namn och anhöriga, nazisternas offer likaså. De icke-finländska mördade 1918 är däremot fortfarande en namnlös fotnot.

Nu när ingen av de ansvariga längre ens teoretiskt sett kan straffas, borde det väl vara möjligt att tala öppet om att här skedde ett organiserat massmord, en pogrom.

Eller har den vita lögnen faktiskt lyckats med sitt syfte: att radera historien?

S-ling

(Se också Listan, vecka 5)

Texten tillhör Ny Tid och skribenten. Citera gärna, men ange källan – annars kommer slaktarna och tar dej!