Det finns tre stater i världen vilkas säkerhetsdoktrin sägs vara baserad på ”kärnvapentvetydighet” (nuclear ambiguity). Var och en av dem – Indien, Pakistan och Israel – försöker dölja sin kärnvapenoption så att deras ”fiender” förtvivlat tvingas gissa sig till om länderna använder kärnkraft till också annat än att producera el.
Att läcka ut inofficiella uppgifter till offentligheten, i det här fallet att avslöja existensen av kärnvapen som officiellt inte existerar (ett fall för Orwell?) är ett riskfyllt företag överallt i världen. De som läckt ut sådana uppgifter i Indien och Pakistan har först stämplats som CIAs agenter, sedan har man försökt tysta dem i massmedia och så har de hotats till livet. I ”Främre orientens enda demokrati” klarar man inte sig undan så där lätt.
För tio år sedan gav Mordechai Vanunu, som arbetat i Israels kärnforskningscentrum Dimona, uppgifter till en brittisk tidning om sitt lands kärnvapen eftersom han såg dem som ett hot mot världsfreden. Med hjälp av lockfågeln ”Cindy” lyckades den israeliska säkerhetstjänsten återföra Vanunu till hemlandet där han dömdes till 18 år fängelse. Sedan dess har han suttit i en isoleringscell.
Enligt många internationella experter avslöjade Vanunu ingenting som man inte redan skulle ha känt till: Israels 100-200 kärnstridsspetsar var en nyhet bara för den stora allmänheten.
Vanunu har kvalificerat sig för Guinness’ rekordbok på flera sätt. Israeliska källor bokför åtminstone följande världsrekord: ”vårt sekels värsta landsförrädare” (t o m några palestinier har kallat honom förrädare), ”världens sämsta jude” och ”världsrekordhållare i sittande i isoleringscell”, vilket journalisten Yael Lotan dock preciserar: ”i serien för medborgare i civiliserade länder”.
I samma serie kunde Vanunu utropas till världsmästare också i någondera av följande grenar, beroende på om man anser att Israel har kärnvapen eller inte. Antingen det hårdaste straffet för att tala sanning – i likhet med Gamla testamentets profeter har Vanunu betonat att han bara velat tala sanning – eller det hårdaste straffet för lögner.
Vanunu blir dock en större mästare än Paavo Nurmi tack vare sin utgångspunkt. Enligt israeliska tidningar är han bla impotent, homosexuell, exhibitionist, störd, omogen och en ”förlorare”. Dessutom sägs hans flickvän vara lesbisk. Kanske allt detta framgår ur hans dagböcker ur vilka man utan hans tillstånd läst i israelisk TV.
Kriget i Libanon, där Israel försvarade sig genom att bomba Beirut tillbaka till stenåldern, och diskussioner med palestinier på Västbanken var viktiga etapper i Vanunus träning för att bli världsmästare. De övertygade honom om att Israel höll på att växa snett. Sedan han flyttat bort från Israel 1985 omvände han sig snabbt till kristendomen. Så han förrådde inte bara sitt land utan också sin tro.
Vissa representanter för den israeliska fredsrörelsen har betonat att de just för att han övergett sin religion har svårt att se Vanunu som en symbol för kampen mot kärnvapen. Vanunu lär vara en tvivelaktig hjälte också för den skull att avslöjandet av ”statshemligheter” av historiska skäl är en allvarligare sak än i andra länder.
Frågan är: ger dessa orsaker en tillräcklig grund för landets fredsrörelse att sluta ögonen för Vanunus öde? Enligt en finländsk fredsaktivist består den stödgrupp som kräver frigivning av Vanunu, aningen överdrivet, av Vanunus egen familj. Har alltför många glömt honom, eftersom han kämpat mot ett kärnvapen som ”historien rättfärdigar”?
Det israeliska kärnvapnet har kallats judendomens tredje tempel, det som man garanterat inte kommer att tillåta att raseras som de två tidigare. I de israeliska judarnas kollektiva psyke uppfattas kärnvapnet som sionismens svar på holocaust. Israels vänner runtom i världen tiger taktfullt om landets kärnstridsspetsar. I fråga om de judiska kärnvapnen måste vi göra ett undantag, verkar det som om också de kretsar som försöker förhindra en spridning av kärnvapen skulle tänka. Det samma gjorde USA när landet ordnade en konferens om kärnvapennedrustning i Främre orienten: Israel fanns inte på dagordningen.
Många israeler kräver dödsstraff för Vanunu. Om jag vore en verklig Israel-vän skulle jag kanske lättare acceptera hans straff. Inte behövs det ju så väldigt många våldtäkter eller knivhuggningar för 18 år i isoleringscell. Som vän till Israel skulle jag inse att Vanunu satt 4,5 miljoner israeliska judars liv i fara. Om man delar 18 år med 4,5 miljoner blir det ju inte så många sekunder fängelse per liv
Mikko Zenger
