Det så kallade Salzburg-manifestet som undertecknats av tio europeiska ekonomister blev ett hett debattämne efter att finansministeriets chefdirektör Martti Hetemäki recenserat det i Nationalekonomisk tidskrift. Hetemäki ställde sig åtminstone indirekt bakom den lista på hårda åtgärder för bekämpning av arbetslösheten som ekonomisterna förespråkar. Den offentliga debatten har kretsat kring de åtgärder som på ytan är de mest kontroversiella.

Förslag till sänkningar av minimilönerna och arbetslöshetsunderstöden får åtminstone inte anhängarna av den traditionella välfärdsstaten att hoppa i taket av glädje. Tanken om större lönespridning går stick i stäv mot det solidaritetstänkande som det arbetats i årtionden för. Dessa åtgärder skulle utan tvekan innebära ett systemskifte i välfärdsmodellen. En av dessa bärande tankar har varit att det skall gå att leva på en lön för heltidsarbete, oberoende av hur okvalificerat det är.

Vilken åsikt man än har om dessa obekväma åtgärder följer de åtminstone en viss logik. Om man skall sänka utgångslönerna måste också arbetslöshetsunderstöden sänkas, annars går ekvationen inte ihop. Man kan fråga sig om det är så farligt att betala utkomststöd, eller medborgarbidrag, åt sådana som är i arbete, då så gott som alla, redan som det är, får inkomstöverföringar av ett eller annat slag. Att det är bättre att stöda aktivitet än passivitet måste vid det här laget vara okontroversiellt i alla politiska läger.

Däremot har den punkt som är den mest centrala i Salzburg-manifestet inte alls berörts i debatten. Det kan bero på att den på ett tanklöst sätt tas för given, eller så är det en punkt som bara ekonomister vågar säga någonting om. Jag skall citera den sjätte punkten i åtgärdslistan, fritt översatt från Hetemäkis recension:

”Ett återställande av hög sysselsättning förutsätter också fasta investeringar. Allmänna finanspolitiska understöd skall dock avlägsna de återstående begränsningarna för företagsverksamhet och investeringar. Regeringarna är bäst i stånd att understöda investeringar genom att minska sina egna strukturella budgetunderskott, särskilt de offentliga utgifterna. Ingen europeisk regering kan ensam sänka världens realräntenivå på ett avgörande sätt, men tillsammans är de europeiska regeringarna en tillräckligt betydande faktor för att få till stånd en effekt.”

Här ligger den ekonomiska logik som inte bara dessa ekonomister utan hela EMU-Europa baserar sin strategi på. Man föreställer sig att en fortgående avreglering av den privata sektorn och hopkrympning av den offentliga sektorn frigör den dolda ekonomiska potentialen. De privata investeringarna tar fart i takt med att de tärande statliga skulderna minskar, så att räntorna sjunker för att ge fart åt ny produktion och konsumtion.

Vad detta resonemang bygger på är en klassisk tillväxtteori som säger att investeringarna kan växa i det oändliga då räntan sjunker. Att den med facit på hand är oförlåtligt naiv är det ingen som bryr sig om. Det är nämligen så att om antaganden i denna teori inte håller streck, kör Europa rakt ner i en verklig katastrof. Man sitter i en situation där de utlovade privata investeringarna uteblir, samtidigt som staterna genom sin påtvingade budgetbalans avhändat sig alla medel att själva göra någonting åt saken. Arbetslösheten blir värre och då återstår att sänka lönerna för allt mindre kvalificerat arbete till ulandsnivå.

Teorin att offentlig åtstramning och sänkta räntor skulle sätta fart på investeringarna har torpederats från auktoritativt nationalekjonomiskt håll. Jag stöder mig på den senaste nobelpristagaren, Columbia-professorn William Vickrey och dennes icke lättillgängliga men djupt analyserande artikel som först ingått i Atlantic Economic Journal och senast i tidskriften Ordfront magasin.

De investeringar som görs idag består till stor del av kapitalbesparande innovationer. De utgör företrädesvis av hög teknologi som omstrukturerar och rationaliserar själva produktionsprocessen. Samtidigt har investeringarnas livslängd blivit kortare, vilket bland annat förklaras av att efterfrågemönstret förskjutits från den tunga industrin till den lätta industrin och tjänstesektorn. Efterfrågan på investeringar har stramats åt och de är klart mindre räntekänsliga än tidigare.

För att ta ett exempel: Om ett företag investerar i ett datasystem som förlorar större delen av sitt ekonomiska värde inom loppet av några år har räntenivån ingen betydelse för investeringsbeslutet. Det görs för att det är kapitalbesparande och ñ arbetskraftsbesparande i många fall.

Uppfattningen att ett ökat sparande, vare sig det handlar om privat eller offentligt sådant, skulle stimulera tillväxt och investeringar ställer Vickrey på sin ända:

”Om man inte för en perverst hård penningpolitik kommer det utbud och den efterfrågan som genereras av budgetunderskottet att leda till ökade investeringar som lätt kan finansieras genom en utökad kredit. I stort sett kan man säga att varje miljard av ökad skuld på halvlång sikt kommet att ge två miljarder i ökade privata investeringar. Dessa kommer i sin tur att generera de ökade inkomster som ger upphov till det ökande sparande som svarar mot de ökade investeringarna. Ja, en ökning av det investerade kapitalet är det samma som en ökning av någons förmögenhet och besparingar. Investeringarna skapar sitt eget sparande, inte tvärtom: sparande, d.v.s. icke-spenderande, är varken en förutsättning eller en stimulans för investeringarna” (min emfas).

Resonemang av detta slag är svåråtkomliga för en lekman och jag har en känsla av att också många ekonomister går bet på dem. Ändå har jag en intuition av att denna kritik innehåller något av ödesfrågorna för den förda ekonomiska politiken i EMU-Europa. Ekonomiska teorier har den egenskapen att alla fel de innehåller också överförs till verkligheten då de tillämpas där. Om det elitstyrda EMU-projektet bygger på schablonmässiga eller felaktiga ekonomiska uppfattningar får det fruktansvärda konsekvenser i praktiken. Det finns anledning att misstänka att så är fallet.

I Hetemäkis recension av Salzburg-manifestet finns ett par talande motsägelser. Hetemäki suckar att ”de välfungerande arbetsmarknaderna och den höga sysselsättningen är Europas förlorade skatt”. Det är underligt att hans eget skrå går i spetsen för att nedmontera denna gamla ”välfungerande” arbetsmarknad. Visst har hela världen förändrats så mycket att de gamla strukturerna inte som sådana kan överleva, men talet om en förlorad europeisk guldålder, som man med vett och vilja gjort sig av med, vittnar om en schizofreni som allt flera börjar lida av.

En annan ironi ligger i att Hetemäki citerar Keynes: ”Take care of unemployment and the budget will take care of itself.”

Månne inte Keynes med detta avsåg att man skall ta hand om arbetslösheten via budgeten, genom en ökning och inte minskning av underskottet. Därefter tar budgeten småningom hand om sig själv och når bättre balans. Där är en annan schizofreni som präglar dagens ekonomiska debatt ñ att man ger gammal nationalekonomisk visdom en omvänd innebörd då allt tal att använda statsskulder och budgetunderskott som ekonomiskt-politiskt instrument tabubelagts.
P.S. I Nationalekonomisk tidskrift finns också annan intressant läsning. Professor Jouko Ylä-Liedenpohja talar på fullt allvar om den ekonomiska vetenskapens ”järnhårda logik”, som de flesta har alldeles för svårt att förstå. Enligt professorns järnhårda logik borde Finland vara ett land som kombinerar låga skatter med låga arbetskraftskostnader. Till hans pärlor hör att han öppet ironiserar över att s.k. höginkomsttagare skattevägen tvingas delta i att lindra smärtorna för dem som slagits ut av depressionen. Forsknings- och utbildningsanslagen borde också skäras ner, eftersom de skapar avgiftsfria ”privatförnödenheter” som snedvrider de privata marknadernas verksamhet.

Mikael Kosk

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.