Carina Nynäs
”Tror ni att jag blir lycklig” är ju en ofta citerad Edith Södergran-replik.
Det är en både gripande och överspänd replik, men allmänmänsklig.
Den här kolumnen ska ändå inte handla om Edith; jag hör inte till de mest passionerade läsarna av hennes lyrik.
Men hon har skrivit om trädgård, om natur och om att vara lycklig eller olycklig och mellan de tillstånden finns bindestreck som håller, fastän trädgårdar har romantiserats och omgetts med ett nästan halvreligiöst språkskimmer så till den grad att mullen och dyngan förångats.
Jag satt en kväll och tittade på månen med mina kattor och funderade över hur mycket jag förändrats under de senaste fem åren när jag tillbringat långa ensamperioder på landet.
Det är en lång förändring: ända fram till autarki. Det är en resa ända fram till att kunna tycka om det stora lugna mörkret lika mycket som om sommarmorgnarna. Det är en färd fram till oberoende: jag är lika lycklig och kapabel ensam som tillsammans med människor jag tycker om.
Estetiken som en separat känsla är antagligen en romantisk 1800-talsprodukt. Naturupplevelser ersätter, eller sammanblandas med, den religiösa upplevelsen.Personligen har jag inga upplevelser i skogen, vid havet, eller i min trädgård som jag vill ge vidare i övertoner. Jag blir mer och mer förundrad inför detaljerna och deras stränga sakliga samspel ­p; oberoende av betraktaren.
Jag sågar ner träd som inte mår bra. Jag hugger ved, skyfflar ut svindynga på min åker, vårdar, sköter om men dödar ibland det som är dödligt skadat och lider (jag tror att det delvis kan vara en mognad att kunna både läka och döda). Jag plockar undan rått- och sorklik som kattorna samlar till vårt gemensamma matförråd. Ibland bär jag ut levande möss, fåglar eller jättesyrsor. Jag hör när berguven börjar jaga och låser in kattorna till natten, men låter ormvråken sitta som en svart skugga i tallen för jag vet vad den har för diet. Och när den lyfter med sina 140 cm mellan vingarna några meter från mig förminskas jag till mina rätta mänskliga proportioner.
Jag kryper på alla fyra och bekantar mig med mina miljontals smågrannar, och känner medlidande med de urbaniserade som lever ett helt liv men upptäcker kanske bara en procent av livet.
Jag har ingen annan syn på väderleken än att den skall vara bra för skörden. Jag har ingen annan förväntan på mig själv än att jag skall lära mig att upprätthålla och förvalta. Jag har ingen annan åsikt om döden än att vissnandet är en särskild skönhet och att någonting dör bort, något återvänder, någonting förändras ­p; och allt är sig likt.
Jag har fått ett nytt luktsinne och känner inte längre obehag för något annat än lukten av våta hundar (och det obehaget är ett medfött lyte). Det mest sensuella jag vet är doften av nyplöjd, gödslad åker.
Jag har lärt mig att spontant tänka ”hur” om avlopp, byggnadskonstruktioner och värmesystem. (”Hur fungerar det här” är ju en fråga som inte inlärs i flickor ens i vår tid!).
Ibland undrar jag om inte separationen av naturen till enbart estetik bär den största skulden till det miljötillstånd vi har idag. Det är kanske fel väg att försöka gå från känsloupplevelse till verklighet. Man borde nog röra sig från realism och därifrån cirkla uppåt till sinnlig och sensibel känslokunskap om om verkligheten ­p; utan att någonsin förlora markkänningen.
För tio år sedan, när jag arbetade som vetenskapsredaktör, skrev vi i tidskrift efter tidskrift om eutrofieringen. Först nu i sommar, när politikerna störs i sitt semestersvärmeri av det gröna algslemmet och de estetiska privatupplevelserna rubbas, börjar det hända något.
Men det är för sent. Det är alltid för sent när man kan se förödelsen.
Det är för sent därför att man tänker i fel riktning: från estetik till praktik och ordning. Tankebanan borde hellre gå från ordning och saklig kunskap till estetik ­p; oberoende av vad man ser eller känner.
Ibland lyfter jag blicken från rått- och sorkliken.Min granne, en sjuttioårig bonde, är världsbäst på att gallra skog. Ingen annan gallrar som han. Hans kriterier är skogens välmående och resultatet är ibland en skimrande vacker saga, ibland en tranströmersk dikt.
Himlen välsignade häromnatten hans arbete med det livligaste stjärnfall jag någonsin sett.
Min mammas gamla faster brukar ofta säga: ”Man kan mycket mer än man tror; det mesta fungerar enkelt och logiskt”.Hon är över åttio nu, men samma sommar som hon fyllde åttio fällde hon den största granen på sin tomt och högg upp den till vinterved.
Jag har fällt sex mindre tallar i sommar, och har äntligen vett att uppskatta henne till fullo.
Jag har lång väg att gå ännu…
Min trädgallring är alltså inget att skryta med ännu. Men vedhuggningens ädla konst sitter perfekt i händerna. Jag kan tyda sprickorna i de olika trädslagen nu (efter fem års träning) och klyva med precis falltyngd ­p; utan kraft.
Och i syrendungen står en koja med fönster och dörr som jag byggt till min brorsdotter. Den lutar och har sina brister, men fyller sin uppgift: den ger mig en behaglig visshet att jag småningom klarar att renovera mitt eget hus om jag vill, vågar och fortsätter att lära mig.
Och det är där lyckan finns: i tilliten till att man kan skapa själv det man vill ha.
Jag är mycket lycklig i att finnas till någonstans där arbetet i livet utanför mig inte tar slut.
Carina Nynäs
