Svårigheten att skriva i en miljö som inte ger material är svår att beskriva. Det är helt annat än schackmattsituationerna när det vita papperet tar ut segern över dej, du vet, när orden börjar växa ur vitheten, trots och kanske på grund av att det inte finns andra alternativ.Men nu befinner jag mej i en jättelik superboll som studsar högt och långt. Pressat genomskinligt gummi. Titta ut – där är världen: män och kvinnor, barn och bomber, teatrar och tidningar, flygplan som landar, torgdiskussioner och potatisförsäljare. Jag är fången.

Att leva omgiven av hög levnadsstandard är en förrädisk drog. Det går snabbt att glömma – att förkrympa sin kapacitet till dagliga små rutiner som handlar om orientering i en omgivning som inte är ägnad att skapa något som helst nytt – förutom pengar och välfärd för den som går med i leken.

Nej, folk flippar inte på dyra kläder, sportbilar och Cartier-klockor (i allmänhet). Folk blir inte alkoholiserade eller överfeta (i allmänhet). De flesta ser helt ”vanliga” ut och sköter om sin hälsa. De njuter av privilegiet att köpa högklassiga vinprodukter till billigt pris. I jätte-snabbköpet Auchan väljer de den bästa sjötungan och den finaste parmaskinkan. Och på söndag eftermiddag beger de sej på en lång fotvandring i Ardennerna. Diskret charmöböbö.

Vi har 32 TV-kanaler att välja på. Vi ser alla EU-länder utom Finland, Sverige och Danmark, Irland och Grekland. För att se dem måste man köpa en satellitantenn. Ja, 768 timmar europeisk TV per dygn – för den som hinner/vill se på Lyckohjulet i italiensk tappning, Fullträff på tyska eller Allie McBeal dubbad till franska. Det enda som räddar är den tysk/franska kanalen Arte, med program som lätt överträffar vilken som helst universitetsföreläsning och det sägs att en månad med Arte motsvarar en filkand-examen. Eller är det omgivingen som…

Avsaknaden av ett universitet sätter spår i omgivningen. Luxembourg är naturligtvis känt för att vara ett av Europas bankcentra. Därtill inhyser hertigdömet flera av EU:s stödfunktioner. Gatubilden präglas av bank- och tjänstemannaimage. Unga? Jo, skolelever och trettio uppåt. De som är 20 + och bor i Lux, jobbar inom servicebranschen. Men de är få. Den unge intellektuelle, den politiskt aktiva, den samhälleligt tillvända unga människan – finns inte i gatubilden. De finns – som skribenter i Grenge Spoun, de grönas språkrör, eller i Sozial-kulturelle radio och Radio Ara, de finns på kulturfabriken i Esch – men de är inte synliga. Och säg mej, hur skall damen i gummibollen nå dem?

Det finns en alldeles uppenbar diskrepans mellan mitt tidigare liv och livet i gummibollen. Läser väldigt litet, vet knappast vad som pågår i Finland eller Ryssland, som var ”my cup of tea, oh dear” i livet före. Det enda som håller mej igång är jazz (håller jag på att medelålderiseras?). Hur snabbt kan en människa västerlandiseras? Eller är jag eu-iserad. Eller har jag alltid varit sådan? Nånstans ringer klockorna och slavisk melankoli fyller min ack så trassliga själ.

Och så plötsligt, mitt på Grand Rue lyckas jag faktiskt köpa en hemgjord klezmer-inspelning av en grupp som kallar sej Dobranotj från Sankt Petersburg.

Och det känns som om… Det var en gång en stad som hette Sankt Petersburg. Världsomvälvande händelser hade skakat om staden. Årtionden efter varandra kunde staden presentera de bästa av landets författare och konstnärer som stadens egna söner och döttrar. ”Piter”, staden på gränsen mellan öst och väst. Fönstret mot väster för ryssarna. Nästan två århundraden av fönstertvätt. Zapadniki mot panslavister?.. Är fönstret tvättat – ser man ut? Ser vi in?

En kollega säger att hon aldrig har varit i Öst – d.v.s. Polen och Tjeckiska republiken.

– Men om du vill åka Östeuropa, skall du åka till Ryssland. Tjeckien och Polen är trots allt väldigt centraleuropeiska länder…

TV-nyheterna domineras av Kosovo – öst det också. Men ingen talar om det, jag menar vid kaffebordet på jobbet. Kriget pågår ”i öst”.

”Har du faktiskt bott i Sovjet?” (Och man känner sej annorlunda, som om man gick och bar på stora hemligheter om ”öst”, men det är ju inte så.)

I Lux har det bland EU-tjänstemän väckts ett alldeles nytt intresse. In-språken är polska, tjeckiska eller ungerska. Est-entusiaster är det mera tunnsått med. Au-pairer och städerskor från Polen är också ett nytt fenomen. Så nu ska vi börja läsa polska (vilket är en av lyckorna här). Och det faktum att jag i livet före redan hade tagit många steg österut har liksom inte så stor betydelse. Öst-väst. Jo, en skillnad. Men skillnaden håller på att suddas ut.

Flashback 1: Dricker kaffe i parlamentets cafeteria. Den stora cafeterian kunde lika gärna vara inrymd i vilket som helst Pionerskij-palats i Moskva. Arkiteten har varit på dystert humör och byggt stort, valt mörka färger. De enorma fåtöljerna står långt ifrån varandra. Det är svårt att höra vad grannen säger. Var finns städerskan med vit strut på huvudet, var finns hinken med smutsigt vatten och den grå skurtrasan?

Flashback 2: Jag för barnen till skolan som är avsedd för EU- och banktjänstemännens barn, exklusivt. Hade de inte specialskolor för partifunktionärer, var det inte så i livet före detta?

Flashback 3: Köper mat i specialbutiken för ”oss”. Den har varor från alla Europas länder, inklusive Väinämöinens rågknappar. Butiken är en välsignelse för ”oss” som jobbar sent här på Kirchberg-platån utanför stan, där det inte finns annat än stora EU-byggnader och ingen annan bebyggelse. Man hinner inte köpa mat i vanliga butiker om man jobbar här. Jag tror jag har varit i en Berjozjka på Nevskij prospekt, och vid Intourist-hotellet i Moskva och… Men det är inte samma sak – och ändå finns det element av Berjozjka i luften.

Flashback 4: Har jag min propusk med mej? Jag kommer ju inte in utan den!

Finns det i människan en inneboende längtan efter de stora lösningarna. Det som vi trodde hörde till en förgången era, det som många trodde var ”öst”, det finns kvar i väst.

Men alldeles så enkelt är det nog inte för trots paralleller finns det också kontrollmekanismer, demokrati, vilja till ett fungerande samhälle – för alla. (Nåja, det där lät ju igen som en slogan från livet före detta)

Jag studsar mellan öst och väst bland människor som försöker skapa liv – ett gott liv. I öst. I väst.

Johanna Schauman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.