Min mamma har en väninna med ett viktproblem. Hon vräker i sig bakelser, gräddiga såser och smör. Sedan går hon på diet. Hon har prövat ut alla dieter jag nånsin hört om, inklusive det att tugga och spotta ut. På senare år har det mest handlat om varianten där man bara äter kålsoppa.Den har hon rekommenderat till mamma som också har viktproblem. För henne har den fungerat relativt bra, därför att kålsoppan faktiskt blir såpass god när hon lagar den att hon klarar av att hålla sig till den. Hon lägger i örter och vitlök, för att inte tala om salt och peppar. Men det gör inte hennes väninna.

– Usch‚ säger hon, den där soppan smakar så vedervärdig att jag hellre inte äter någonting alls.

Det kommer fram att hon absolut inte kan tänka sig att sätta i ens salt, än  mindre annat som kunde ge soppan smak.

– Det skulle ju förstöra hela pointen‚ förklarar hon.

– Vad är det för vits med att vara på diet om man inte lider ordentligt?

Det kommer fram att detta med diet för henne inte handlar om något så alldagligt och praktiskt som att minska på kalorierna: nej, det är en hel bestraffningsprocess där både kropp och själ tar del, våndas och späker sig tills de igen kan återvända rena och goda till den bakelsevräkande vardagen.

Absurt, men liknande hållningar är vanliga, även om de inte alltid  kommer fram i lika drastisk form. God mat är syndigt, som vi vet. Det min mammas väninna, och miljoner överviktiga kvinnor, lider av är den neurotiska backlashen: ger man efter och äter gott så har man syndat och är förlorad i alla fall – och så vräker man i sig mer och mer och mer. Det finns ingen möjlighet till förnuftigt ätande: bara självförnekelsens trånga stig och den breda vägen till förtappelsen.

Intressant nog förkunnar en plansch i hälsokostaffärens fönster att Kroppen är den moderna människans Gud.  Ett fascinerande påstående: det handlar ju egentligen om samma hållningar gentemot kroppen som var typiska för det medeltida religiösa tänkandet, men också  motsatsen till den katolska doktrinen att kroppen är djävulen och i direkt motsatsförhållande till Gud.

Från den medeltida teologens synpunkt kunde planschen läsas som ett klart bevis på att vi nu lever i antikristus tid, och djävulen dyrkas som gud. Ur vår tids synpunkt säger den däremot  en enkel sak: att vårt förhållande till våra kroppar fortfarande bäst kan beskrivas i termer som hör till tiden före det moderna, före den förnuftsbaserade vetenskapen.

Att så många beter sig irrationellt när det gäller mat har förklarats på ett antal sätt som har att göra med det moderna samhället, men det bygger på  hållningar som går tillbaka till medeltiden. Det var ju inte Luther (själv en levnadsglad fyr) eller ens Calvin som hittade på att lidande är sunt: det var en viktig del av den medeltida teologin.

Den välkända tanken att en kamel lättare kommer genom ett nålöga än en rik man till himlen handlade på medeltiden mera om lidandets moral än om social rättvisa. De som förlustade sig på jorden med mat och dryck och andra nöjen visade att de inte hade behov av frälsning: mercedem suam recipiunt, de hade redan fått sin belöning.

Det var inte bara syndigt att aktivt söka nöjen: att försöka komma undan lidande var i sig illa, för det visade att man inte litade på Guds nåd. En typisk historia:

En person drömde om två män ute på resa tillsammans. Den ena var mån om sin hälsa, tog mediciner och drack bara vin, medan den andra drack vatten ur varje brunn och företog inga åtgärder för att undvika sjukdom. Båda blev smittade av pesten och låg döende ute på heden.

En ängel kom då ner från himlen och satte medicin i den oförsiktiga mannens mun så att han blev botad, men gick förbi den andra mannen. Drömmaren frågade ängeln varför han inte botade den senare, och denna svarade: han litar på sina egna mediciner.

Och idag? I en serie i Morgenbladet,om det moderna, hävdar en skribent att medicinen är det enda av de moderna ”programmen‚ som folk i allmänhet accepterar okritiskt.

Men gör de det? Då det gäller att tacka och ta emot effektiv vård har vi för det mesta tilltro till läkekonsten: få av oss säger nej till en operation som  enligt läkarna ska rädda vårt liv, och de flesta tror på att antibiotika är bra  mot lunginflammation, även om de är medvetna om problemen med dess användning. Men samtidigt finns det, i bakgrunden, en konstant misstro mot  den rationella, förnuftsbaserade läkekonsten.

Kritiska hållningar är ju livsviktiga för en vetenskap. Men det slår mig, både då det gäller ovannämnda attityder till mat, och övriga attityder till hälsa och kropp, att en skrämmande stor del av våra förhållningssätt har mer att göra med medeltida religiositet än med någon form av kritiskt tänkande.

Efter att jag fick diagnos på cancer i höst har jag otaliga gånger fått frågor som: har du inte blivit vegetarian? Har du inte börjat med en speciell diet?

Det finns dussintals ”alternativa” dieter som utarbetats för att bota cancer, och gemensamt för nästan alla är att de är designade för att fullkomligt ta knäcken på ens fysik, i synnerhet i samband med medicinska behandlingar.  Bakom dem ligger en irrationell tanke, mer religiös än vetenskaplig: bara det är tillräckligt extremt så hjälper det.

Den konventionella medicinen bestrider ju inte att mat kan vara  av avgörande betydelse för ens hälsa. Tyvärr verkar det bara vara så att när man väl fått cancer har ens fysiska livsstil inte så stor betydelse för  sjukdomens utveckling: det hjälper t.ex. inte att sluta röka när man fått  lungcancer. Men det hindrar inte att hundratals böcker ger exakta råd för  dem som hamnat i denna situation.

Det tog mig veckor att helt hämta mig  från de goda råden för bröstcancerpatienter som jag råkade se i en bok om Mat som medicin. Om man äter vitkål, varje dag alltså, har man fem gånger större chans att överleva. Å andra sidan, om man dricker mer än ett glas alkohol om dagen har man bara en tiondels chans, jämfört med den som inte dricker alls.

Efter detta kom en lite beklagande not om att det inte fanns något belägg för att kaffe skulle ha någon inverkan här, men man ska ändå undvika kaffe för det är ju skadligt i alla fall. Det sista var glädjande, för det visade vad det handlade om: lidandets goda inverkan.  Som det sägs i norrmännens favoritpsalm: var glädjestund du har på jord betalas må med sorg, och omvänt. Men det tankeväckande är att just sådana böcker, med helt irrationella levnadsråd för allvarligt sjuka människor, kommer ut i hundratal, och det finns ett  tydligt behov av dem.

Varför? Varför dras folk till det extrema och irrationella? Dels handlar det väl om detta stora och filosofiska, den moderna människans dilemma: vi är fortfarande vettskrämda av våra livsvillkor i den förnuftsbaserade världen, där det inte längre finns himmel och helvete och Gud.

Dels är det något krasst och praktiskt: den moderna läkekonsten må vara storartad, men det vi till vardags möter är dess praktiska sida, den moderna hälsovården. Med dess brist på tid och personal, dess operationsköer och trötta läkare, är det inte underligt om folk vänder sig någon annanstans i sökandet efter den livsviktiga illusionen: att ha kontroll över den gud och djävul som är ens egen kropp. Upplysning, här liksom annorstädes, är framför allt en fråga om ekonomi.