Han hade hunnit med mycket, som journalist, diktare, översättare och framför allt som urbota socialist, med den hårresande beteckningen ”kommunist” i Första kammaren på 1930-talet.
I dag, när krigspropagandan om Kosovo och de välskräddade generalerna, informatörerna och ministrarna, varvade med precisionsbombningarnas datorspel sköljer över oss, talar ingen mera om folkhat – folkmord nästan hellre. Och mänskliga rättigheter.
Det är sant, att andra världskriget, avslutat 1989, genom en gigantisk kulturansträngning har lyckats avskaffa det officiella folkhat mellan Tyskland, England och Frankrike som har dominerat hela seklet.
Socialismens utopiska välde ersatte det mellanfolkliga hatet med ett internt klasshat, men vem kunde tro, att folkhatet efter socialismens parentes skulle leva kvar oförändrat i alla periferier, och ännu återuppstå i Europa med exakt samma markörer som Ture Nerman skrev om 1918. Samma nationalchauvinism, lögnkrig, hämnd- och skuldfrågor, historiska hävder, soldatsånger, skämtteckningar och politiker som talar om moral och ideal.
”Ryssen kallas barbar – även användes från tyskt håll hunner-namnet –, vidare presenteras han som lusig och tjuvaktig samt mordisk. Ungefär detsamma skälles serbern för: rövarpack, smutsiga, halvvildar, samt alla övriga namn som antyder ett lågt stående släkte av rövare och lönnmördare.”
Nermans bok avslutas med en rundfråga till kända personligheter, om folkhatet och dess bekämpande. Bland raden av fredsvänner, politiker och författare – från Ellen Key till John Reed – finns Työmies-redaktören Yrjö Sirola från Finland, med ett svar daterat i Stockholm den 23 oktober 1917.
”Folkhatet, ja, det existerar. Tyvärr. – – Men det tycks ännu ha vissa reella grunder. Alla folken ha ej samma utvecklingsstadium, och däri hakar sig traditionen fast. Den världsbehärskande britten hatar tysken, uppkomlingen och medtävlaren. Fransmannen föraktar ”barbaren”, inkräktaren. Tysken avskyr ”kosacken”. Ryssen ser ned på kinesen. För amerikanaren är alla andra ”greenhorn”.
– – I den stad, där undertecknad har växt upp, Viborg, var byråkratin svensk, den högre köpmannakåren tysk, den lägre dels rysk, dels judisk, arbetarna mäst finska, så också småborgarna och omnäjdens bönder. Att nationalitetsnamnen var skällsord, var givet. ”Ryssä”. ”tschuchna” samt alla de andra utslungades lätt av ”gatpojkar” och skolgossar mot ”fienden” före slagsmålet, alldeles som vilden skymfar sin motståndare för att uppreta sig själv för kampen.
Men hos medlemmarna av samma klass (köpmännen) och skola utplånades skillnaden, om ock ej alltid lätt. Ty länge misstänker den finske arbetaren sin svenske broder för översitteri, och gatläggarryssen föraktas för sin låga levnadsstandard. I studentkåren märkte jag, att nationalavogheten utplånas endast småningom; men också där är det klasskillnad som grund.
I Amerika har jag sett kinesen i slavens ställlning – tvättande andras smutsiga kläder, tävlande med maskinen. – – Men vid en gruvöppning överraskades jag glatt en morgon av att se britter, ”kulörta” (negrer), ”svarta” (sydvästeuropéer) samt ”gula” (japaner) hurtigt hälsa varandra med: ”hallo, Jack!”. De gick in i samma gruvhelvete och hade samma lön! Och jag har sett finska, svenska, ryska, estniska, ukrainska m.fl. proletärer fraternisera. I revolutioner, på demonstration!
Det är glädjande, men ej tillfyllest. Fäststämning och Internationalens resolutioner gör det visst icke. Ej häller teori och bokvett. Men de är alla goda som orientering och jälpmedel. Ty folkhatet utplånas endast vid svettandets möda på samma arbetsställe och den av skilda folk sammansatta arbetarklassens reala kamp (sträjken) mot lika sammansatt utsugarklass.
Sirolas renläriga socialistiska ideal förenas här med Ture Nermans radikalism, Nerman ville inte acceptera den svenska nystavningen utan skrev uttryckligen ”jälp”, ”järta” och ”värdskrig”. Sirola är en av de få som inte prisar det ”kosmopolitiska” Viborg, legenden om de fyra språkens berikande sammanlevnad uppstod senare.
Samme Sirola skulle någon månad senare sitta som folkkommissarie för utrikesärenden i den röda regeringen i Helsingfors. Ett enda intervjufoto finns från den tiden. Han sitter i f.d. senatens plenisal på en stolskant, i bakgrunden syns Nikolaj I:s artilleristövlar och ljusa benkläder på ett av de stora kejsarporträtten i salen, kejsardömets skugga. Folkhatet inom Finland och mot ryssarna lyckades Sirola inte rå på. Han blev själv en hatad politisk flykting i Sovjetunionen.
I april 1918 hade tyskarna stigit iland i Finland för att avgöra de rödas öde – inga kryssningsrobotar på den tiden. Alla fotografier från 1918 i Finland ser ut som Jugoslavien på 1990-talet. Ett fotografi alldeles särskilt: Fellmans åker i Lahtis, en vårlig leråker, fylld med tillfångatagna röda flyktingar, män, kvinnor, barn – 20 000 människor och 6 000 hästar.
Fellmans åker kunde ligga vid albanska gränsen.
Rainer Knapas
