Jag blir så trött av att flyga. Den enda fördelen är att med tillräckligt bra böcker i handväskan behöver man aldrig riktigt bry sig om förseningar, köer och raspiga högtalarröster. Boken är också det ultimata försvaret. Sitter man mitt emellan de pratsammaste är det oftast det enda man har. Nackdelen är att handväskan blir tyngre och tyngre.

Resandet har ju också sina fördelar förstås, världen blir mindre och vi känner med dem som vandrar genom bergen, via kameralinsen mot säkerheten in i våra egna vardagsrum. Det finns så många sätt att färdas. Enligt Rorty har diskursen om de mänskliga rättigheterna vunnit sina segrar på grund av ”sad stories”. Det är lättare att utvidga den inre kretsen av dem man känner med då man ser lidandet. Kanske till och med enklare då man bara ser det, då det går att stänga av. Skulle det verkligen vara grannar skulle medkänslan snart ersättas av irritation. Vår allt större vetskap om omvärlden eller det ökande moraliska medvetandet har inget med rättigheternas segertåg att göra. Intellektet må vara ett hjälpmedel, men emotionerna är vapen. Det är naturligtvis inget nytt. Drömmen om nationalstaten bygger på ledsamma historier och halvsanningar. Myten om att vi alla tillhör ett folk, Folket. Den varma, gråtmilda cirkeln utvidgas till att omsluta också dem vi inte känner. Välfärdsstatens grund, murad i lögnens kvicksilver. Kanske går det också att uppfinna en europeisk kultur. En del säger att Europas framtid är beroende av det. Folk måste känna att de hör till för att följa lagarna. Men en rättsstat behöver inte nödvändigtvis ha något med rättvisa att göra.

I en gammal artikel av Soros hittar jag kärnan av hans nyfunna kritik mot kapitalismen av i dag. Han hänvisar till att det i Hegels studie om hur civilisationer utvecklas eller går under finns en genomgående trend – undergången förebådas av en morbid maximering av civilisationens första princip. Frågan är förstås om det verkligen är individualism och marknadens princip om vinstmaximeringen som är vår första princip, eller om kapitalismen överhuvudtaget kan kallas för en civilisation. Det finns ju många som hävdar att det inte alls är pengarna, utan friheten som de representerar, som är vår första princip. Det låter troligare i mina öron, många filosofer som funderar på hur ett rättvist samhälle skall byggas upp tar friheten för given. Allt utom den kan man kompromissa om.
Men också friheten kan vara farlig. Speciellt om det moraliska subjektet alltid är jag, jag, jag. Och speciellt om globaliseringen tvingar oss att vidga våra kretsar tills de är så vida att ingen lojalitet finns kvar. Vidgandet av de yttre gränserna kan dessutom gå hand i hand med avsmalnandet av de olika relationerna.
Totalitära ideologier är farliga för att de tror sig veta den ultimata sanningen. Eftersom ingen ultimat sanning finns, måste ideologierna försvara sig mot alternativen med brutalitet och förtryckarmentalitet. Popper jämförde nazismen med den kommunism som förtryckte. Sanningen är bräcklig och livsfarlig för dem som vågar ifrågasätta den. Med kommunismens fall har kapitalismen mist sin naturliga motpol och svävar nu tusentals kilometer över markytan. Företagen byter plats, undviker konfrontation, undviker alternativen. Vart ska man ringa om man vill ha tag på makten? Ingen verkar ha kvar kontrollen, men kanske är det lika så bra, för vad skulle det betyda om någon hade den? Förr var det åtminstone klart varför en del ville ha världen under kontroll.

Det sägs att det fanns en tid då de rika behövde de fattiga, om inte direkt så åtminstone på något avlägset plan. Även om det gällde banala saker som stora hyreskomplex, behövde lokalerna och ägarna invånarna. Fabrikspatronerna behövde arbetare. Kriget kostade så pass många mänskoliv att det behövdes folk beredda att dö för det. I dag behövs de flesta människor inte alls – åtminstone inte ur elitens synvinkel. Det är ju synd att vart tredje barn i världen är allvarligt undernärt, men det väger lätt i alla vågskålar. En miljard människor lever i absolut fattigdom, 365 människor äger mer än vad 2 miljarder människor förtjänar årligen. Sad stories. Det är naturligtvis en väsentlig skillnad mellan ideologier som medvetet förtrycker och de som bara gör det indirekt – även om grundsynen, den villkorslösa, alternativlösa sanningen ligger som botten för dem alla.

Det är ju inte bara det att total, maximal frihet för alla är omöjlig, det är också det att till och med begränsad frihet, åtminstone den frihet som bygger på penningmakt, kräver de fattigares ofrihet. Proportionellt sett har det aldrig suttit så många människor i fängelse som i dag. I Anacostiadistriktet, där den fattigaste delen av befolkningen i Washington finns koncentrerad, sitter hälften av männen i åldern 16-35 häktade eller fängslade, eller under skyddstillsyn. Tyvärr är trenden global, vilket har fått sociologer att påpeka att också orsakerna kan vara det. Global law, local order skriver Bauman i boken Globaliseringen, de mänskliga konsekvenserna. Isoleringen som en del av globaliseringen inträffar överallt, fängelset är bara den mest drastiska åtgärden. Till och med i de mest lokala sammanhangen minskar chanserna att träffas – de små butikerna rationaliseras bort, och ingen av de otaliga typer jag pratat med i R-kiosker runt om i Finland kan någonsin berätta hur du ska hitta fram, för de är alla från någon annan del av staden. Stora varuhus och shoppingcentra är byggda för att man ska kunna undvika kontakt. Vi träffar bara dem vi vill.

Problemet är alltså inte bara att medan eliten flyger omkring, tyngdlös och därför också utan medvetet ansvar, åtminstone inför de lokala, tvingas de som blir kvar på marken att stanna kvar och stanna upp. Globalisering av de få förutsätter ”lokalisering” av flertalet. Isoleringen är något en del är beredd att betala rikligt för, medan de andra inte har något val.

Fast ironiskt nog är det ju just isoliseringen som försvagar kulturer. Det är i mötet med den andre som man eventuellt utvecklas, något sådant möte, någon konfontration, blir det ju aldrig om den ena bara kan resa sig och gå. Det är ett av problemet med den globala företagsamhet som så ofta förespråkas idag. Växa kan man i det oändliga, men kan man utvecklas, vågar man sig ens på att försöka? Är det överhuvudtaget relevant? På något märkligt sett är det som om isoleringen skulle vara beundransvärd – flera av dem som kommer och hälsar på mig i London tycker det är så skönt att kunna vandra omkring, i ett hav av anonyma, i en bubbla av isolering. Som omväxling är det ju inget märkligt, men det är som om man ibland skulle glömma att det fanns en vits med att mötas, med att träffa okända och debattera med alla dem vi inte kommer överens med. Att träffa okända på krogen och hamna i slagsmål om ordningen i hamburgerkön har lite samma funktion som att träffas vid brunnen eller vid klipporna när man tvättar mattor. I debatten om vad vems son gjorde med vems dotter och varför kan mänskor resonera sig fram till rättvisebegrepp, till normer och lagar. Några har kallat det för vertikal rättvisa – att särskilja från den hierarkiska rättvisan som företräds främst av de tio budorden, order från Gud.
Det är möjligt att en oifrågasatt global lag, oberoende om den säger sig bygga på mänskliga rättigheter, fred eller kapitalismens krav, alltmer liknar profetiorna från förr. They make sense, som man säger på engelska, men de är föankrade i en lag som stammar från de onåbara höjder, där eliten är de enda som träffar varandra.

På en mycket lägre nivå är det här en av Londons paradoxer – här samlas hela världen, här finns allt och alla, men ändå är det möjligt att bara gå ut med dem man känner, med varandra. Här kan man leva i flera år och nästan bara träffa dem man vill. Det är en av orsakerna till att staden är så populär. Trots att de flesta flygen avgår från flygfälten runt omkring stan.