Höghusen är högst ordinära sådana och liknar varandra som uttråkade bär. De har dock byggts på och inte mellan bergen och backarna och har därför den egenheten att utsikten är öppen och vid åt alla håll, inte minst mot havet. Sådant gör att det känns lite mindre trångt inomhus.
En dag blev jag hemkörd av en god vän som under alla de år vi inte sett varandra också hunnit flytta ihop med en svensk arkitekt och de började berömma hela rasket. Framförallt, tror jag, gällde det sättet att placera husen i den naturliga miljön. Utsikten hade ingenting med det att göra eftersom de måste vända med detsamma och den inte syns nerifrån marknivån.
Sedan dess har jag försökt se det med deras ögon. Det skulle vara trevligt att vara stolt över den plats man bor på. Att det skulle suga till lite när man tänker på den, uttalar dess namn.
Sökö.
Det finns förstås också ett tillhörande centrum, på gångavstånd för de flesta. Fotgängarstråken har byggts från berg till berg, därunder rusar trafiken förbi, den behöver man inte befatta sig med. Inte heller centrum är något att hänga i julgran (eller borde jag igen kalla in mina vänner arkitekterna?) – det ser ut som alla sina jämnåriga systrar och bröder landet runt. Att vilka då? Nå, alla de där som kom till i början av sjuttiotalet. Betong och cement. En blomplantering i mitten där man inte får plocka tulpaner. Affärer och banker runt omkring.
Affärer och banker?
Här ligger smärtpunkten, här trycker man till, hårt med präktig tumme. Släpper inte. Hur mycket tål vi? Hur mycket klarar vi av? Hur mycket klarar ”bygden”?
Jag flyttade hit för tio år sen. Då fanns det åtminstone fem mataffärer i centrum, åtminstone tre banker. Bok- och pappershandel, klädaffär(er?), skoaffär(er?) o.s.v. o.s.v. Kollektivtrafiken till andra delar av Esbo var lite knepig, men in till Helsingfors åkte man geschwind.
Allt var tråkigt, präktigt, men behändigt, bekvämt, fungerande. Och sen?
Sen höjde sig stäven på ett örlogsfartyg vid namn Lippulaiva – inte över skogsranden, för i likhet med andra krigsskepp handlar det också här mera om tung massa – i farlig närhet. Av någon anledning – kan det verkligen vara en tillfällighet? – är fören riktad rätt mot oss. Träffarna är därefter. Där skulle en och annan ”precisionsbombare” ha något att lära sig.
Vad återstår av vårt centrum på gångavstånd? Gångavståndet och tulpanerna finns kvar, men inte så mycket mer. Vill man ha, eller snarare, behöver man något utöver det blir det till att ge sig ut i den ökande trafiken. Bilburen – ett så idiotiskt ord! – för den närhet det nu handlar om gäller inte längre fotgängare. De som envisas med att inte låta sig bäras av bilar, på grund av ålder (alltför hög eller alltför låg) eller fattigdom eller någon annan skröplighetsfaktor får skylla sig där de hänger på busshållplatserna. Den interna kollektivtrafiken är fortfarande knepig, men biltätheten är det inget fel på.
Allt ska inte skyllas på Lippulaivas torpeder. De föregicks även här av det förlamande bombnedslag i ultrarapid som var betydligt mera ”lama” än ”ekonomisk depression”. Som fiende betraktat var vårt centrum redan lite mörbultat när champagneflaskorna krossades mot den glänsande stäven.
Och nu?
Den enda återstående mataffären har så småningom fått sällskap av Alepa. Klädaffären har slutförsäljning, såg jag i dag. Bokhandeln hörde till de första som försvann. Samtliga banker utom en har flyttat – den som finns kvar är här så länge (ska jag alls våga skriva det?) postkontoret finns kvar. Bankdirektören på det nya sammanslagna kontoret i Lippulaiva hade till och med mage att skicka hem brev till kunderna och berätta hur mycket bekvämare det blev för dem att åka till Lippulaiva! ”Allt inom räckhåll.” För icke-bilburna tar ett bankbesök från och med nu ett par timmar. Köandet inte inräknat.
Vad har vi fått i stället? Till vårt centrum på gångavstånd? Först kom det lopptorg. Ödsligt loppiga lopptorg, vägg i vägg i vägg i vägg. Nu har vi ”bara” två – tror jag.
Sen kom ölpubarna. En i varje hörn. Aldrig hade väl någon kunnat ana vilket oändligt antal hörn det kan finnas i ett centrum så litet som vårt. Hur många ölpubar man kan klämma in – ännu en, och ännu en, och ännu en. Lyckades man rentav få in två stycken i bokhandeln? Är det kanske så att det pågår något slags världsomfattande tävling i ämnet? I så fall önskar jag att man skulle tillsända oss det där första priset som vi gjort oss förtjänta av för länge sen per omgående så att vi kan slappna av! Intressant, sorgset, adrenalinframkallande. En viktig detalj är att alla dessa höghus byggdes först på 1970-talet. Då sprängdes bergen, då drogs trafiklederna genom skogarna. Då ringde grannfruns dotter till jobbet och grät:
– Mamma, mamma, kom fort hem! Det har kommit farbröder med stora maskiner och de har börjat döda träden nedanför huset!
Nu är allt detta då redan förbrukat? ”Centra” flyttas ut till nya skogar, nya ängar. Till det ena megakomplexet efter det andra vid ständigt nya motorleder.
Vilka offer krävs det nu? På vilka altaren?
Var håller översteprästerna sina möten?
Vivi-Ann Sjögren
