I århundraden har strävan att bli av med romerna varit den gemensamma nämnaren i Europa. Vårt sätt att förhålla oss till de tio miljoner romerna avslöjar en hel del om hur det förenade Europa kommer att se ut, skriver Mikko Zenger.

Det mest bestående intrycket av sommarens debatt om romerna är att alla flyktingar borde följa samma spelregler. De slovakiska romerna spelar inte rent spel – har någon hört talas om att det skulle pågå krig, eller ens lokala väpnade konflikter i Slovakien? T.o.m. somalierna följde någon sorts regler och informerade om sin ankomst i förväg. Men syndabockar är en förnybar naturresurs. Judarna sägs ha orsakat bl.a. Rysslands, Tysklands och Sovjetunionens sammanbrott. Vem blir den första som kan bevisa att romerna är skyldiga till Jugoslaviens sönderfall?

TV-bilderna på de romer som flytt till Italien undan det albanska förtrycket får mig att minnas en tågresa från Slovakiens ”romska huvudstad” Kosice till Budapest sommaren 1993. Mitt ressällskap, en kosovoalban, klagade över sitt öde: ”Vi är Europas bottenslagg… det kristna Europa bryr sig inte ett dyft om vad som händer oss.”

Jag frågade hurdan romernas situation i Kosovo är. Mannen blev arg. ”De är kriminella, inte vill man ha något med dem att göra. Men så är de inte heller européer. Överallt har man problem med dem, också i Slovakien. Är de inte ett problem i ditt land?”

På den ungerska sidan steg polisen ombord. ”Gipsyproblem”, sade en ungersk yngling. ”Där ser du”, utropade kosovoalbanen triumferande. Mina vänner mötte mig på järnvägsstationen i Budapest. ”Var håller du din plånbok… någon försökte bryta sig in hos oss också. Kanske det inte var romer, men den som hade brutit sig in hos grannen blev fast, och han var rom.” En man som flyttat från Transsylvanien tillade: ”Det var ett stort misstag att släppa in dem i Europa. Nu är det för sent att anklaga varandra för det. Snart har vi en miljon av dem och från Rumänien kommer det hela tiden flera.”

Researrangörerna som syndabockar

De finländska och slovakiska myndigheterna har hävdat eller antytt att romernas resor till Finland är arrangerade. Det utrymme som jakten på ”de skyldiga” har fått i medierna berättar i sig något om våra attityder till romerna: En konspiration mot EU-ordförandelandet säljer bättre än artiklar som förklarar bakgrunden till att romerna vill flytta. Syndabockarna är många; diverse maffior, slovakiska byråkrater som föraktar den västerländska byråkratin, finländska romer som gjort ”rekryteringsresor” till Slovakien och, enligt den slovakiska tidningen Pravda, en finländsk romsk riksdagsledamot (?) som propagerat för saken i det finländska parlamentet. En snabb titt på den europeiska humanismens baksida avslöjar dock att hela Europa har fungerat som romernas resebyrå.

I allmänhet vet man väldigt litet om romerna, och det man vet är ofta baserat mera på tro än på vetande. Miranda Vuolasranta, sekreterare för Delegationen för zigenarärenden, förfasar sig över bristen på kunskap – hon tror att många inte ens vill veta något om romernas hårda öde. Vuolasranta förundrar sig över hur litet intresse berörda myndigheter visat för att bekanta sig med bakgrundsmaterial eller lyssna till experter. T.ex. har Europeiska kommissionen, OSSE och många människorätts- och romaniorganisationer mängder av information om de slovakiska romernas situation.

– Myndigheternas förutfattade åsikter försvagar romernas rättsskydd i asylansökningsprocessen. Det verkar som om de fattar sina beslut enbart på basen av romernas etniska bakgrund, fastän det finns klara bevis på att de förtrycks. Budskapet tycks vara att romerna p.g.a. sin hudfärg inte kan uppleva förtryck på samma sätt som andra grupper som har sökt asyl i Finland.

Hela familjens hobby

Förtryck och diskriminering har varit vardag för romerna ända sedan de kom till Europa för 700 år sedan. Länge verkade det som om Europa bara kunde nå enighet i en enda sak: att förklara romerna laglösa. Eftersom deportation till något grannland var den centrala metoden för att lösa ”zigenarfrågan”, bidrog myndigheterna till att romerna så snabbt bredde ut sig i vår världsdel. Deportationerna förstärktes med avrättningsorder. Enligt en schweizisk lag från 1646 var dödandet av zigenare en allemansrätt. Senare mildrades lagen; första gången man påträffade en zigenare fick man skära ena örat av honom, om han var över 15 år; skjuta fick man först om han påträffades en gång till. De ”nationella romanilagarna” var redan då olika: i Mähren fick man skära av det vänstra örat på zigenarkvinnor, i Böhmen det högra.

”Heidenjachten”, d.v.s. hednajakt, var i många länder ett folknöje som också kvinnor och barn deltog i. Meriterade zigenarjägare bildade en egen yrkeskår. I takt med att jakten utvecklades började också artilleriet, kavalleriet och polisen delta i den. I Danmark arrangerades jakterna fram till 1849. På ett foto taget vid en jakt år 1835 syns mer än 260 deltagare.

I Indien känns en god medborgare igen på sin färg och sin renhet. Smutsiga människor gör smutsigt arbete, och tvärtom. Presov, östra Slovakien, 1993: Vita av högre kast sköter de rena arbetena, medan mörkare romer av låg kast sköter de smutsiga jobben. Kontakten mellan dem är minimal. Vid porten till nationalparken Paradiset (!) i Slovakien ligger en förfallen zigenarby. Där tigger halvnakna barn, precis som i det riktiga Indien.

”Indien är vårt hemland” är en idé som anses ha förstärkt speciellt de hårt trängda östeuropeiska romernas identitet. Romer som kallar sig ”svarta” signalerar ett militant motstånd. Nackdelen med den nya identiteten är de affischer med texten ”Åk tillbaka till Indien” som dykt upp i romaniområdena. År 1995 dödades fyra romer i Österrike av en bomb som kopplats till en sådan skylt.

”Tänker ni träffa några vita?” – den frågan, ställd av en slovakisk journalist, förstummade Outi Ojala vid ett besök i Kosice nyligen. Ojala, ordförande för Delegationen för zigenarärenden, ledde en delegation som besökte Kosice för att bekanta sig med romernas situation.

För de nazistiska rasteoretikerna utgjorde zigenarna ett problem – de ansågs höra till de nordindiska arierna. Hitler rekommenderade att de istället skulle hänföras till gruppen icke-ariska dravidafolk. Sålunda kunde man vid konferensen i Wannsee år 1942 på vetenskapliga grunder fatta beslut om den slutgiltiga lösningen på zigenarfrågan. Nazisterna och deras handgångna män tog livet av uppskattningsvis en halv miljon zigenare.

Men zigernarnas holocaust sågs bara som en fotnot i historien om judarnas öde. Segrarna i andra världskriget försökte inte skapa några säkerhetszoner för zigenarna – ännu mindre något romernas förlovade land.

Långt efter det att naziförädlingen hade upphört forsatte Tjeckoslovakien med rashygieniska åtgärder mot romer. År 1988 steriliserades cirka 2 000 romanikvinnor. Ett mera finkänsligt sätt att assimilera dem var bl.a. att döda romernas hästar och ta bort hjulen från deras vagnar. Många bedömare anser att de östeuropeiska romernas situation klart försämrades efter att sovjetsocialismen föll samman. Finns det någon täckning för påståendet om en ”sammetsholocaust”?

Murens fall gjorde problemen synliga

Martti Puukko, Ny Tids expert på Centraleuropa, anser att det snarare är frågan om att romernas problem tidigare hade sopats under mattan.

– Det verkade vara så, att ju mindre man talade om romer och ju tystare de var, desto bättre skött var ”zigenarfrågan”. Man skapade sysselsättningsjobb åt romerna, men i och med systemskiftet fungerade inte den konstgjorda andningen längre och plötsligt talade alla om dem.

Outi Ojala är bekymrad över att man t.o.m. i det allt mer integrerade Europa försöker göra romerna till ett problem för några enskilda länder; det är allt för lätt att skylla allt på Slovakien. Puukko varnar för samma sak:

– Romerna är fortfarande tjeckoslovaker. För dem betyder de nya gränserna inte någonting. Sommarens romaniproblem kunde lika gärna vara tjeckiskt. Slovakien och Tjeckien måste lösa problemen tillsammans. Det finns goda tecken på att det kan ske; när Vaclav Havel och Slovakiens nya president Rudolf Schuster nyligen möttes var romerna nummer ett på agendan. Nästa gång jag träffar Havel måste jag föreslå att man inleder tjeckoslovakiska rundabordsförhandlingar om romerna.

– Man löser inga problem genom att i Finland eller något annat land stämpla de slovaker som vågar tala om romaniproblemet som rasister. Även om majoritetsbefolkningen har huvudansvaret för romernas eländiga situation måste man våga erkänna att det uppstår friktion då kulturer kolliderar.

Alla mina ”vittnen”, Vuolasranta, Ojala och Puukko påpekar ändå att det finns påtagliga bevis för att romerna i Slovakien förtrycks. Vladimir Meciar, som åren 1993-98 verkade som Slovakiens premiärminister, visade goda medborgare hur man skall förhålla sig till romerna när han talade om de samhällsodugliga romernas oroväckande höga förökningstakt och om ”barn som gör barn”. Om det nu en gång slagits fast att barnalstringsmaskinerna producerar c-klassens barn i rekordfart är det väl inte så konstigt att man i Slovakien har utlyst utegångsförbud enbart för romer.

Den brittiska forskaren Marek Kohn ger i sin bok The Race Gallery (1995) exempel på rasvetenskapens överlägsenhet i Slovakien. Kohn anser att det finns en benägenhet att tillämpa rasteorier på romer och hänvisar till en undersökning som gjorts vid universitetet i Kosice, där östslovakiska romer jämförs med den vita befolkningen och där man låter förstå att romerna utgör en klart svagare ras.

Den inre fienden protesterar

I början av 1990-talet gjorde det europeiska rundradiobolaget EBU filmen ”Marschen”, som handlar om en fiktiv protestmarsch till Europa, som tusentals hungrande afrikaner deltar i. EU:s flyktingkommissarie försöker stoppa marschen bl.a. genom att vädja till demonstranternas sinne för rent spel: kom inte nu, vi har en ekonomisk kris, kom sen nån annan gång, kanske.

Marschledarens budskap till Europa löd: Ni klarar inte av att se död; vårt enda sätt att protestera är att tränga oss in vid era dignande bord och tvinga er att se hur vi dör mitt ibland er. Filmen slutar med att det förenade EU:s väpnade styrkor inväntar afrikanerna på den spanska solkusten. Hmm, för några år sedan spolierades EM i surfning vid den spanska kusten av afrikaner som kom drivande mot Europa i sina roddbåtar. Idag ansvarar Spanien för att Europas sydvästra gräns håller tätt, precis som Finland svarar för den nordöstra.

I en viktig insändare i Kansan Uutiset funderar Harry Tobin från Raumo om romerna håller på att skapa en ny sorts medborgarrättsrörelse. Tobin påpekar att man inte är van vid några regeringsomstörtande kollektiva aktioner från romernas sida. Romernas massflykt från Slovakien verkar vara så välplanerad, att man enligt honom inte kan låta bli att tänka att det är frågan om en demonstration för att försöka förbättra romernas position i samhället.

I en del tidningsartiklar har man t.o.m. i arrogant ton förklarat vilka hopplösa historier de slovakiska romerna serverar myndigheterna. Budskapet är: hur kan någon tro att man kan klara ”inträdesprovet” med så dåliga historier. I en ledare i Helsingin Sanomat den 30.6 frågades det varför romerna ens får lämna in sina asylansökningar när ”det knappast finns några skäl att godkänna dem”. Ledaren varnade för riskerna med att ”ge fel signaler”: det ”kan leda till en ohållbar situation”.

Miranda Vuolasranta påpekar att många slovakiska romer är så rädda att de inte kan eller vågar berätta om sina upplevelser under förhören. Inte ens OSSE:s nyutnämnde romaniombudsman Nicolae Georghe kunde under sitt besök i Finland få många av de skräckslagna romerna att öppna sig, inte ens efter att ha samtalat med dem i tre timmar.

Gallupundersökningarna visar att romerna är de européer vi tycker minst om. Få vill ha dem som grannar. Romerna är våra kastlösa. En sliten sanning säger att den bästa mätaren på en stats demokratiska nivå är dess sätt att förhålla sig till minoriteter. Mahatma Gandhi specificerade det: en stats sätt att förhålla sig till de mest utslagna och mest sårbara avslöjar dess demokratiska nivå.

EU-ordförandelandet Finland ger signaler om hurdana européer vi vill vara – vågar vi erkänna att de slovakiska romernas sak också är vår?

Övers: TN