Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Debatten mellan konstruktionism och realism hörde till 90-talets hetare. Nu har den illustrerats av ett bokstavligen otroligt exempel, affären Wilkomirski. Allt tyder nämligen på att en man konstruerat sig barndomsminnen från koncentrationslägren och fått tusentals godtrogna läsare.Binjamin Wilkomirski är författarnamnet bakom en liten bok om en tre-fyraårings minnen från ett ghetto, två koncentrationsläger och ett adoptivhem. Den publicerades av ett ansett tyskt förlag, blev en bästsäljare och översattes snabbt till ett tiotal språk. På engelska utkom den 1996 som Fragments: Memories of a Wartime Childhood.

Enstaka varnande röster höjdes från början. Det är bl.a. inte ens säkert att det fanns barn i lägren Majdanek och Auschwitz under de tider som lille Wilkomirski skulle ha varit där. Och nu har några journalister utrett mannens bakgrund så grundligt, att det verkar uppenbart att han växte upp i Schweiz, som en pojke från en fattig familj, utan judiska rötter, för att sedan adopteras av en rik läkarfamilj. Han själv påstår att papperen är fabricerade och att hans adoptivfamilj, liksom Schweiz i stort, bara ville förtiga Förintelsen och få honom att glömma.

Det här fascinerande porträttet finns att läsa i den brittiska tidskriften GRANTA, The journal of new writing (granta.com.uk). Journalisten tror på Wilkomirski – först att det han säger är sant, men sedan, då motbevisen hopat sig, endast att han själv tror att det är sant. T.ex. kontaktas BW av en man, vars son dog i ett läger. DNA-test visar att mannen och BW inte kan vara släkt, men BW:s brev tyder på att han desperat hoppades att så skulle vara fallet, och han upptogs i alla fall som ett slags ”återfunnen son” i den israeliska familjen.

Författaren själv är både sjuk och slug (han vägrar t.ex. att ta DNA-test med sina schweiziska släktingar), antagligen mest det förra. Men läsarna, och förläggarna, har det inte mycket lättare. Det här är boken alla VILL ska vara sann: den är upprörande, lättläst, och skriven ur ett barns perspektiv. ”Jag hoppas mot allt hopp att det här är en sann berättelse för W. har fångat sanningen om Förintelsen”, som en kommentar på amazon.coms webbsida säger. Någon tycker att den ”vackra, hjärtslitande boken”, ”den slutgiltiga redogörelsen för förlorad och återvunnen oskuld och mänsklighet” måste vara sann just för att den är så hjärtslitande. De som säger annat är elaka revisionister. Andra ser just BW som den värsta revisionisten: ”…detta är den mest förfärliga förfalskningen – gjord av någon som utger sig för att vara ett offer.”

Bland de märkligaste reaktionerna hittas en forskare som intervjuas i artikeln i Granta. Han hade själv varit, bevisligen, i samma läger som BW beskriver. Han tror inte att boken är sann, men ser den lugnt diplomatiskt som ”ett tecken på att Förintelsen fortfarande berör människor djupt”.

För de oinvigda kan jag berätta att en stor del av min generations samhällsvetare tycker att texten (intervjun, den muntliga historien, självbiografin, dagböckerna) är det centrala. Några enstaka är renodlade konstruktionister, som anser att verkligheten inte finns eller inte spelar någon roll. De flesta tycker att det nog finns en ”verklighet”, men att det är vettigare att hålla sig på den säkra sidan och granska det som finns i texten (språkliga strategier, ideal, självuppfattningar mm.).

Koncentrationslägren har länge varit ett argument i debatten mellan konstruktionister och realister. ”Om vi inte tar ställning till vad som verkligen hänt, hur kan vi då motsäga de revisionistiska historiker som säger att gaskamrarna är ett påhitt?” Ett annat argument från realisternas sida är att det i själva verket är svårt att hitta på en självbiografi – försök själv!

Entré en viss Bruno Dössecker, som ägnat sitt liv åt att bli Binjamin Wilkomirski. Han ger oss faktiskt en god
läxa i ”oskuld och mänsklighet”. För det första ÄR det svårt att konstruera en självbiografi. Wilkomirski hade samlat ett personligt bibliotek och arkiv om Förintelsen i tio år innan han skrev ned sina minnen. För det andra spelar det en roll vad som verkligen hänt, åtminstone för 99 procent av läsarna. Vi kommer i framtiden att läsa Fragmenten som en roman, och det kommer inte att kännas på samma sätt som att ha läst den som memoarer. Trots att vi vet att samma saker hände.

Konstruktionisterna kunde härav lära sig att också om saker konstrueras, så sker det på olika sätt. (Det är vad som irriterat mig mest: när ”det är socialt konstruerat” tas som en slutsats, och när graden av social inverkan helt förbises, som om våra kroppar och våra kläder var lika mycket konstruerade.) Anta att det BW berättar om vore sant. I så fall skulle hans minnesbilder förstås ändå inte vara exakta, utan formade av rädsla och skam, hans personlighet, minnets utveckling och åren som gått. Men de minnena skulle ha ”konstruerats” på ett annat sätt än den totalt påhittade judiska identiteten.

Fast också vulgärrealismen får sig en snyting. Faktum är att de avsnitt jag läst av boken låter som en litteraturens Steven Spielberg. Moralen är enkel, bilderna ohyggliga, skeendet dramatiskt. Som en läsare skrev: ”Den här måste läsas av varje jude eller vem som helst som tycker om att läsa sanna, skrämmande historier från det förflutna, berättade av en som själv upplevt dem.” – Tycker om? Tycker du också om att läsa ”sanna” och ”slutgiltiga redogörelser” för Förintelsen?

Det var kanske det den judiske forskaren, han som själv varit i koncentrationslägren, avsåg. En text om sanna händelser är inte samma sak som själva händelserna. Det är en stor skillnad på fakta och fiktion, men det finns en ännu större skillnad – mellan det vi har upplevt, och det vi inte upplevt.

Anna Rotkirch

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.