Det viktigaste för barn är säkert att de känner sig älskade och uppskattade. Att kramas och kelas är väl grunden för barnuppfostran med gränsdragningar och rätlinjighet. Förutom detta har jag länge trott, att föräldrarnas förväntningar ganska långt förverkligas i barnens personlighet. Nu menar jag inte att barnen blir t.ex. bra pianister eller fotbollsspelare om föräldrarna vill det, utan jag tror att om man stolt förväntar sig att barnet skall vara aktivt och utåtriktat, så har det större chans att bli det än om man oroar sig över att det inte skall våga eller kunna.

Jag tror att den mest negativa attityden till ett barn eller vilken människa som helst är att tycka synd om henne. Då förväntar man sig medvetet eller omedvetet att det skall gå dåligt för henne. De finska orden sääliä (tycka synd om) och säälittävä (stackare) låter ännu mer betungande och förringande.

Då någon var elak mot mig mig i skolan svarade jag oftast att jag förstod honom och tyckte synd om honom p.g.a. hans svåra barndom. Det var det negativaste jag kunde säga.

Om någon vän däremot är deppig eller har haft otur tror jag inte det tröstar alls att höra att någon tycker synd om henne. Däremot borde man väl finnas till hands och peka på alla förutsättningar hon har. Just detta budskap vill jag att mitt barn skall uppleva. Det är inte synd om honom då motgångarna prövar honom. För han är född med möjligheter till vad som helst, bara han försöker vara snäll, ärlig och lär sig att göra det bästa av sin situation.

Det är inte alls lätt att alltid verkligen tänka så här om sitt barn. Då de stora pojkarna pucklat till honom eller han plågas av någon sjukdom förfaller jag lätt till att tänka, stackars lilla pojke… Visst vill jag trösta honom, men uppmuntrande, inte ömkande. Ett annat hinder på vägen är dåligt samvete. Då jag haft en extra stressig period på jobbet går tankarna lätt i ofruktsamma banor. Det är ju så synd om barnet, vars mamma är så mycket både fysiskt och psykiskt frånvarande. Då försöker jag vända på steken och tänka hur gott det gör åt pappa-barnförhållandet att de får vara på tumis, utan min inblandning.

Det är inte bara barnet som får lida av föräldrarnas nedbrytande tankar. Minst lika betungande är det för den som oroar sig. Om allt grubblande och oroande omvandlades till kreativ samvaro skulle vi vara mycket nöjdare. Oro är konstruktivt endast då man kan komma på åtgärder för att förbättra situationen. Om man är rädd för att den lilla cyklisten skall stöta sig, bör man förstås köpa hjälm och vimpel åt honom, vidare kan man komma överens om var han får cykla. Men sen borde man bara vara uppmuntrande och inte bli alltför upprörd över bulor och sår.

Det här sista skrev jag för att försöka övertyga mig själv då Alec just gråtande återvände efter en cykeltur som slutat i diket. Hönsmamman i mig kräver hård självdisciplin, men det går litet bättre varje gång. Små barn – små problem. Stora barn – stora problem. Jag hoppas jag kan ta det någorlunda lugnt också då han kommer hem och berättar om skilsmässor, arbetslöshet och andra problem som kan dyka upp. Det är inte medlidande han då behöver, utan medkänsla och hjälp att se vilka möjligheter det härnäst lönar sig att testa…