En av mina bekanta, som har studerat i Joensuu, beskärmade sig för många år sen över att de fattiga får så dumma barn. Denna barfota helsingforsare baserade sin åsikt på observationer i områdena vid vår östgräns. Vilka slutsatser skulle han månne dra i den filippinska slummen? Skulle han tro på de kärlekens missionärer från väst som säger att orsaken till att det finns gatubarn och barnarbetskraft i u-länderna är brist på kärlek, att föräldrar i Tredje världen inte älskar sina barn tillräckligt mycket?Hotell Radisson Hesperia: en grupp f.d. gatubarn från Filippinerna håller presskonferens. Jag frågar dem vad jag skulle få se om de skulle guida mig runt i Manila.

De skulle alla föra mig till sina gamla hemknutar och visa mig den fattigdom och grymhet som råder där de växte upp. En av dem skulle visa upp sitt f.d. hem, en soptunna, en annan lekplatsen där barn sniffar lim och tar andra droger och där människor knivhuggs utan orsak, bara för skojs skull.

En av flickorna skulle ta mig till sina gamla hemkvarter, där 10-12-åriga prostituerade raggar upp kunder, för att jag skulle få se hur vuxna utnyttjar fattiga barn. En leende pojke vill visa hur korrumperade de myndighetsorgan som verkar i slummen är och ”hur de rika utnyttjar oss”.

De som håller presskonferensen är 14-20-åriga f.d. gatubarn från Manila, som har deltagit i den dansk-amerikansk-filippinska medborgarorganisationen Stairways rehabiliteringsprogram. Organisationen har tagit ungdomarna till i Europa för att delta i IFCW:s (International Forum for Child Welfare) 10-årsjubileumsmöte.

Stairways har gett barnen en skådespelarskolning, så att de kunnat göra en musical om sina egna erfarenheter och på så sätt informera kongressdeltagarna och den finländska publiken om gatubarnens problem på gräsrotsnivå.

Ungdomarna avslutar presskonferensen, de skall äta på Hesperia. En av mina unga ”guider” ber om min epostadress. Hon vill börja brevväxla med mig, så att jag bättre skall kunna förstå hurdant livet på Manilas gator riktigt är.

Eurocentriska rättigheter för barn

IFCW:s officiella presskonferens börjar. I bakgrundsmaterialet som arrangörerna har ställt ut finns en del ordvändningar som gör mig fundersam. Man säger sig bl.a. kunna hjälpa gatubarnen genom att lära deras föräldrar ”ansvarsfullt föräldraskap”. Och med hjälp av gatupedagoger vill man påverka barnens värderingar, så att de självmant är beredda att avstå från de ”små äventyr som gatan erbjuder”.

Den indiska forskaren Vasanthi Raman representerar den södra hemisfärens syn på barnens rättigheter. Han anser att de inte försummas – sett i relation till andra mänskliga rättigheter i u-länderna. Deklarationen om barnens rättigheter är eurocentrisk, skräddarsydd för barnen i väst, anser han.

Dr. Raman efterlyser en mera jämlik universalism. Det går inte att förstå barnarbetarnas eller gatubarnens situation utan att se till samhället som helhet. De strukturella anpassningspaket – där det bl.a. ingår en nedbantning av den sociala sektorn – som u-länderna ordineras ”för sitt eget bästa” blir rena fattigdomskurerna när de tränger ner till gatunivån. För att förbättra barnens situation måste man närma sig problemen ur flera synvinklar, och hitta kopplingarna mellan den globala nivån och gräsrotsnivån, betonar Raman.

Enligt Raman har den ena indiska kändisen efter den andra på senare tid dragit igång sina egna gatubarnsprojekt, ”utan den minsta kunskap om gatubarnens problem”. Men eftersom sånt är inne just nu är det lätt att få pengar från väst för projekten.

I värsta fall kan försvaret av barnens rättigheter göra att man sluter ögonen för de strukturella problem som t.ex. tvingar 10-åriga flickor att sälja sig på Manilas gator. Shay Cullen, ledare för Preda, en stiftelse som verkar på Filippinerna, berättar att kampen om kunderna är så hård, att också barnprostituerade måste lägga ner stor möda på sitt yttre.

Specialerbjudande på barn och länder

Hm, på samma sätt ”måste” ju många u-länders ledare också piffa upp sina länder för att locka internationella investerare. Och då är det en konkurrensfördel att ha mycket billig barn- och ”glädje”arbetskraft. Filippinerna och Thailand är Asiens mest kända ”flickländer”, sexturismen utgör en betydande inkomstkälla. Båda länderna har också utan hämningar kastat sig in i den internationella ekonomin. Den thailändska militärregimen införde ett ”förbud” mot sexturismen år 1976. Ett par år senare hävdes förbudet, eftersom inkomsterna från turismen hade sjunkit kraftigt.

Stairways talesman, den filippinska människorättsjuristen Johannes Ignacio, kritiserar dem i väst som nöjer sig med att försvara barnens rättigheter genom att bara övervaka den sista länken i de internationella produktionskedjorna, även om man vet att en sådan politik ökar klyftan mellan rika och fattiga.

– Man måste inse, att samma krafter som tvingar människor att flytta utomlands för att söka jobb också tvingar människor ut på gatan. Om det filippinska samhället inte kan erbjuda någon grundservice åt sina medborgare, kan man då kritisera föräldrarna för att de överger sina barn?

Lämna inte din kompis i sticket

Bevakandet av barnens rättigheter får inte vara en sak enbart för välgörenhetsorganisationer, anser Shay Cullen. Hon kräver att man grundar en domstol som slår vakt om dem.

– Om man en gång kan ställa jugoslaviska generaler inför rätta, varför kan man inte åtala människor som har slaktat och våldtagit barn?

Cullen vet nog att det är svårt att åtala de stora pojkarna, de som sägs hålla hela samhällen på fötter. För den som har ihop det med barn är det en fördel att ha en hög position i samhället, säger Cullen till mig efter presskonferensen. Hon berättar om den filippinska parlamentsledamoten Romeo Jalosjos, som försvarade sina handlingar med att det var barnets mor som sålde barnet till honom. Nyligen krävde 177 av hans kolleger i parlamentet att Jalosjos måste friges.

Johannes Ignacio poängterar att arbetet för barnens rättigheter sannerligen är politisk verksamhet. Det är också en farlig verksamhet, för det finns många skumma typer som har stora kapital bundna i barnbusinessen. Det har Ignacio märkt i sitt arbete som Stairways’ jurist, där han fungerar som ”brobyggare” mellan den utländska organisationen och den filippinska verkligheten på gatan.

– I väst fattar man inte att gatubarnen har föräldrar som är ”gatuvuxna”. Det är människor som p.g.a. en fruktansvärd fattigdom drivs till desperata dåd. Männen slår sina fruar, som för att behålla livhanken i sin tur driver ut sina barn på gatan. Och har man en gång hamnat på gatan finns det alltid de som erbjuder en ”lättförtjänta pengar”.

– I Manila finns det inte någon större förståelse för gatubarnen. För den härskande eliten är de potentiella kriminella, som det är bäst att för säkerhets skull kasta i fängelse. Ofta är fattigdomen deras enda brott. Har du en gång varit i fängelse är det mycket svårt att komma på fötter igen. Har inte livet på gatan gjort ungdomarna bittra, så blir de det senast i fängelset.

Gatubarnens nya hjältar

På Borgbacken är det fullt av folk som lockats dit av det vackra vädret och för att det är nöjesparkens sista kväll för säsongen. På Peacock är det halvfullt. Monica Ray Jørgensen, som har regisserat Stairways-musicalen Goldtooth har tidigare gjort gatuteater i sin hemstad Washington och i Taiwan. Det tror man gärna. Mitt jämförelseobjekt, indiska medborgarorganisationers psykodrama-föreställningar, har ofta varit rörande amatörmässiga, rentav komiska. Men det goda ändamålet har ju helgat medlen.

Humorn spelar en strategisk roll i Goldtooth, samtidigt som musicalen berör. Vilken koreografi! Mina våldtagna och misshandlade ”guider” presenterade sitt Manila mycket effektivt. Jag gillar att föreställningen inte erbjuder några lätta lösningar. Slutet är – ansvarsfullt nog – lyckligt.

Gatubarnen har också ett ansvar. Men först måste man få dem att tro på sig själva, på sina egna resurser, berättar Jørgensen – det handlar om det som numera är ett nyckelord i barnarbetet: ”empowerment”.

– Till en början var ungdomarna misstänksamma mot oss. De tog för givet att vi var på de rikas sida. När de väl började lita på oss och märkte att andra barn var avundsjuka på dem för att de fick stå på scenen, så blev de entusiasmerade och slutade också bråka sinsemellan.

– Vi valde att göra en musical för att mobilisera deras resurser, eftersom musiken har en så hög status bland ungdomar. Förutom att barnen får en möjlighet att gå igenom sitt liv och reda ut sitt förflutna, så blir de också förebilder för andra barn i slummen. De visar att det finns överlevnadsmodeller de kan följa.
Övers: TN