Vetenskapens kommandospråk
Utvärdering. Evaluering. Vem kan utvärdera ett helt universitet? Det finns tappra professorer överallt i världen som är mer än villiga att kasta sig över ett avlägset land, med sina egna värderingar och synpunkter. Det förefaller också vara självfallet och klart för alla att allt skall formuleras med det engelska språkets assessmentretorik, scholarly. Vetenskapens kommandospråk i det nya Europa följer det politiska och militära. NATO-träningen sker på många nivåer i Finland.
”We strongly recommend that the Faculty institute compulsory, credit-carrying research seminars in which students from different departments would meet on a regular basis and probably use English as the language of discussion.” – Det är ju inte så helt probabelt för alla att hela humanistiska fakulteten skall välja ett nytt högre överordnat språk för sina diskussioner. Universiteten i Finland är trots ivriga försök till likriktning olika, olika genom sin historia och betydelse.
Helsingfors universitet är äldst, störst, ledande i statistikens alla sifferkolumner. Just här skär det illa in i den egna universitetskulturen med management, resultatansvar, tomma ord från främmande kloster och länder.
Det är ju väl känt, att de enda länder i världen, där man begriper sig på strukturen och idéerna bakom våra universitet är de andra evangelisk-lutherska: Tyskland och Skandinavien. Där finns det ännu ett minne av fakulteter och studentnationer eller konsistorier och ordinarie professorer. Att byta ut orden och leta i ordböckerna efter engelska ”motsvarigheter” förvrider mycket av universitetens kulturarv hos oss.
Historien och nutiden har en europeisk pluralism med många språk i vetenskapen: tyska, franska, ryska, italienska, spanska, polska. Inget fel på engelskan heller, men i arts and humanities är det inte ännu världens enda. Våra små nationalspråk borde nog leva med så stor polyglottism som möjligt, var skulle detta odlas om inte inom universiteten?
Bäst i världen
”In the field of Musical Semiotics it is clearly the best in the world.” –
Detta gäller musikvetenskapliga institutionen i Helsingfors, en full sjua i betygstabellen. Rätt, professor Eero Tarasti är faktiskt outstanding.
Vitsordsfördelningen är annars ganska rik, från sorgesamma tvåor till ett antal sjuor i alla fakulteter. Många fördomar bekräftas i raden av siffror, ”hemmets teknologi” eller ”kooperationsvetenskap” värderas inte heller av andra högt bland universitetets utbud. De filosofiska institutionerna får sjuor, en del medicinska, men också Biblical Studies och Systematic Theology, Classical Philology och Social anthropology. Institutionen för nordisk litteratur räknas till dem som mera ägnar sig åt sin roll som ”culture-bearer”, three points.
Här har vi det: kulturbärare, på engelska. Men i Finland, Tyskland och Ryssland har Kulturträger som ord och begrepp en annan historia. Det hör ihop med den aggressiva germaniseringens rasläror från Bismarcks och kejsar Wilhelms tider, då man indelade folken i kultur- och statsbärande germaner och övriga, lägre stående: slaver, mongoler och negrer.
Till Kulturträger-tanken hörde att det rentav var kulturbärarnas moraliska skyldighet att underkuva de icke-kulturbärande folken, i synnerhet de slaviska, baltiska, finska och övriga mongoliska.
Finska folkets historia under 1800-talet och en stor del av 1900-talet har gått åt till att få framträda på världsscenen bland de kulturbärande folkens antal.
Universitetet i Helsingfors var den ideologiska hemadressen för allt detta men det var bara de mest extrema vikingaschwedomanerna som ansåg sig själva vara kulturbärare genom århundradena, i motsats till de obildade klasserna, finnar och socialister. Inte för att tanken skulle vara helt död i bättre familjer i denna dag.
I Ryssland är ”Kulturtregerstvo” ett laddat begrepp från historieskrivningens historia, som avser hela det västeuropeiska synsättet på Ryssland och ryssarna som lägre stående, till politiskt och kulturellt liv odugliga enheter, som bör underställas främmande, högre makter.
Det
internationella samfundet
Det som i nyheterna brukar kallas the international community framträder som ett hot också i evalueringsrapporten över Helsingfors universitet: för att nå positioner inom denna borde man göra så och så. Seminarier på engelska, studieresor, papers och goda manér på internationella konferenser, annars väntar förfall och marginalisering från front-line-forskningen. Effektivitet och produktivitet, tävlan om resurser eller poäng som på Eurovisionens schlagertävlingar framstår som det mätbara och objektiva inom universitetet.
Universitets omätbara värden, imponderabilia eller som det på danska träffande kallas ”Herligheder”, härligheter (börjande med arkitekturen, Europas förnämsta, seven points!) omtalas mindre. Just i Helsingfors är universitetet ännu i dag en kulturbärande universalinstitution. Historiskt sett är det en nationell identitetsskapare, som måste se över sin framtid inom the international community, men kanske inte helt på andras villkor. Rähmällään, på finska.
Det är också möjligt att det scenario som likställer kunskaper och vetenskaper med makt, hela det så kallade informationssamhället lider mot sitt slut, en kunskapens utopiska rike från Francis Bacons tider byter statsskick. Informationsflödet har blivit så stort att det mesta ändå är värdelöst.
Om man skall söka framtidsvärden så ligger de inte i informationen eller i särskilda maskiner för bearbetning av den utan i gamla arts and humanities-frågor som historia, identitet, tid, rum, Gesellschaft och Gemeinschaft. Detta säger också Ilkka Tuomi, forskare från Nokia/University of Berkeley i Helsingin Sanomat den 13 september detta år.
Rainer Knapas
Rainer Knapas
