En ny finländsk polislag som kraftigt utökar polisens befogenheter är på väg. På europeisk nivå fördjupas polissamarbetet i snabb takt. Ingendera saken tycks bekymra genomsnittsmedborgaren så särskilt. Vi utgår från att vi lever i en rättsstat där polisen ägnar sig åt att bekämpa brott och låter hederliga medborgare sköta sitt.Men de som faktiskt följer med polisfrågor är allvarligt oroade över att vi står på tröskeln till en ny tid då polis och andra myndigheter rutinmässigt övervakar stora delar av befolkningen utan att behöva inhämta tillstånd från domstol eller ens ha särskilda skäl att misstänka att något brottsligt är i görningen. Som David Banisar från Privacy International uttrycker det: ”Vad den östtyska polisen bara kunde drömma om håller snabbt på att bli verklighet i den fria världen.”

Det är den teknologiska utvecklingen som öppnat dessa orwellska perspektiv. Fram till slutet av sextiotalet var övervakningen i Öst som i Väst tekniskt primitiv och dyr. En halv miljon människor arbetade som angivare för Stasi,
10 000 tjänstemän behövdes bara för att avlyssna de östtyska medborgarnas telefonsamtal.

I dag kan avlyssning av många fler telefonsamtal skötas av en rätt liten personal: jättedatorer går igenom informationen och plockar med hjälp av nyckelord automatiskt ut sådant som verkar ”intressant”. Detta är inte bara en teoretisk möjlighet utan redan nu konkret verklighet. USA:s nationella säkerhetsbyrå NSA avlyssnar rutinmässigt all (alltså: ALL) e-mail, telefon- och faxkommunikation i Europa. Avlyssningen sker inom Echelon, ett världsomspännande samarbetsprojekt mellan underrättelsetjänsterna i den angloamerikanska världen.

Vid sidan av Echelon håller EU-länderna på att skapa ett regelverk för avlyssningsverksamhet i den vanliga polisens och andra civila myndigheters regi. Man vill i lag förplikta alla telebolag att se till att myndigheter från vilket EU-land som helst i realtid kan avlyssna all kommunikation på bolagets nät samt lokalisera mobiltelefoner o.s.v.

Argumenten för avlyssning är, som vanligt, behovet att bekämpa den ”organiserade brottsligheten”, men vilka myndigheter som skall få lyssna, på vem och i vilka syften är tillsvidare oklart. Detta är särskilt oroande eftersom tyngdpunkten i polisens arbete överlag håller på att förskjutas från den traditionella uppgiften att reda ut och beivra redan begågna brott mot allmän övervakning och ”preventiv” verksamhet som per definition riktar sig mot människor som inte misstänks för något brott, d.v.s. också mot oskyldiga.

Detta betyder att gränserna mellan det som traditionellt varit säkerhetspolisens och underrättelsetjänsternas revir och den ”öppna” polisens verksamhet håller på att suddas ut. Representanter för polisen, tullen, invandringsmyndigheter, civila och militära underrättelsetjänster sitter i allt större utsträckning på samma möten, delar samma metoder och håller gemensamma register. Betecknande är att man på engelska börjat tala om ”policing” (en vagt definierad funktion) i stället för om polisen (en klart definierad institution).

Utvecklingsarbetet med gemensamma normer och strukturer för avlyssning har, liksom när det gäller polissamarbete mellan EU-länderna överhuvudtaget, skett i diverse komittéer och arbetsgrupper vilkas dokument och beslut i regel är hemligstämplade och kommer till allmänhetens kännedom bara genom ”läckor” av olika slag.

Det blir allt lättare för myndigheterna att lyssna på medborgarnas privata samtal, men allt svårare för medborgarna att göra sin röst hörd när politiska beslut fattas. Det handlar om en DDR-isering av relationen mellan myndigheter och medborgare.

Avlyssning är förstås bara ett av kontrollhydrans tusen huvuden, och det är inte bara polisen som får mer befogenheter. Ökad myndighetskontroll motiveras inte bara med rädsla för brottslighet utan också med kravet att skära ner kostnaderna i den offentliga sektorn, vilket ofta går hand i hand med ett allmänt misstänkliggörande av arbetslösa och socialbidragstagare, och ett aggressivt behov att straffa ”missbruk” och till varje pris se till att ”de” inte kostar ”oss” en mark mer än vad som är absolut nödvändigt (aggressiviteten får en nästan att tro att sparkravet kommer av misstänksamheten, inte tvärtom).

Alla hydrans huvuden tillhör inte heller myndigheterna. Som anställda, kunder eller besökare kontrolleras och registreras vi på olika sätt. På allt fler ställen filmas vi av anonyma TV-kameror, man måste ha elektronisk nyckel för att komma igenom allt fler dörrar. Vi har blivit så vana vid automatisk kontroll och registrering att vi knappast märker den.

Nyligen lanserades ett officiellt ”smart” personkort för finländarna. Det fungerar som ID också i internet, och olika funktioner (typ bank- och bibliotekskort) skall anefter kunna samlas på kortet. Detta är praktiskt för både medborgare och myndigheter: det sparar mycket pappersarbete och det är förstås lättare att ha bara ett kort i plånboken.

Å andra sidan betyder det att skrämmande mycket kommer att hänga på detta ena kort. Vad händer när man tappar sitt kort? Och givet att alla ens ”problem” finns på samma kort är det kanske inte särskilt långsökt att tänka sig att t.ex. en obetald elräkning i framtiden kan innebära att man nekas vård på hälsocentralen.

Smartkortet kan bli vad partiboken var i det forna Östtyskland, fast i n:te potens: för den som saknar giltigt kort är alla dörrar stängda. Välkommen till dataålderns DDR!

PS. Den som vill läsa mer om ”Echelon” och EU-regeringarnas avlyssningsplaner kan börja t.ex. på http://www.statewatch.org/ (under rubriken ”EU-FBI telecommunications surveillance system: origin and background”).

Joel Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.