Vanmakten får gå ut över tidningsnotiserna. Bland förra månadens hatobjekt fanns två självnöjda citat, som än en gång bekräftade att det enda vettiga alternativet i förra presidentvalet hade varit att rösta blankt (och bättre lär det inte bli). Elisabeth Rehn hade mage att jämföra det hon bevittnat i Bosnien med något klotter mot finlandssvenskar i internet. Jag har inte det exakta citatet, men det gällde hur ’extra oroväckande det kändes efter att jag under mitt arbete stött på så mycket etniskt hat’. Detta kan endast jämföras med nordamerikanernas sätt att kalla sig för ”survivors” om de klarat av en skilsmässa eller en bantningskur.

Martti Ahtisaari kom för sin del med följande vansinnighet (citerad i Hbl 25.10): ”Jag har fått ta emot kritik för att jag inte tillräckligt aktivt arbetat för de mänskliga rättigheterna. Men jag skulle tro att ett dylikt praktiskt arbete, där man räddar ett folk, kanske kunde tjäna som exempel för ett sätt att sköta de mänskliga rättigheterna.”

Till en början undrade jag över vilket folk Ahtisaari tyckt sig ha räddat. Albanerna? Kosovoalbanerna har i år decimerats i den grad att ordet ”räddning” verkar aningen malplacerat. Serberna? De lyckade förhandlingarna räddade säkert en del av dem från att bombas, men å andra sidan tog de återvändande albanerna kål på de kosovoserber som följde NATO-styrkornas uppmaning att stanna kvar i området och bli multikulturella.

Inte minst sitter Slobodan Milosevic kvar, vilket också talar mot att serberna skulle ha räddats. Östtimoreserna eller tjetjenerna då? De har drabbats av den balkanska smittan – den indonesiska militären tog lärdom av Milosevic för att handskas med östtimoreserna, medan ryssarna lärde sig av USA och tog sig friheten att bomba ”internationell terrorism” var den än råkar befinna sig.

Efter lång begrundan kom jag till att Ahtisaaris ”räddade folk” nog måste vara amerikanerna. Faktum är att kriget avslutades i ett skede då de europeiska NATO-medlemmarna började tveka och amerikanerna höll på att ställas inför allt skarpare kritik.

Frågan är då varför jag inte gläder mig över att Ahtisaari och amerikanerna lyckats så bra. De representerar båda numera mänskliga rättigheter och den globala moralen, eller hur? Är jag bara ett offer för någon urmodig och patetisk antiamerikanism?

Till min undsättning kom två geniala texter, Slavoj Zizeks senaste essä i London Review of Books (25.10) och Mary Kaldors bok New & Old Wars. Organized violence in a global era.

Frågorna om världens begriplighet och vänsterns uppgift fick plötsligt jakande, inspirerande svar. Zizek tar upp den ahtisaariska moralismen – som av någon märklig slump också var Clintons, Blairs & Schröders – dvs. att Natos bombningar måste prisas eftersom de inte gjordes av ekonomiska och strategiska intressen, utan för att försvara mänskliga rättigheter:

”För att förstå det falska i det här påståendet”, skriver Zizek, ”kan man jämföra den nya moralismen med de stora befrielserörelserna som inspirerades av Gandhi och Martin Luther King. Dessa rörelser riktade sig inte mot en särskild folkgrupp, utan mot konkreta (rasistiska eller kolonialistiska) institutionaliserade praktiker; de inbegrep en positiv, alltomfattande hållning som långt ifrån att utesluta ’fienden’ (de vita, eller de engelska kolonialisatörerna) vädjade till dess moral och bad den göra något som skulle återställa dess egen moraliska värdighet.”

Ja. De som verkligen räddar folk i dag motarbetar vissa konkreta institutioner och deras praktiker och föder livskraftiga alternativ. Inget tyder på att Natos bombningar eller Ahtisaaris framförhandlade fredsfördrag gjort något dylikt. För att ta ett enkelt exempel, borde man genomgående ha stött den demokratiska oppositionen i Jugoslavien. I stället drabbades de av kulturbojkotten (Soros var ju under många år den enda internationella aktör som gav pengar åt alternativa serbiska media). Inte har jag heller hört om att medborgarorganisationerna skulle ha bjudits till det senaste show-off toppmötet i Sarajevo – man ville inte träffa MiloØsevi´c, med påföljden att ingen representerade Serbien. Sedan talade man om hur området skulle få fred. (Har de inte ens läst Törnrosa?)

Mary Kaldors bok underkänner Ahtisaaris argument på en annan, ännu viktigare punkt: det är ett misstag att tala om ”folk”. Man kan inte rädda ”ett folk”, eftersom den logik som talar om folk och stater inte kan skapa fred på Balkan. Det är också ett misstag att tro att det finns tydliga sidor som krigar med varandra, som bör sättas vid förhandlingsborden för att skapa fred, antingen så att den ena sidan anses ha vunnit, eller genom att man kompromissar och delar upp territorier.

Det här kanske låter extremt, men Kaldor är glasklar, empirisk och mycket övertygande. Hennes tes är att globaliseringen lett till ’nya krig’, som på flera avgörande sätt skiljer sig från det européerna lärt sig att krig ser ut som. De nya krigen är annorlunda i fråga om vem som för dem, krigets målsättningar, slaget av armé och krigsekonomi, och använd teknik. Det min generation ännu lärde sig tänka på som krig var den sista formen av ’gamla krig’: ett krig som fördes mellan stormakterna, hade ideologiska målsättningar och byggde på högt utbildade professionella arméer och kärnvapen. Det kalla kriget var höjdpunkten av den typ av krig som uppkom i och med nationalstaterna. De (både staterna och krigen) byggde också på en tydlig indelning i inrikes och utrikes, privat och offentligt, polis och militär, krig och fred.

Dagens krig är som vi vet helt annorlunda. Som Ultra Bra sjunger: ”Kahdeksanvuotiaana luulin / että maailma tuhoutuu / kaksintaistelussa suurvaltojen /…/ Kävikin niin, että sodat ovat /monimutkaisia kansallisia konflikteja / joissa ammutaan / ja joissa kuolee / aina vähän ihmisiä kerrallaan.”

De nya krigen förs ofta inom statliga gränser (Rwanda, Sierra Leone, Jugoslavien, Ryssland) och uppstår just för att nationalstaten förlorat sin legitimitet. Krigens målsättning är att få makt genom att hävda en viss identitet – etnisk, rasbestämd eller religiös. Medlet är etnisk utrensning och tvångsförflyttning. Kriget är alltså principiellt och huvudsakligen riktat mot civila.

Kriget förs av mordiska unga män i olika grupperingar – militärer, poliser, paramilitära grupper, självförsvarsstyrkor och rena banditligor i olika kombinationer. Dessa kan använda knivar, men också högeffektiva, lätta handvapen och mobiltelefoner. De lever av en krigsekonomi som är beroende av den globala ekonomin, och finansieras med allt från understöd av diasporan till svartabörshandel med biståndsmedel.

Kaldor ger också konkreta råd för att motarbeta de nya krigen. Det centrala är att vägra deras slag av ”identitetspolitik” och skapa vad Kaldor kallar kosmopolitiska frizoner. Förstås måste man förhandla för att få fred, men undvika att göra det med banditer och mänskorättsförbrytare. De demokratiska alternativen och medborgarorganisationerna måste komma till tals. Detta inte bara av moraliska skäl, utan för att ’ledarna’ inte representerar eller kontrollerar en krigförande sida på samma sätt som tidigare. Typiskt för de nya krigsherrarna är också att de samarbetar för att utrota dem som vägrar delta i kriget och dess identitetspolitik. I Rwanda fanns det de som kallade sig för ”hutsis” – och som dödades av både hutu- och tutsisoldater.

Sociologen Ulrich Beck har på sistone skrivit om ”zombie-begrepp”. Med det avser han tankemodeller som inte längre motsvarar verkligheten, men som vägrar dö ut utan irrar omkring och åstadkommer mycken skada. Enligt Beck är ”nationalstaten” ett sådant begrepp. För en nordbo kan det låta konstigt, men om man tänker på de nya krigen inser man hur problematiskt det är att tro att förhållandet mellan Kosovo och Serbien ryms i samma begreppsapparat som den vi använder för förhållandet mellan Åland och ”riket”.

Kaldors insikter drar mattan inte bara under Ahtisaaris självberöm. De flesta av oss tänker med termer som ”folk” och protonationer. Jag har själv tyckt att Kosovo och Tjetjenien nog borde få sin självständighet.

Ändå vet vi att de med stor sannolikhet skulle urarta till en ’stat’ ledd av krigande rövarband eller rigida fundamentalister à la Afghanistan. Det gäller att begrava våra tankezombien – annars leder de oss lätt till verkliga skräckvälden.
PS: A propos stulna tankar så föreslog J P Roos här i sin kolumn för en tid sedan att EU-ivrarna borde ta modell av det nordiska samarbetet. Några veckor senare föreslog utrikesminister Halonen samma sak. Ny Tid tycks vara en verklig grå eminens i den finska politiken! Att köpa en aktie kan löna sig på många oväntade sätt…