1912 gifter sej Edward med Fanny. Han är svenskspråkig hon finskspråkig. De får fyra barn. Alla tvåspråkiga. På språkstridens slagfält väljer Karin, vars dotter jag är, svenskan, eftersom hon vill vara på de färres sida. Hemma åker vi språkslalom – dagligen. Släkten kommer från östra Finlands kusttrakter och Hangö. Men det är ingen som undrar. Ingen kommer ens på tanken att definiera sej som det ena eller det andra.

Scen 1: Året är kanske 1963. Vinter. Jag leker med kantorns barn. En av pojkarna börjar plötsligt jaga mej med en snöboll i handen. Han får fast mej och kastar den hårda snöbollen rakt i ansiktet på mej. Samtidigt skriker han Hurri – ruottalainen åt mej. Det bränner i ansïktet men tårarna smälter snön snabbt – leken kan fortsätta. Jag var alltid rädd för kantorns pojke efter den dagen. Det var snöbollen jag var rädd för. Att han skulle slå. Att han skulle skada.

Hurri-ruottalainen var något abstrakt. Berörde inte. Något som så småningom fick form i mitt inre. Men det var senare.

Scen 2: Året är 1965. Vi säljer de blindas märken – svenska blindas märken. Jag har långa flätor, röda kinder och är väldigt målinriktad. Skall göra bara gott i världen. Skall hjälpa alla och bli barnläkare. Skall ha 12 barn och flytta till Indien där jag ska hjälpa alla fattiga barn. Jag går upp och ner i sexvåningshusen. Folk köper, andra inte. Många är inte hemma. Så öppnar hon – hon som säger: Ei ruottalaisille. Och så smäller hon dörren. Ei ruotta-ei ruottaruotta-ruottalaisille ekar hela trappan. Modet faller. Indien blir svårt att se i gråheten.

Scen 3: Året är 1967. Vi har hushållslära. På Grundvägen finns en butik som ägs av en finlandssvensk handelsman. Skolan har avtal med honom. Vi skall köpa varor av honom även om HOKen är på samma gata som skolan och t.o.m. Kotikauppa finns närmare. Vi tar omvägen och tillreder finlandssvensk mat. Det går några år och snart klappar butiken på Grundvägen ihop. Vännerna är svenskspråkiga. Alla.

Finska skolan har vi inget att göra med. Inget. På nittiotalet läser jag i damtidningarna om den ena beslutsfattaren och celebriteten efter den andra som har gått i Munkkiniemen yhteiskoulu.

Scen 4: Året är 1970. Efter att min pianolärarinna två år tidigare har åkt iväg till studentrevoltens Paris och jag blivit kvar med mina fugor i Munksnäs börjar jag läsa Saarikoski. Minä rakastan sinua niinkuin vierasta maata. Medan Inkeri som lär oss finska tankar, adessiver och ablativer smygläser jag Saarikoski. Om och om igen. Saarikoski ger nycklarna till självständighet. Jag skall bryta, jag skall leva och kämpa. Och det enda som betyder något är kärleken – niinkuin vierasta maata. P. får villkor i finska. Nån åker på finskbete.

J. och A. och P. bor i svenska gården i Munkshöjden. Men det är inte viktigt för det som håller på att ske – politiseringen av skolvärlden – för oss ut till studiecirklar i centrum av huvudstaden, på politiska möten i bygderna, till massmöten. Vi går inte till Svenska gården, vi går hem till kamrat P. för att åka vidare.

Scen 5: Året är 1975. Jag är förstaårsstuderande vid Helsingfors universitet. Ryska kan man studera bara via finskan. No problem. Arja, en av de kvinnliga studenterna som jag har god kontakt med, deklarerar att finlandssvenskar är övermodiga, rika, skitviktiga och fjärran. Snöbollen börjar svida. En smygprocess sätter igång. Inget skall blotta min bakgrund. Och min bakgrund är ändå både och. Men när jag stänger dörren varje morgon blir svenskan hemma. Köksspråket. Nu talar jag bara finska. Alltid.

Scen 6: Året är 1984. Jag skall skriva min laudaturseminarieuppsats vid Helsingfors universitet, där båda språken får användas. Uppsatsen ska skrivas på finska. I gruppen finns också en rysk studerande som ber att få skriva den på ryska vilket hon också får. Jag frågar om jag kunde få skriva min uppsats på svenska men blir avvisad. ”Du kan nog så bra finska, och vi kom ju redan överens om språket.” Nåja, jag böjer mej.

Hur kändes det att bli avvisad, att bli negativt definierad ? frågar en väninna långt senare.

– Jag tror jag blev liksom grå. Den del av mej som var finlandssvensk. Som om jag hade avdunstat, eller svävat ut mellan universitetspelarna i ett regnmoln som sakta försvann. Det var varje gång obehagligt och det gick aldrig spårlöst förbi. Det blev lättare att vända ryggen och resa bort. Att inte vara del av bråket. Och det var alltid lättare när jag var borta. På neutral mark i annanmansland.

– Vet du hur många gånger jag har fått höra om att tvåspråkiga inte kan något språk – egentligen. Jag undrade alltid om det inte var bra att kunna två språk bra – med tanke på vardagen. Få av oss blir författare eller något liknande. Och vet du hur många gånger folk har använt sej av mina, den halvspråkigas (halta-lottas) språkkunskaper.

Men i grunden fanns tudelningen. Så när det ena benet är skadat lägger man tyngden på den andra. Snart går jag rak igen – utan att halta. Tills snöbollen svider i ögonen och jag famlar omkring utan koll.

Är det någon skillnad? Och spelar det någon roll? Som liten var jag hög i korken över tudelningen i mej. Jag kunde alltid försvara den andra delen om någon gick till storms mot. I mitt fall utvecklades båda språken. Mitt fadersmål blev mitt hemspråk, mitt modersmål där tudelningen har sina rötter, blev mitt yrkesspråk.

Idag översätter jag till finska vid översättningscentrum i Luxembourg. Mina barn blev svenskspråkiga och till sin identitet antagligen lika vacklande som jag .

De bär på tudelningen – rikedomen att ha två nycklar till ett och samma hus.