Via föräldrarna hör jag att World News har ett inslag om att vi fått öl och varmt vatten i ett av hotellen i Dili, Östra Timors huvudstad. Det är ju roligt. Jag förnekar inte att jag har längtat efter både öl och varmt vatten under den senaste månaden. Men samtidigt har hundratals barn dött i flyktinglägren i Västra Timor för att hjälparbetet förhindrats av korruption, av milisens skrämselpropaganda, av FN:s krypande för regeringen, av tystnaden vävd kring samarbetet mellan hjälporganisationerna och journalisterna.

FN säger att ingen vet hur många som dött, för att inget system finns för att undersöka vad som hänt. En av orsakerna till att inget system finns är att indonesierna längre vägrade hjälparbetarna inträde. Nu är hjälparbetarna på plats, men på indonesiernas villkor. FN och medborgarorganisationerna har dagliga möten med myndigheterna. Varja dag presenteras en ny shoppinglista. De indonesiska sjuksköterskorna behöver en kostsam utbilding för att vaccinera barnen. Det indonesiska vattenverket behöver en miljon för att hämta in rent vatten till lägret. De flesta medborgarorganisationerna på plats har både pengar och expertis, men inte myndigheternas lov. ”Enligt lagen måste alla sådana arbeten utföras av de indonesiska myndigheterna”, säger de som vet. Så FN betalar och inget blir gjort.

Jag räknade till 146 nya barngravar som grävts under de sju dagar som gick mellan mina två besök.

Jag hoppas att det också blev ett inslag i nyheterna.

Många medborgarorganisationer föddes under Biafrakrisen, då missnöjet med FN:s och Röda Korsets agerande fick många av organisationernas frustrerade arbetstagare att starta egna organisationer. Missnöjet berodde på en mängd faktorer, inte minst på det nödvändiga, men utdragna förhandlandet med regeringar som i många fall ansågs vara ansvariga för de kriser som hjälparbetet skulle lindra. I värsta fall ledde det till hemlighetsmakeri, till att de politiska och strukturella orsakerna förbigicks, till samarbete mellan brottets förövare och offrets försvarsadvokater. Accepterandet av systemets brister som en del av systemet ledde till ett nytt system, mildare, mjukare, som att dö kvävd av en våtvarm trasa istället för genom avrättning.

Naturligtvis fanns det de som protesterade. Medborgarorganisationer med viljan att hjälpa föddes eller utvecklades till det vi känner i dag. Oxfam, MSF, MDM, CARE . I början betraktade många bland det gamla ”hjälpetablissemanget” (främst FN och Röda Korset men också diverse länders utrikesministerier) de nya medborgarorganisationerna som fräna kritiker och därmed också fiender, men så småningom förändrades inställningen och blev mera uppskattande… Inte minst för att medborgarorganisationerna i många situationer gjorde det samma som FN, framförallt billigare och ofta bättre. De förbättrade relationerna berodde säkert också delvis på att medborgarorganisationernas kritik minskade då de insåg hur svårt det var att arbeta utan det förhatliga förhandlandet. Så småningom uppstod en balans där förhandlandet ofta lämnades åt de stora, medan själva hjälparbetet lämnades åt de små. Ingen säger sig längre vilja stjäla FN eller Röda Korsets mandat, istället samarbetar man.

Ibland fungerade det bra. Ibland fungerade det dåligt.

I Västra Timor fungerar det inte alls.

Jag kämpar fortfarande med logiken i den här världen.

Ur rent humanitär synvinkel verkar det nu som om man skulle ha gått varvet runt… i den här katastrofen uppmanades alla medborgarorganisationer att söka pengar via FN som skulle göra en ”consolidated appeal” och få ihop lika mycket pengar för alla organisationer som UNHCR ensamt fick ihop under krisen i Albanien (och ungefär en fjärdedel av vad EU har sagt sig betala för återuppbyggnaden av Kosovo). Det verkade vettigt. Det var för två månader sedan. Ännu har det inte lett till något resultat. Ett av misstagen är naturligtvis att man bortser från donatorernas intressen. Får man pengar av amerikanerna måste man köpa amerikanska produkter, får man pengar av EU måste logon med stjärnorna finnas på varje rispaket. Varför skulle donatorerna gå samman och ge en enda pott, bara för att det skulle vara enklare och billigare? När inte ens medborgarorganisationerna slår sig samman? Varför skulle just vårt utrikesministerium betala bara för att få bort nöden?

Och vem har sagt att nöden existerar? Finns det varmt öl i huvudstaden kan det väl inte vara så illa. Ett annat resultat av 60- och 70-talets svältkatastrofer var den ojämna balansen mellan medie- och hjälpindustrin. Båda industrierna behövde svältande barn för att sälja. Människor behöver bevis på att det verkligen är så illa ställt för att ge pengar till hjälporganisationerna. Medierna behöver hjälporganisationerna för att nå fram till de svältande. Fast det är klart, det finns liksom mera svältande att välja på just nu. Tjetjenien, Sierra Leone, Angola. Och i ärlighetens namn är det inte så illa här just nu, inte med tanke på hur billiga människoliv är sådär överlag. Det finns bara 197.000 människor kvar i lägren i Väst. Det frustrerande är bara att det för en gång skull är ganska lätt att se var skon klämmer. Å andra sidan, vad gör man?

Det enda raka skulle vara att FN skulle dra sig ur. Tacka indonesierna för gästvänligheten och flytta mathjälpen till andra sidan gränsen. Problemet är naturligtvis att det inte är så enkelt (även om det gjorts med framgång i tysthet i andra delar av Asien). Vad händer om flyktingarna är för rädda för att flytta efter hjälpen, eller om de helt enkelt inte vill? Man kan inte gärna låta folk svälta ihjäl för principens skull. Eller ens använda människor som ett medel för att nå ett mål, även om målet är att rädda barns liv. Valet mellan exekutionspatrullen och den våta trasan må vara obehagligt, men det måste vara ett val. Prioriteringen är att hjälpa människor där de vill bli hjälpta.

Dessutom verkar det finnas en krypande känsla av det antagligen är just det som än en gång skulle lyfta fram Timor i världspressen ”Flyktingar tvingas hem”, ”FN:s totala misslyckande”, ”5-åring dog när mathjälpen upphörde”. Den ojämna balansen mellan journalisterna som rapporterar om nöden och organisationerna som försöker lindra den skulle kanske rubbas än en gång… just när Albanien på något sätt fått oss att tro att vi kanske äntligen nått en balans. Miljoner i hjälp, miljoner spaltmillimetrar, nästan en halv miljon flyktingar och knappt en enda död på grund av brist på hjälp.

Nöden är större här nere , men sanningen är också att det inte finns mycket att återvända till i Östra Timor. Allt, allt är bränt. Jag har räknat till 5 hela hustak i Dili, en stad av Åbos storlek. Allt annat är bränt, förstört eller krossat. Den varma ölen, som från och med förra veckan också började säljas på gatorna lindrar inte svälten. De flesta lärarna, liksom läkarna, poliserna, och juristerna var indonesier, och det ser inte ut som om de skulle återvända. Det finns ingen lag, ingen ordning, inget system och hela den sociala sektorn vilar på de katolska systrarnas parallella samhälle, solens styrka och grannarnas välvilja. I de flesta länder skulle det väl beteckans som en katastrof, men här nere är det i och för sig ingen större förändring jämfört med de senaste 24 åren. Tvärtom är det mycket bättre än det varit, mycket bättre än för flyktingarna i Västra Timor, än för befolkningen i Ambon, än i Aceh.

Lokalbefolkningen verkar inte bry sig, utan tar gitarrerna och sätter sig på gårdsplanen utanför de nedbrända husen. Rädslan har upphört att existera. Det finns mango och papayalöv som alla kokar till frukost, lunch och middag. Efter fem på eftermiddagen är allt invävt i ett sammetssvart mörker med gaslågor som lyser upp de minimala stånden vid vägkanten. Till det internationella samfundets försvar måste det påpekas att inget av det som händer i Östra Timor i dag skulle ha varit möjligt utan FN, utan soldaterna, utan hjälparbetarna som jobbar dygnet runt för att få ut mat till alla utbrända byar. Å andra sidan var det just förhandlandet med regeringen, det att de indonesiska soldaterna så gott som ensamma sattes att ”övervaka säkerheten” vid valen som ledde till att landet totalförstördes. Och risken finns att mönstret snart att upprepas i andra delar av Indonesien. Om inte annat så är det skäl nog att se över det delar av systemet som inte fungerar. Precis som EU verkar Indonesien tro att lösningen på stabilitetsproblemet är mera soldater, istället för att flera soldater ställs inför domare och internationella rättsinstanser. Och hjälporganisationerna och medierna pratar mindre, istället för mer, om systemets brister.

Vi har gått varvet runt på mera än ett sätt.

Vi accepterar systemets brister som en del av systemet. Och i värsta fall blir det än en gång knepigt att skilja på brottets förövare och offrets försvarare. Mjukare, mildare. Valet mellan exekutionspatrullen och den våta trasan är kanske inte så svårt, men det är fortfarande det enda val som en del barn har.