I Dagens Nyheter fördes på kultursidan nyligen en lite yrvaken debatt om “den nya kapitalismen”. Diskussionen var kanske inte speciellt intressant i sak utan snarare för att den speglade något av det intellektuella debattklimatet och närsyntheten i Norden, vad gäller samhällsfrågor.

Man kan få intrycket av att det mesta av den internationella teoretiska litteratur som publicerats kring ämnet och dess enorma mångfald gått spårlöst förbi. Och man kan få ett intryck av att kapitalismen är överlägset som system och produktionssätt och att mänskligheten nu för evigt nått sitt slutmål – att vi skulle besitta en oförmåga att konstruera bättre former.

Vi är inte hela världen

Man tycks också ofta här hemma tro att det som händer framför den egna näsan är representativt för hela jorden. Att några miljarder människor i Kina och Indien också dagligen handlar med aktier och sitter uppkopplade på “nätet”.

I förordet till sin trilogi om Nätverkssamhällets framväxt skriver författaren Manuel Castells, som kanske mer än någon annan ägnat sig åt ämnet, att han är oförmögen till en kort sammanfattning. Han har nämligen ägnat tre böcker åt att försöka greppa det nya informationella samhällets kärna .

Men man måste ha rätt kraftiga skygglappar för att inte se att kapitalismen har förändrats, man måste vara rätt historielös för att tro att IT är det mest epokgörande som hänt under 1900-talet och man måste vara rätt närsynt för att inbilla sig att vi nu lever i ett globalt tjänste- och informationssamhälle.

Vid 1900-talets slut fladdrar begrepp som globalisering, informationssamhälle eller IT-ålder omkring i debatten. Om man får tro på vad som skrivs i tidningarna, vilket man naturligtvis inte ska göra, så lever vi nu i IT-åldern. Man frestas att konstatera att det blir många åldrar under 1900-talet: atomålder, rymdålder, tv-ålder och tidigare bilålder, industriålder och så vidare.

Varje generation har ett behov av att förhålla sig till den nya teknik den möter, samtidigt som de som vill tjäna pengar på tekniken har ett intresse av att marknadsföra den som ny och oundgänglig.

Men det IT-samhälle som hippa rubriksättare i väst och djuplodande teoretiker förknippar med globaliseringen och den nya kapitalismen är knappast det mest utmärkande. Snarare är det en mycket gammal tendens som har förstärkts. Den internationella arbetsfördelningen har förändrats och blivit än mer markant.

En av sex människor på vårt jordklot går fortfarande hungriga varje dag och mycket optimistiskt räknat så har kanske en av hundra kommit i kontakt med IT-samhället.

De länder och regioner som alltid befunnit sig i botten med en huvudsakligen agrart baserad ekonomi befinner sig till största delen kvar där. Den nya kapitalismen har i stället i stor utsträckning börjat överlåta sin gamla arbetskraftsintensiva och smutsiga industriproduktion till de uppåtstigande länderna i tredje världen och de utvecklade industriländerna har alltmer utvecklats mot det vi brukar kalla ett tjänste- och informationssamhälle. Huvudsakligen är dock vår planet fortfarande ett agrart samhälle, med fläckvisa inslag av industri- och informationssamhälle.

Svallvågor mot periferin

Men i kapitalismens centrum går det undan med en rasande fart. I centrum sugs kapitalet upp av finansmarknaderna som sedan pumpar ut det och svallvågorna rullar ut mot periferin. Under bara några decennier har de internationella kapitalströmmarna ökat med ofattbara tal.

Och av dessa kapitalströmmar utgör kanske fem procent reell handel. Resten är så kallat finanskapital eller spekulativt kapital som fladdrar runt mellan aktier, valutor, optioner och så vidare för att balansera och öka utdelningen på insatt kapital.

Förändringen har delvis sin grund i att det i ett flertal fall blivit mer lönsamt att investera än att producera. Produktion blir mindre lönsamt än aktier. Det kan vara mer lönsamt att hugga ned all skog och investera pengarna i värdepapper än att låta skogen förränta sig på rot.

I mitten av åttiotalet låg omsättningen på valutamarknaden, enbart under en dag, på cirka 150 miljarder US-dollar. I dag ligger samma omsättning på omkring 1,5 biljoner US-dollar.

“Det globala kapitalistiska systemet, som varit ansvarigt för det utomordentliga välståndet i detta land (USA) under det senaste årtiondet håller på att spricka upp i sömmarna. Systemet är osunt och ohållbart. “

Den som skriver så heter George Soros, multimiljardär, finanshaj och kanske mest känd för sina spekulationer i olika valutor. Detta har många andra redan tidigare hävdat, men det intressanta är att även Soros hävdar  samma sak.

Mattias Bengtsson, vice vd i  det svenska näringslivets tankesmedja Timbro skriver i  DN om behovet av att uppmuntra flexibilitet och förändring i systemet och något annat var väl inte att vänta. Det är vad nyliberalismen förespråkat under två decennier. Och professorn Lars Magnusson undrar om inte självläkningen av systemet har förstärkts och tycks fortfarande tro på det.

De båda herrarnas resonemang tycks bygga på den inte allt för ovanliga idén att om bara kapitalismen och marknadsekonomin lämnas i fred så tenderar den mot jämvikt. Man skulle milt uttryckt kunna påstå att antagandet är felaktigt. Asienkris, Rysslandskris, Brasilienkris med efterverkningar på hela Latinamerika, är några aktuella exempel på att så nog inte riktigt är fallet. Men så länge kriserna bara slår mot fattiga människor i periferin och inte mot kapitalismens hjärta i New York eller London och inte drabbar oss, kanske man, som Bengtsson och Magnusson, kan tro på detta.

De nervösa finansmarknaderna har i stället en tendens till överdrifter och ibland till kollaps. Ett faktum som har fått ett flertal ekonomer att ställa sig frågan om det egentligen inte är marknaderna själva som framkallar kriserna genom sina panikåtgärder.

Struntar i människa och miljö

Ett annat allvarligt problem med den nya kapitalismen är att den liksom tidigare inte har något som helst intresse för det alltmer ökade trycket på människa och miljö. Det existerar ingen inbyggd automatik i det kapitalistiska systemet som strävar efter att bevara miljö, utplåna klasskillnader, stärka kvinnans roll eller att utplåna fattigdom. I bästa fall kan påtryckningar eller välvilliga individer ombesörja detta. Men den dominerande motorn i marknadsekonomin är största möjliga avkastning på insatt kapital – inget annat.

Det finns också en närsynthet i systemet och hos många av huvudaktörerna i det, som tycks besitta en oförmåga att se till samhällsproblem utanför deras egna intressen. Inom den kapitalistiska världens institutioner finns förhoppningsvis samhällsmedvetna människor, men vi hör dem sällan yttra sig utanför branschintresset. När såg vi senast aktiemäklare mot kärnkraft, bankdirektörer mot växthuseffekten eller IT-företagare för kvinnors jämlikhet i tredje världen?

På kapitalmarknaderna kan vi avläsa kapitalismens resultat på de olika börserna runtom i världen, på det nationella planet handlar det om tillväxtsiffror. Men det absurda är att inget  av dessa mått, som alltför många stirrar sig blinda på och som vi har valt för att mäta framgång med, tar någon som helst hänsyn till hur människa och planet mår. Bilolyckor, vapenhandel och miljöförstöring, för att ta några exempel, är i stället tvärtom gynnsamt för både börskurser och tillväxt.

Inget globalt samhälle

Och ett grundläggande problem är att den liberalisering och globalisering av den internationella ekonomin som ägt rum inte motsvaras av något globalt samhälle. De internationella kapitalrörelserna står i dag i det närmaste utom all kontroll. Regelverk saknas och ingen tar det globala ansvar som behövs. Och många, däribland de flesta ledande ekonomer, anser att det så ska förbli.

Skadeverkningarna på människa och miljö överlåts i dag i stället åt de alltmer försvagade nationalstaterna att ombesörja, eller andra organisationer och sakta men säkert överförs också ansvaret till individen själv och det som brukar kallas ett “risksamhälle” skapas.

Marknadsvärderingar tränger i dag in på områden som inte tidigare styrdes av sådana, exempel är sjukvård, omsorg, utbildning med mera.

Samtidigt har marknaden förvandlats till att bli mer anonym. Dels i sitt agerande men också på så sätt att den som investerar i värdepapper i dag oftast befinner sig mycket långt  ifrån  den verksamhet där pengarna i bästa fall pumpas in. Det kan jämföras med den som utlöser missilerna med en knapptryckning, men som aldrig ser sitt mål. Ägandet har institutionaliserats.

Att svära i kyrkan

Ett annat genomgående drag som också smugit sig över oss i väst är att beskattningen av kapital och arbetsgivaravgifter minskat, medan beskattningen av konsumtion har ökat. En omfördelning har ägt rum från arbete till kapital. Om detta talar också det institutionella kapitalet mycket tyst. Ett undantag var den svenske finansmannen Robert Weil, som svor i kyrkan och gick ut och tackade arbetarna för den enorma omfördelningen, från arbete till kapital, under de senaste tjugo åren.

Och i dag är det inte enbart länder i tredje världen som spelas ut av det internationella kapitalet och tvingas konkurrera genom “social dumping”.

Även vi i Norden drabbas i dag av detta och tvingas bevittna företagsnedläggningar.

Och mitt uppe i denna utveckling tycks även något hända med människan själv. Det tycks finnas någon kraft i  den nya kapitalismen som driver oss alla till att individualisera oss själva eller till att bli enskilda marknadsaktörer, som vissa ekonomer brukar kalla oss människor för.

Vi kan enligt statistiken se hur antalet ensamhushåll, liksom i övriga västvärlden visar en alltmer växande tendens.

Ända sedan kapitalismens framväxt har en rad gemenskaper vittrat sönder: bygemenskaper, storfamiljer och nu kärnfamiljer. Viktiga sociala strukturer (utan att för den sakens skull romantisera) som gör det möjligt för människor att leva tillsammans på ett drägligt sätt med nära relationer.

Efterhand ersattes delar av det familje- och släktskapsbaserade trygghetssystemet av välfärdsstaten, men nu är den nya kapitalismen på väg in i detta trygghetssystem och även våra kulturella och andliga behov kommersialiseras och blir föremål för marknadskrafterna.

Den sociala och den kollektiva människan har ersatts av den individuella och den konsumerande människan. Och den sociala, kanske visa och kännande människan har satts på svårt undantag.

Normer och värderingar har satts i gungning, men samtidigt befinner sig paradoxalt nog många människor i ett alltmer uppstressat tempo på febril jakt efter den människa de förlorat och som nu är satt på undantag.

Men för en majoritet av jordens befolkning har dessa förändringar uteblivit och för dem handlar kapitalismens utveckling fortfarande om fattigdom, klasskillnader, brist på demokrati och ojämlikhet.

Det är i grunden  samma kapitalism som tidigare, med den ökade profiten som grundläggande drivkraft, men som kraftigt förändrats och antagit en rad nya former. Och som alltid tidigare handlar det om politisk och demokratisk kontroll för att tämja dess avarter och rensa upp i de fotspår den lämnar efter sig.

När cirka 350 miljardärer är lika rika som 2, 5 miljarder människor, så måste systemet ha vissa brister, som kanske skulle korrigeras.

Skillnaden är dock den, att i dag räcker det inte, som tidigare,  med nationalstatens regelverk och kontroll. I dag krävs ett globalt sådant, om inte demokrati, människa och miljö ska hamna rejält på efterkälken.

Insikten håller sakta på att växa fram.

Men genom att blunda för kapitalismens nya former och tro att den och marknaden  i slutändan fixar allt – då kommer det nog fortare än man anar att gå åt pipan med både miljö och mänsklighet.

Själv fortsätter jag att hoppas på att mänskligheten besitter den kreativitet som på sikt kan skapa ett humanare samhälle och ett bättre produktionssätt än det nuvarande kapitalistiska.