Jag har aldrig tidigare under mitt yrkesverksamma liv skrivit ett ord om saker som berört den arbetsmiljö inom vilken jag arbetar, d.v.s. universitetet. Jag har låtit bli att göra det, därför att jag vet att man i frågor av det slaget lätt blir lite subjektiv. I dagens läge kan jag inte mera hålla fast vid den principen. Det är nämligen någonting som håller på att gå så käpprakt åt helvetet i den statliga universitetspolitiken, att även den mest principfaste måste ha rätt att säga sin mening.

I vår nya grundlags 16:e paragraf sägs det att: ”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad”. Vad betyder detta? Det betyder å ena sidan institutionell autonomi för universiteten och å andra sidan undervisningsfrihet och forskningsfrihet. Den institutionella autonomin förutsätter att universitetet i sina interna beslut ifråga om utbildning och forskning har rätt att fatta egna beslut utan ingripande från utomstående, t.ex. statsmakten och näringslivet.

I årets budget (29.10) sägs det – på det språk som är vanligt i byråkratiska sammanhang – bl.a. följande: ”Ifråga om allokeringen av basresurser mellan universiteten sker ett kalkylmässigt förfarande där basresurserna för vart och ett universitet bestäms på grundval av överenskomna resultatmål, närmast examina”. Och vidare: ”Vid universiteten avläggs under 1998-2000 i genomsnitt 10 800 examina på magistersnivå och 930 doktorsexamina årligen.

För Helsingfors universitets del har riksdagen i budgeten slagit fast ett exakt mål: 2 108 magistrar och 277 doktorer. Om målet inte uppnås, minskas anslagen. Dehär kvantitativa målen slås fast, samtidigt som fakulteterna tvingas minska lärarresurserna mycket radikalt under de kommande åren. I juridiska fakulteten planeras t.ex. som bäst en nedläggning av 11 professurer under åren 2000-08 och dessutom en nedläggning av 9 assistenturer.

Dethär är alltså universitetets i grundlagen tryggade autonomi år 2000! Men vad är den autonomi värd, som i praktiken kan kringskäras av budgetbeslut som å ena sidan fastslår kvantitativa mål för hur många examina universiteten årligen måste producera och som å andra sidan samtidigt förutsätter en radikal nedskärning av lärarresurserna?

Jag tror att vi alla är överens om att den resultatansvarsideologi som ligger till grund för undervisningsministeriets högskolepolitiska linjedragningar idag är absurd. Universiteten kan varken jämföras med grundskolan eller med låt oss säga Masa Yards. Både vetenskaplig forskning och undervisning har främst att göra med kvalitet, och inte kvantitet.

Jag tänker här inte ta upp frågan om den externa finansieringen av såväl forskning som utbildning via fonder, organisationer och näringslivet. Jag föreställer mig att de flesta inser att ett fritt universitet inte på sikt kan bygga sin framtid på denhär formen av finansiering. Den är förstås principiellt i strid med både vetenskapens frihet och med vetenskapens och undervisningens långsiktiga mål. Varken forskning eller undervisning borde få vara beroende av politiska och ekonomiska konjunkturer.

Sannolikt utgjorde St. Petersburg åtminstone under 1800-talets förra del ett latent hot mot universitetets autonomi. Professorerna undvek att åstadkomma konflikter med de ryska makthavarna med den påföljden att både forskningen och undervisningen då var tämligen menlös och ointressant. Det var då kanske främst fråga om professorernas s.k. självdisciplin. Idag förefaller situationen faktiskt värre: idag är det fråga om en aktiv och medveten disciplinering av universiteten från undervisningsministeriets sida!

Vad kan vi göra? Den 27.4. anordnar studenterna en demonstration utanför riksdagen, där de kommer att kräva mer pengar för grundutbildningen. I juridiska fakulteten har de yngre lärarna redan börjat planera olika slag av strejkaktioner. Från professorshåll har jag än så länge inte hört om några planerade protestaktioner, vilket i och för sig är lite illavarslande.

Det har sällan hört till bilden att professorer eller biskopar ställt sig på barrikaderna. Och man kan ju ha förståelse för det. Pennan är kanske trots allt det vapen som är lämpligast för professorskåren. Jag kan inte se att det i dagens läge finns någon annan utväg ur krisen än att universitetets professorer och lärare ännu mer synligt än hittills går ut i pressen och massmedia överhuvudtaget och i dem för fram den kritik som statsmakten tillsvidare inte brytt sig om att ta ad notam.

Men det är möjligt att pennan i dagens läge inte räcker till. Assistenterna vid t.ex. juridiska fakulteten har redan planerat att inte engagera sig i inträdesförhöret till fakulteten inkommande sommar. Det minsta man kan begära är att professorskåren i dethär fallet visar sin solidaritet mot assistenterna, d.v.s. att också de vägrar göra det arbete som assistenterna vägrar utföra.

När jag för några dagar bekantade mig med statsbudgeten för dethär året, märkte jag att anslagen för universitetens undervisning och forskning ökar med 1 procent under dethär året, medan anslagen för yrkeshögskoleundervisningen ökar med hela 30 procent. Dethär betyder att det idag är fördelaktigare för en ung forskare, lärare och s.k. expert att söka sig till en yrkeshögskola än till ett universitet. I ett långtidsperspektiv måste denhär nya satsningen betyda att universitetens ställning som självständiga och fria innovationscentra radikalt kommer att undergrävas. Vi är i rask takt på väg mot ett samhälle som värderar snäv fackkunskap mer än allmänbildning, innovativitet och kritisk beredskap.

Den utmaning vi nu står inför har därför att göra med mycket mera än pengar och statliga och externa anslag. Den har i grund och botten att göra med vår nationella kulturella och vetenskapliga orientering. Skall det överhuvudtaget mera få finnas oberoende institutioner i dethär samhället som kan ställa sig utanför de etablerade strukturerna för att i bästa fall ägna sig åt kritik och omvärdering?

J.V.Snellman, salig i åminnelse, påstod på sin tid att studentnationerna är viktigare än professorerna, för det är på nationerna som studenterna kan testa sina åsikter med sina studentkamrater för att slutligen nå fram till sina egna ”övertygelser” om livet, samhället och verkligheten. Fastän vi måste konstatera att ämnesföreningarna tagit över en inte obetydlig del av studentnationernas funktioner, tror jag ändå att nationerna fortsättningsvis har en åtminstone latent och dold funktion. Just idag kan deras betydelse bli större än på länge för att föra universitetets och studenternas talan helt allmänt. Ämnesföreningarna är beklagligtvis lika revirbundna som fakulteterna brukar vara, men nationerna har en åtminstone potentiell möjlighet att representera mera allmänna student- och universitetsintressen.

Studentnationerna borde därför idag slå sig samman för att bilda en gemensam ”front” – ett så populärt ord för några decennier sedan – för att försvara både en kvalitativt högtstående grundutbildning och – minst lika viktigt – vetenskapens frihet och högskolornas autonomi. Hur det ska gå till är det naturligtvis inte min uppgift att säga.

Medan studenterna för en generation sedan krävde demokrati i universiteten, en man, en röst, står de idag inför en situation, då kraven gäller undervisningens nivå och mångfald å ena sidan och vetenskapens och forskningens frihet å andra sidan. Längre än det har vi inte kommit.

Lars D. Eriksson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.