Mirja Unge är  en av Sveriges mest intressanta, unga författare just nu.

Hon debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom, som tilldelades Katapultpriset för bästa debutbok samma år. Unges första roman är ingen traditionell ”episk” berättelse, eftersom ingen handling står i fokus. Boken tycks snarare utgöra ett slags iscensatt ifrågasättande av språk och verklighet. Orden och meningarna försöker ihärdigt ringa in en verklighet som sätts på ända. Man får en känsla av att allt är tvärtom i Unges värld, tills plötsligt – det är ju såhär det verkligen är! På riktigt är det såhär det är.

I en intervju i DN säger Mirja Unge att hon inte konstruerar språket: “Jag vill skriva som språket ser ut när vi använder det, det sanna språket.” Något som författare och poeter sysselsatt sig med allt sedan litterära storheter som exempelvis Marcel Proust, James Joyce och Gunnar Björling banade väg för nya sätt att skriva tillvaron på. Att dessa sätt skulle vara mindre “konstruerade” kan man visserligen diskutera.

Unges första roman är ett litet mästerverk. Konsekvent och övertygande tar orden plats på sidorna. Samtidigt som romanen på sätt och vis handlar om språket, är det orättvist att enbart fokusera på det, vilket recensenter och kritiker i stort sett gjort. Bakom och under språket, mellan rader med bubblande, prunkande ord, händer en hel del. Saker som är så kvävande svåra att de kanske helst vill drunkna och dö där mellan orden. Men de syns och finns och blir desto brutalare när man väl får syn på dem.

Språket nu genomskinligt

Unges andra roman Järnnätter har sagts vara en fortsättning på debutboken. Och det kan man kanske säga om man enbart avser sättet att vända och vrida på meningar. Men iJärnnätter står berättelsen, snarare än berättandet, i fokus på ett helt annat sätt. Kanske är det inte Unges avsikt att det skall vara så. Men kanhända har hennes språk redan förlorat lite av den effekt det hade i den första romanen. Eftersom ögat och örat har vant sig vid formen, ser man den inte längre som form.

När jag läste Det var ur munnarna orden kom var det som om språket “kom på”. Det var påtagligt och konkret, något man inte kunde undvika att se på, smaka på och liksom konfrontera. Samma känsla får jag inte när jag läser Järnnätter. Det är som om om jag vant mig. Språket har blivit genomskinligt och osynligt. Därmed inte sagt att språket i sig är mindre genomarbetat eller mindre “mästerligt”. Och även om språket hamnar lite mer i bakgrunden handlar det fortfarande mycket om ord.

Boken handlar om Bente, som arbetar på pappas gård. Hon är en ung kvinna som vet vad hon vill. Hon är rapp i käften och stark som en häst. Bente är tillsammans med Leo ända tills det visar sig att ryktet som går i byn är sant. Leo är verkligen far till det barn som Tina bär i magen. Bentes värld rasar samman och hon söker sig till Turkhoran och andra människor som lever i utkanten. Småningom träffar hon Jens, Mördarn och Mange och flyttar in till stan. Hennes värld är ett mörkt töcken.

Murar som byggt sig höga

Samtidigt handlar Järnnätter om ensamhet och vilsenhet. Det handlar om bristen på vettig kommunikation människor emellan. Och det handlar om de murar som byggt sig tjocka och höga när inga ord funnits som trängt igenom dem. I ett skede försöker Bentes styvfar påbörja ett slags kommunikation med hjälp av lappar. Skrivna ord på vita lappar, som lyser emot Bente på morgnarna.

“Jo, men det verkade som att det var nåt med dom där lapparna”, sa han långsamt.

“Klart att det är nåt med lappar”, sa jag, “dom är ju skrivna.”

“Jo jag förstår att dom är skrivna”, sa han, “det är ju ett annat sätt att kommunicera på.”

“Och va fan ska man kommunicera på nåt annat sätt än det vanliga sättet”, sa jag, “det finns ju ett jäkla enkelt sätt att kommunicera på redan.” Han såg till på mig, och askan föll ner i knät.

“Skriver du nåt tillbaka då”, sa han.

“Fan heller”, sa jag, “man vet ju inte va som skulle komma ur en om man försökte sig på att skriva, det räcker väl med att man måste hålla koll på va man säger.”

Den process som Bente genomgår under sin traumatiska tid i stan handlar mycket om att finna sig själv. Hon, som alltid varit en pojkflicka med muskler som en hel karl och snusprilla under läppen, försöker sig på läckra underkläder, smink och rakade armhålor. Som om orden liksom hindrats av allt det “manliga” och “hårda” som hittills varit hon. Att ytan förändras förändrar dock ingenting. Bente är fortfarande Bente. Tiden i stan gav ändå någonting. Boken slutar med att Bente, som visar sig heta Benedikte, för första gången på mycket, mycket länge, söker kontakt med sin mor och med den verklighet hon tidigare hade ute på landet.

“Benedikte, är det du Benedikte?” sa hon i luren. Jag nickade, och bilarna fräste genom regnet på gatorna utanför hyttglaset.

Inga ord kom ur munnen. Men jag får en bubblande känsla av att de kommer att komma. Ett tag till och så kommer orden.

Mirja Unge: Järnnätter, Anamma Förlag 2000.