Universitetens anslag för grundutbildning har minskat de senaste åren, medan allt mer av forskningen finansieras utifrån, av näringslivet. Det är i och för sig viktiga förändringar, exempel på en från andra delar av samhället sorgligt bekant trend. Samtidigt som de offentligt finansierade basfunktionerna (i detta fall grundundervisning och -forskning) skärs ner, har de rika (i detta fall främst storföretag) allt mer pengar att lägga ut på de speciella tjänster de vill ha (i detta fall kommersiellt lovande forskning).

Men det viktigaste som skett vid universiteten de senaste åren är inte detta. Det viktigaste är att idén om resultatansvar införts vid och tillsvidare accepterats av universiteten. ”Resultatansvar” är ett vagt ord. Vad det hela handlar om är att få universiteten att jobba på ackord. Grundidén är att man får betalt per producerad enhet (avhandlingar, vetenskapliga artiklar o.s.v.), och ju mer man klarar av att producera, desto mer pengar blir det, vilket ska sporra till att producera ännu mer, ännu snabbare.

En knappfabrikant som inför ett ackordsystem utgår från två förutsättningar: att det är en god sak att hans fabrik producerar så många knappar som möjligt, och att de som jobbar i hans fabrik inte har något omedelbart personligt intresse av att så sker. Och det gör han rätt i, givet att varje knapp som produceras ger honom,men inte hans anställda, en slant i fickan och att hans anställda inte har en så brinnande passion för själva saken, att de inget högre önskar än att få bidra till att fylla världen med knappar.

Då är det bästa fabrikanten kan göra för att få sina anställda att jobba flitigare att betala dem per knapp. Kommer motivationen inte inifrån, från kärlek till knappar, så måste man motivera utifrån, med pengar.

De som infört resultatansvar på universitetet tänker som knappfabrikanten. De utgår från att det är en god sak att det produceras så många magistrar och doktorer och vetenskapliga artiklar som möjligt, och att universitetsfolk inte har något omedelbart personligt intresse av att så sker. Det senare antagandet stämmer – av det enkla skälet att en sådan kvantitativ målsättning är fullkomligt absurd. Vid universitetsstudier kommer det inte an på kvantitet, utan på kvalitet, på andan i det som görs. Ett universitet är ingen knappfabrik.

I motsats till de anställda på knappfabriken måste universitetsfolk arbeta av kärlek till själva saken. Historikern är inte bara, eller ens i första hand, en människa som ”kan historia”, utan en människa som älskar historia, som brinner av passion för det förgångna och dess människor. Filosofen är en människa som älskar att tänka på och tala om de eviga frågorna. O.s.v.

Om passionen för själva saken försvinner kan man producera hur många magistrar och doktorer och artiklar man vill: något verkligt vetenskapligt värde har de inte. Passionslöst kan man visserligen utföra ett mer eller mindre mekaniskt arbete med givna frågor, men man förmår inte formulera några egna frågor, och ser inte ens betydelsen av de svar man till äventyrs kommer fram till. Istället för verklig historia och verklig filosofi får man ett sterilt akademiskt språkspel som inte säger en lekman någonting, av det enkla skälet att de som bedriver det ingenting har att säga.

Sånt finns det för mycket av vid universiteten redan som det nu är. Men lösningen är inte att öka ”effektiviteten” genom att  införa mer resultatansvar, för problemet är ju inte att det produceras för få sterila avhandlingar, utan att de redan nu är alldeles för många. Universitetets kris är en andlig kris, en meningskris. Att försöka ta sig ur krisen genom att effektivera verksamheten är som att försöka ta sig ur ett ekorrhjul genom att springa allt fortare.

Det gäller både innanför och utanför universitetet att det bara är rent mekaniskt arbete som kan skötas lika bra, oberoende av om den som utför arbetet lagt in sin själ i det eller inte. Man kan stå vid en knappmaskin med vilka känslor man vill, eller helt utan känslor: det som kommer ut ser alltid lika ut. Men är man däremot knappmakare, d.v.s. tillverkar knappar med sina egna händer snarare än övervakar en maskin som gör arbetet, så kommer ens känslor (eller avsaknad av känslor) att synas i resultatet, i knapparna. Saker som förfärdigats utan kärlek är bara döda ting, men i saker gjorda med kärlek finns en bit av tillverkarens själ.

Varje arbete som utförs utan kärlek, utan att den som utför det ser meningen med det och kan vara stolt över vad hon gör, är en styggelse. Arbetet behöver inte vara lätt eller angenämt, men man måste kunna se att det behövs, att det har en poäng, en mening. Att någon är beredd att betala för det man gör är inte nog. Ett universitet är ingen knappfabrik, men i sanningens namn borde inte heller en knappfabrik vara en knappfabrik, ett ställe där människor arbetar bara för att de får betalt för det.

Universitetet står fortfarande, mitt i sin kris, för idén att det viktiga inte är att göra så mycket som möjligt, utan att man gör det man gör så väl man någonsin förmår, med själ och hjärta; att man inte bör arbeta för pengarnas skull, utan att lönen tvärtom finns till för att ge en frihet att göra det man helst av allt vill göra: sitt arbete.

De som ivrar för resultatansvar vill göra universitetet till en knappfabrik. Vad vi borde sträva till är det motsatta: att göra alla världens knappfabriker till universitet.