Hon ringer några timmar efter frukosten, uttråkad.

Annika Sandlund

Annika Sandlund

– Mission life, säger hon.

– Det finns inget att göra.

Vi lever hårt reglerade, får i princip inte prata om religion, politik, sex eller något av allt det vi ser. I början tyckte jag att listan rätt så effektivt uteslöt det mesta… i längd överträffas den bara av listan på allt det vi inte får göra.

Så vi samlas kring frukost och pratar om oss själva och lyssnar på varandra. Jag trivs, men som på många andra ställen är folk uttråkade. Krisen är slut, det finns inget att göra. De säger sig längta efter livet, efter parker, färger, capucchino, popcorn och bio, halv nians nyheter. Jag ar lika förvånad som alltid.

Jag är nöjd med att vi har våra frukostar tillsammans. Det gör mig inget att sammansattningen växlar och att de pågår i timmar. Det är bara att resa sig upp om man vill vara i fred.

Det är sant att vi är isolerade, och jag förstår att de flesta känner sig avskärmade från “allt”, men vad är det som alla andra, som de i Europa, är kopplade till?

Nötta familjeband, eller ännu glittrande trådar, spunna av socker och förväntningar, band som ramar in och stänger av. Min familj, min värld, min verklighet. Snurra runt bland förväntningar och plikter och nöjen som binder tid. Visa upp resultaten som amuletter mot det onda, lika nödvändiga och falska som den svala nyhetsrösten som läser upp vår mantra. I dag, liksom i går, håller världen på att gå under. Den går under lite snabbare där i utkanterna, och långsammare här hos oss, men det gör ingen skillnad, för nu, nu när du vet det, är allt som det ska. Allt är bra innanför murarna.

Klockan är 16:15 och det är en timme kvar till nästa kontroll.

Finns det någon orsak att längta tillbaka, till livet innanför? I nästan ett år bodde jag utan varmt vatten. Jag stördes inte nämnvärt, men kunde spendera timmar i badet de gånger jag besökte de ställen som vi döpte till civiliserade. Sedan flyttade jag hit… till en öknen där allt dallrar i hetta och vattnet aldrig är kallt. Avsaknaden av kallt vatten stör mig lika lite som avsaknaden av varmt, fast det är klart att det skulle det vara roligt att ha både och. Men det är inte vattnet de tänker på när de säger att livet finns någon annanstans.

Jag antar att de tycker att de nått en punkt där de haft för många gemensamma frukostar, och för mycket tid för att tänka. Inga avbrott, ingen kontroll. Oreglerad tid. Om allt går långsammare här är det för att det mesta går i sin egen takt. Vi lever längre på sommaren för att vi låter tiden fylla oss, istället för tvärtom. Det roar mig att det som utmärker världens snabbaste och största städer, London och Tokyo, är metron och de stillastående bilköerna. Synkroniserade suckar, värme och trängsel och kroppar alltför nära varandra. När takten mattas av fångas vi, tillsammans och individuellt, i vår egen tidsbubbla, försjunkna i boken eller i tanken med blicken fast på ingenting alls. Och medan myrdansen fortsatter där utanför så ler tiden i mjugg.

Det är irriterande att höra att något, en ideologi, en bok, ett teaterstycke, ligger i tiden. Om konsten är “sann” så är det för att den fångar det tidlösa. Om ett skådespel ligger “rätt i tiden” gör det det för att någon medvetet har utmanat tiden och klätt det eviga i ord och kläder som vi känner igen. Skådespelare stryker papier-maché och färg över smärtan och skapar en mask så välgjord att våra försvarslinjer låter sig luras, slappnar av och knappt märker hur vi tvingas se och möta det som skär i oss. Därför ska man också se upp med människor som säger att de inte har ”tid” eller ”råd” med konst. Det de menar är att livet är alltför besvärligt, för påfrestande och kostsamt. De skulle välja bort det om de kunde. De skulle hellre gå genom tiden med ögonen slutna.

I stort och i smått, vad är det för garantier vi söker? Nyheter varje halvtimme som pålar i tidens kött. Du måste stycka tiden, innan den kommer fram och kramar om dig. Finns det hemskheter som regelbundenheten och rutinerna skyddar oss mot? Lyssna på mantran, ät popcorn mot rädsla, gå ut i parken, hämta barnen på dagis, sätt smärtan på pakethållaren, det är möjligt att den glider av om du trampar tillräckligt fort.

Allt skydd är illusoriskt, innanför och utanför. Jag vaknar mitt i natten av att Mira gråter. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Det är 45 grader där ute så det hjälper knappt.

– Jag tror min man har en flickvän, säger Mira och sätter sig upp i sängen.

Och balkongdörren knarrar sakta medan tiden suckar och vänder sig ifrån oss.

Så jag tar fram plastflaskan och häller upp vatten i två glas och lägger mig ner igen. Det här rummet är inte stort, det är inte mycket mer man kan göra. Jag frågar hur länge de varit gifta, en fråga som jag redan vet svaret på och som naturligtvis är helt irrelevant.

– 16 år säger hon.

“Jesus Christ, tar det aldrig slut”, tänker jag.

– El hamdu el-Allah, skulle vår granne i sängen på andra sidan säga.

Gud vare lovad. Rädslan tar inte slut om inte livet gör det.

Och tiden rycker på axlarna och kopplar på elektriciteten. Fläkten kör igång med ett ljudligt spinnande och vi sitter tysta medan vi vänjer oss vid ljudet och ser balkongen fyllas av morgonljus. Ändlös tid. I dag är möjligt att vi äter frukost på balkongen

Baghdad 15.06.00

Annika Sandlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.