Därför har jag med iver kastat mig över de uppgifter som, tack vare ett träget forskningsarbete av i synnerhet Mathis Wackernagel, framkommit beträffande hur mycket biokapacitet vår konsumtion kräver i förhållande till den globala och nationella tillgången.

Biokapacitet är jordens förmåga att omvandla solenergi till biomassa. Denna förmåga varierar naturligtvis med jordens produktivitet – en hektar odlingsjord är mer än dubbelt så produktiv som en hektar skogsmark, som i sin tur är betydligt produktivare än betesmark eller hav. I genomsnitt i världen i dag är biokapaciteten ungefär två hektar per person. Enligt Wackernagels kalkyler förbrukar vi – genom uttag eller genom utsläpp – mer än två hektar per person.

Redan nu har alltså mänskligheten ett för stort ”ekologiskt fotavtryck”, vilket märks i form av erosion, minskad biodiverstitet, utfiskning, klimatförändringar och andra hot mot det naturliga kapitalet.

Olika länders ekologiska fotavtryck varierar kraftigt. USA:s fotavtryck är tio hektar per invånare, Bangladesh’ en halv. Om alla levde som nordamerikanarna skulle vi alltså behöva fem jordklot för att biokapaciteten skulle räcka till. Om alla levde som genomsnittsbengalesen skulle jordens biokapacitet hålla för tjugo miljarder människor. De här beräkningarna bygger på att jordens produktivitet är oförändrad och att vi endast beaktar de förnyelsebara resurserna.

Alla rika länder har ett ekologiskt fotavtryck som överstiger två hektar per invånare. Men flera fattiga länder med ett litet fotavtryck överutnyttjar trots detta sin nationella biokapacitet redan genom den egna konsumtionen. Till dessa hör viktiga och folkrika länder som Kina (med ett fotavtryck på 1,4 och en biokapacitet på endast 0,6 hektar per invånare), Indien (1,0/0,5), Pakistan (0,9/0,4), Bangladesh (0,6/0,2), Egypten (1,4/0,5) och Etiopien (0,7/0,5). Länder med ett betydande ekologiskt överskott är egentligen rätt få. Till dem hör Australien (9,4/12,9), Brasilien (3,6/9,1), Finland (5,8/9,9), Kanada (7,2/12,3) och Peru (1,4/7,5). De största ekologiska underskotten per invånare har stadsstater som Hongkong (6,1/0,0) och Singapore (6,6/0,0). De är fullständigt beroende av omvärlden, från vilken de importerar nästan hela sin biokapacitet.

Vi kan använda beräkningarna av de ekologiska fotavtrycken på många sätt.

Ett sätt är att se dem som allvarliga varningssignaler. I global skala håller vi på att förslita det naturliga kapitalet. Det kan knappast ersättas av att andra former av kapital – realkapital, humankapital, socialt kapital, allra minst finanskapital – växer. Utvecklingen, sådan den nu är, är därför ohållbar.

Ett annat sätt är att försöka utreda vilka länder som drabbas hårdast av förstöringen av det naturliga kapitalet. Även om ett land har ett stort ekologiskt underskott är det tänkbart att det importerar så mycket biokapacitet från omvärlden att dess egna naturkapital inte behöver minska. Den som kan byta till sig tonvis av biffar och bananer mot nästan immateriella datorprogram kanske inte behöver tänka på att konsumtionen ger upphov till ett överstort fotavtryck. Efter att ha sett IMF:s propagandafilmer om hur strukturanpassningsprogrammen ökat exporten av olika råvaror och grödor från uländerna, har jag blivit alltmer övertygad om att dagens imperialism framför allt är ekologisk. De rika ländernas nettoimport av biokapacitet från de fattiga ger en illusion av att rikedom räddar naturmiljön, medan fattigdom förstör den. Bara alla blir tillräckligt rika, så får de nog råd att upprätthålla en miljövänlig konsumtion.

Det är det hoppfulla budskap som kan tutas ut därför att den ekologiska imperialismens mekanismer döljs i monetära slöjor.

Ett tredje, mindre dystert, sätt är att med hjälp av t.ex. UNDP:s mått på ”mänsklig utveckling” (Human development index) söka fram länder som lyckats väl beträffande levnadsstandard, hälsa och utbildning trots att de har ett litet ekologiskt fotavtryck. Sådana länder kunde vi lyfta fram som eftersträvansvärda exempel.

Först sökte jag efter det land som har ett fotavtryck under två hektar, men det högsta HDI-värdet (i medlet av 1990-talet). Det land jag fann var Thailand (med ett ekologiskt fotavtryck per capita på 1,9 hektar och nummer 59 i listan över länder enligt ”Human development”-indexet). Chile och Colombia har högre HDI-värden än Thailand, men deras fotavtryck är en aning för stora (2,3).

Om vi går andra vägen och söker efter de minsta ekologiska fotavtrycken bland de 20 länder som har det högsta HDI-värdet hittar vi Spanien (3,8) och Japan (4,2). Någon borde studera närmare hur Japan kan ha ett lika högt HDI som USA trots att USA:s fotavtryck per capita är mer än dubbelt så stort. Hur mycket mindre biff äter man och hur mycket energisnålare bilar kör man i Japan?

Om vi ser på länderna ur en snävt nationalistisk synvinkel och ser vilka som har ett högt HDI utan att uppvisa ett ekologiskt underskott, d.v.s. länder vars konsumtion av biomassa inte överstiger det nationella territoriets biokapacitet, så hittar vi Kanada (nr 1 beträffande HDI), Finland (nr 6), Nya Zeeland (nr 9) och Sverige (nr 10). Av dessa är finländarens ekologiska fotavtryck det lägsta. Om vi samtidigt önskar ett högt HDI, ett ekologiskt överskott och ett högt HDI i förhållande till det ekologiska fotavtrycket, så är det faktiskt en lottovinst att bli född i Finland.