Det är superpositivt. Så mysigt och trevligt, liksom. Minna-Liisa Pakkanen, Merja Rankinen och jag sitter bekvämt tillbakalutade i några bulliga soffor på Setas (föreningen för sexuellt likaberättigande) kontor och pratar om Attityder. Attityder och homosexualitet. Fördomar. Homosexualitet har varit rykande aktuellt på senaste tiden, inte minst efter att Ecce Homo nådde Finland och utlöste indignation bland präster och nyfiken voyeurism hos oss andra. Ingenting är så trendigt som en riktig transvestit just nu. Eller en skallig lesbian.

Kvinnorna mitt emot mig är dock varken skalliga, läderklädda eller utrustade med t-skjortor som uppmanar till att bränna alla män på bål. Merja Rankinen är en söt ung kvinna, med trendiga kläder och välvårdat hår.

– Vet du, jag var faktiskt på en bar för homosexuella nyligen, och någon kom fram till mig och påpekade att stället var menat för bögar och lesbiska, skrattar hon. Jag ser tydligen väldigt ”heterosexuell” ut.

Rankinen är anställd hos Seta som socialsekreterare. Hon ger ett harmoniskt intryck, verkar vara trygg i sig själv. Då hon pratar får man en känsla av att homosexualitet egentligen är något ganska kul. Hon har väldigt sällan fått något annat än positiva reaktioner och nyfikna frågor då hon har avslöjat var hon arbetar. Det är OK att var ung och homosexuell idag. Mycket lättare än, säg, för tio år sedan.

Minna-Liisa Pakkanen, som är styrelseordförande i Seta, bor ihop med en kvinna och har barn. Hon anser inte att man i dagens Finland längre stöter på alltför grova fördomar.

– Det brukar uppstå tysta stunder då det kommer fram att jag är lesbisk. Men också många frågor, vilket jag tycker är mycket bra. Det är ju bara med hjälp av information som fördomar försvinner. Hon fnissar till.

– Folk brukar nog bli nyfikna på den sexuella delen. Hur älskar två kvinnor med varandra, egentligen?

– Det märks att attityderna har förändrats radikalt, särskilt på nittiotalet, menar Rankinen. Vi upplevde verkligen informationens och upplysningens årtionde.

Tänk om grannarna får veta!

Annat var det förr. År 1971 upphävdes lagen som kriminaliserade homosexuella, men det skulle ännu räcka tio år innan homosexualitet slutade beskrivas som en sjukdom. Många har inte kunnat glömma de traumatiska åren. Femtioåringar som ännu ängsligt ringer upp Rankinen och undrar om det är farligt att bli medlem i Seta. ”Tänk om mina grannar får reda på att jag är homosexuell!”

– De äldre har haft det så otroligt mycket svårare, påpekar Rankinen. Jag menar, du inser att du tänder på personer av ditt eget kön. Och enligt lagen och din omgivning är du sjuk. Du har ingenting positivt att spegla dina känslor mot. Hos vissa sitter den här negativa självbilden ännu kvar.

Men ungdomarna idag verkar bli ungefär lika chockade av att någon är homosexuell som av att det regnar ute. Alla känner någon som är bög. Till och med små barn är välorienterade i regnbågsfamiljproblematiken.

– Min tioåriga son blev av sina kompisar tillfrågad om vilken flicka han skulle gifta sig med som stor, berättar Pakkanen. Han svarade att han ännu inte visste om det skulle bli en flicka eller en pojke. Kompisarna var snabba med att påpeka att man inte kan gifta sig med en person av samma kön här i Finland.

– Gör ingenting, svarade han, i så fall flyttar jag till Sverige!

Vi diskuterar vidare, talar om den stora paraden som skall tåga genom Helsingfors nästa dag. Helsinki Pride, det som förr kallades Frigörelsedagarna, har pågått hela veckan. Det har varit filmföreställningar, föreläsningar, vilda fester. Temat för Pride-veckan är i år just attityder.

– Det handlar inte längre så mycket om frigörelse, utan om att få folk att inse att vi är en del av samhället. Att vi förtjänar att ha precis samma rättigheter som alla andra, sammanfattar Rankinen.

Smink, nätstrumpor och fördomar

Frigjordhet och accepterande. Tiden då man skämdes för sin läggning verkar vara totalt passé. Är det till och med trendigt att känna någon som är ”sådan”? Ingen skolmobbning längre? Nästa dag återvänder jag till Seta för att ta reda på vad homosexuella ungdomar har för erfarenheter. Då jag kliver in på kontoret sjuder det av aktivitet. Man håller på att förbereda den stora paraden. Banderoller skall målas, ballonger skall blåsas, smink skall läggas på för att täcka skäggstubb… I ett av rummen ser jag några killar som försöker tränga in sig i klänningar och tunna strumpbyxor. Toni Kokkonen tar på sig en jättestor rosa peruk och trippar omkring på höga klackar. Han tycker om att klä sig som kvinna då och då, men vill inte kalla sig själv transvestit.

– Jag ogillar alla sorters stereotypier. Jag är homosexuell, men tänker inte definiera min inriktning nogrannare än så.

Toni kommer från Lahtis. Homosexuell i en liten stad? Som dessutom klär ut sig till kvinna? Reaktionerna kan inte ha uteblivit?

– Faktum är att jag aldrig har fått särskilt mycket skit för det. Jag har gått ut på krogar i Lahtis i kvinnokläder. Visst hör man ju kommentarer ibland, men folk brukar för det mesta hålla tyst.

Något fysiskt våld har Toni aldrig råkat ut för.

– Det enda fysiska är väl då någon kille verkligen misstar mig för en brud och börjar tafsa, skrattar han.

– Du kan skatta dig lycklig, mumlar Margareetta, som sitter i soffan iklädd endast ett svart raffset och nätstrumpor. Runt halsen har han ett officiellt papper. Kastrationslov. Han har fått tillåtelse att byta kön.

– Jag skall bränna upp pappret i protest efter paraden. Det är ju fruktansvärt, att man måste ansöka om lov för att göra ingrepp på sin egen kropp! I Finland finns en kastrationsnämd som bestämmer huruvida en transsexuell får byta kön eller ej. Blir svaret på ansökningen nej finns det inget man kan göra. Det är omöjligt att överklaga.

Margareetta är noggrannt sminkad. Hans hår är långt och lockigt. Officiellt är hans kvinnonamn ett annat, men han ber mig kalla honom Margareetta.

– Det är mitt hornamn.

Margareetta bor i Nordsjö och arbetar som prostituerad. Han vägrar också ge namn åt sin läggning, men transsexuell kommer väl närmast sanningen. Han målar upp en alldeles annan bild av livet som homo-/transsexuell än de glada harmoniska människor jag har pratat med tidigare.

– Det har varit ett helvete. Jag fått utstå sådana otroliga förnedringar. Då jag bodde i Los Angeles var det bättre, där bryr sig ingen. Men när jag flyttade tillbaka till Finland blev det fruktansvärt.

Dödshot, misshandel, trakasserier, allt är vardagsmat för Margareetta. Nordsjö verkar inte vara någon fristd om man har en udda sexualitet.

– Jag har bestämt mig för att flytta. Jag står inte ut längre. Hela grannskapet vet vem jag är, och jag lämnas inte ifred.

Det är mest utlänningar som ser snett på Margareetta. Och så män, heterosexuella män.

– Det handlar om en hatreaktion som uppstår då de inser att jag är man. De kan tycka att jag är snygg, sexig. Men de blir rädda för sig själva, förbluffade över att de kan tända på en man. De hatar mig för att jag väcker lust hos dem.

Allt var alltså inte så liberalt som jag trodde.

Då man berättar – och inte berättar

Fler ungdomar bänkar sig i sofforna. Här verkar det som om de skulle vigla upp varandra till mer och mer provokativa manér. Tjejerna sitter tysta och bredbenta, killarna vimsar omkring.

– Nä men, ursnyggt hår! säger en snyggt sminkad kille till en annan.

– Var har du hittat de där läckra klackskorna…

– Jag for till Tallinn och skaffade mig ett underliv…

Kirsi Mustakallio, dagen till ära klädd i minikjol och ett hundkoppel med nitar, organiserar och domderar. Hon har varit aktiv Seta-medlem i tre år, och har just gett upp sin post som ledare för ungdomsgruppen. Det är så viktigt för ungdomar som börjar upptäcka sin homosexualitet att få hänga tillsammans så här, påpekar hon.

– Så man inser att man inte är ensam.

Annars tycker hon att hela grejen med homosexualitet är lite överhypad. Homokulturen, barerna, klubbarna, vi-känslan.

– Jag genomgick en period då jag tillbringade all min tid på ställen för homosexuella, och plötsligt insåg jag att jag hade fått nog. Det gick så långt att jag tyckte en kväll på någon riktig kvarterskrog var det bästa som fanns. Himmelriket att få dricka öl med alla dessa heteromän i flanellskjortor och boots!

Visst är det ju viktigt att det finns en samhörighet homosexuella emellan men det bästa vore om alla kulturer kunde leva jämsides, verkar alla vara överens om. Det är bara det att man inte kan vara så öppen – jämt.

– Visst finns det tillfällen då det är uteslutet att avslöja att man är bög, flinar Johannes Heiskanen. Arbetsintervjuer till exempel. Man skall hålla väldigt tyst om eventuella pojkvänner!

Heiskanen har annars varit väldigt öppen med sin homosexualitet. Även han är från Lahtis, och har inget ont att säga om attityderna i staden.

– ”Gå hem, jävla bög”, det var väl det man fick höra ibland. Inget värre. Och här i Helsingfors är det ännu liberalare. Vet du, de underligaste reaktionerna jag har fått då jag har avslöjat vad jag är har nog varit då någon utbrustit ”va, det skulle man aldrig ha trott om dig!” Vi skrattar. Jag måste medge att Heiskanen nog är vad man skulle kunna kalla en ”typisk bög”. Snyggt klädd, så proffsigt sminkad att jag blir riktigt avundsdjuk och så där lite mer dramatisk än den gemene finska skogsbarbaren. Han skäms inte för vem han är.

– Förresten, har du några söta killkompisar?

Pride!

Vi drar oss mot Koffens park, sällar oss till de andra paraddeltagarna. Solen skiner. Transvestiter, läderbögar och rakade lesbiska kvinnor minglar avslappnat med diverse journalister i parken. Man blåser ballonger och säljer t-skjortor. Homosexuella par ställer stolt upp på bilder, det pussas och kramas. Tiden då man höll tyst om eventuella ”avvikande tendenser” verkar så oändligt långt borta. Här finns de unga och de gamla, familjerna och singlarna. Inga arga röster hörs, de flesta verkar ha kommit hit för att träffa bekanta och ha kul.

– Vill du se min piska? frågar en medelålders man mig då jag ber om en bild. Stolt står han där med ölmagen hängande över läderbyxorna och låter journalisterna knäppa hundratals bilder. Ett lesbiskt par håller upp en skylt med texten ”vi skulle gifta oss om vi kunde”. Och då paraden sakta tågar genom stan börjar ropen ljuda:

– Ge mig ett L! Ge mig ett E! Ge mig ett S! Ge mig ett B! O.s.v… Det är glatt, det är fräckt, det är högljutt. Ingen i garderoben här inte. Och helsingforsarna står småleende och betraktar spektaklet. De gillar vad de ser. Och hör.

– Det är jättefint att de vågar vara sig själva! säger Hessu Takala, en medelålders man.Sylvi Hietanen är pensionär och tycker det hela är väldigt trevligt.

– Fast de skulle ha kunnat ha flere framstående personer med, fått lite klass på det hela. Själva idén är lysande, varför skulle de inte visa hurudana de är?

Veikko Tolonen beundrar de framtågande människorna från en ölterass. Också han är positivt inställd till paraden.

– Visst skall de få demonstrera precis som alla andra! Människorna måste framför allt få vara fria. Han blir filosofisk:

– Friheten är det viktigaste av allt….

Jag springer efter paraden, och hör det ena accepterande uttalandet efter det andra.

– Helt kul!

– Roligt med alla färger och glada leenden!

– Vad modiga de är! Sånt här skulle man inte ha sett för femtio år sedan…

Svårt för de anhöriga

Följet når så småningom Kajsaniemiparken. Man breder ut filtar och bullar upp med picknick i gräset. Marko Venäläinen och Eetu Mertaniemi skrattar gott då jag berättar för dem om den allmänt accepterande attityden i dagens Helsingfors.

– Stackars flicka, hur skall du nu få någon konflikt i din artikel! Eetu, vi måste genast hitta någon religiös fanatiker som hon kan intervjua! utbrister Venäläinen. Mertaniemi blir blir med ens allvarlig.

– Vet du, det är så mycket lättare att acceptera oss så länge vi inte berör någon personligen. På ett samhälleligt plan stör vi få människor, men då någon blir inblandad personligen… då blir det ett annat ljud i skällan!

Johannes Heiskanen håller med.

– Min pappa tog det väldigt hårt då han fick veta att jag var bög. Han skrattar till.

– Det blev ju inte mycket bättre av att lillbrorsan också visade sig vara homosexuell! Två söner, och båda av fel sort! Mamma tog det lugnare, vi utbyter sminktips nuförtiden.

Heiskanen är inte alldeles nöjd med attityderna i Finland. Han har varit där gräset är grönare:

– Stockholm. Jag har jobbat där, och tro mig – skillnaden är enorm. Det är en annan värld, där kan man verkligen tala om en liberal livssyn.

Musiken är glad och livad, människorna avslappnade. Ungefär trehundra personer deltog i paraden i år, något färre än väntat. Men alla har haft roligt. Jag vandrar långsamt mot centrum, känner mig lite främmande i den ”normala” världen igen. Staden är lugn. Inga religiösa motprotester (det har aldrig förekommit, visste Minna-Liisa Pakkanen att berätta). Inga sura miner. Kanske är vi faktiskt på väg mot accepterande. Kanske Pakkanens son som vuxen verkligen kan välja om han vill gifta sig med en man eller en kvinna. Merja Rankinen berättade för mig att hon nyligen informerat om homosexualitet i en lågstadieskola.

– Jag lovade barnen att då de blir stora kommer det att vara annorlunda. Då kommer alla att ha samma rättigheter. Småskratt.

– Jag hoppas verkligen att jag inte lovade för mycket…