– I Ljubljana har Hollywood redan erövrat biograferna. Och av de bokmanus som erbjuds är en större del än tidigare skräp. Oengagerat skriven underhållning som har det enda syftet att ge författaren pengar.

Så säger Drago Janˇcar, en av Sloveniens mest kända författare, om kulturens tillstånd i detta land. Han är född i Maribor 1948 och har publicerat essäer, noveller och romaner. Hans verk har översatts till elva språk, t.ex. novellsamlingen Galjot(1978). Översättningen till tyska av hans senaste verk Surr i huvudet(1988) har fått god kritik.

Historiens terror

Drago Janˇcar skildrar ofta individer som hamnat i kläm mellan historiens hjul, historiens nycker som påverkar individens liv, historiens terror.

Han har själv fallit offer för historiens terror. År 1974 dömdes han till tre års fängelse för att ha fört in ”fientlig propaganda” i landet, som ännu styrdes av Titos kommunister.

– Som ung journalist förde jag med mig in från Österrike en bok där det berättades om hur flyktingar undan Titos kommunism sköts efter andra världskriget.

Historiens ironi är att Drago Janˇcar hamnade i samma fängelse i Maribor där också hans far suttit.

– Min far var en partisan som stred mot de nazister som ockuperat Slovenien. Gestapo fängslade honom 1944. Trettio år senare satte mig kommunisternas hemliga polis i samma fängelse.

Efter tre månader benådades han dock. Under 80-talet blev han en av sitt lands mer kända dissidenter. Han verkade som PEN-klubbens ordförande och redigerade den litterära tidskriften Nova Revija, som blev själen i demokratirörelsen.

– Vi var för demokrati och mänskliga rättigheter, ännu inte för självständighet. Jag ansåg då att Jugoslavien var ett intressant förbund av kulturer och nationaliteter och att det borde bestå. Först när Slobodan Miloˇsevi´cs serbiska socialister kom till makten insåg jag att dessa krafter var livsfarliga för demokratin. Självständighet blev det enda alternativet.

Efter tiodagarskriget sommaren 1991 blev landet självständigt. Drago Janˇcar sökte inte, likt många kolleger i Östeuropa, komma till makten, utan fortsatte sitt litterära arbete. Numera har han en god utsiktsplats över litteraturen som förlagsredaktör på Slovenska Matica. Förlaget verkar i ett hus vid Kongresstorget i centrum av Ljubljana.

Månens mörka sida

Fast Drago Janˇcar inte deltar i partipolitiken har han inte avstått från samhällelig aktivitet. Han var en av de centrala figurerna bakom utställningen Månens mörka sida, som år 1998 väckte stor debatt i Slovenien.

– Utställningen fick sitt namn efter en novell med samma namn av vår klassiska författareEdward Koˇcbek. Koˇcbek var en partisan som senare stämplades som oliktänkare och vars skapande arbete på många sätt försvårades.

Janˇcar berättar om hur Koˇcbek tillsammans med sin son hittade en avlyssningsmikrofon i sin bostad.

– Denna mikrofon hade en hedersplats när vi 1998 öppnade utställningen om vårt lands totalitära historia 1944-90.

Drago Janˇcar, som kallats Sloveniens samvete, väntar ännu att landets rätt populäre president Milan Kuˇcan ska fördöma totalitarismens tid, så som man gjort i Tjeckien och Ungern. Kuˇcan var tidigare i många år generalsekreterare för Slovieniens kommunistiska parti.

– Kuˇcan, som redan två gånger valts till president, har ännu inte offentligt fördömt denna tid. Kuˇcan vill bevara den konsensus som rått under självständighetstiden och uppmanar oss att ”glömma det som varit och tala om framtiden”. Jag tror däremot att om vi inte ser ärligt tillbaka på det förflutna är vår framtid tom.

Media bugar sig för makten

Nu väntar sig Slovenien att bli medlem av EUinom några år. IBryssel anser man att landet, som bara har två miljoner invånare, redan är nästan klart, både ekono-miskt och politiskt, att bli medlem. Också Drago Janˇcar är kritiskt positiv.

– Våra media är ännu inte fria. De största tidningarna och det nationella radio- och TV-bolaget stöder regeringen och går emot oppositionen. Man bugar sig hos oss fortfarande för makten.

Enligt Drago Janˇcar borde pressen i ett fritt land verka som The Guardian:

– När Tony Blair blev premiärminister skrev den labour närstående tidningen nästa dag att den inte sover i samma säng som makten.

Men kan ett folk på bara två miljoner bevara sin kultur under trycket från världs- och eurokulturen?

– Hur den kulturella identiteten ska bevaras är någon som, med allt skäl, bekymrar alla små folk i Europa, och t.o.m. stora, som polacker och fransmän.

– Vårt lands självkänsla baserar sig i hög grad på den skrivna kulturen. ISlovenien har man alltid skrivit och översatt mycket. Fortfarande utges det omkring 3 600 titlar i året, till allt större del dock skräp.

Förlagstjänstemannen, som också själv hela tiden skriver, suckar i sitt arbetsrum i det medeltida huset:

– Ibland känns det som om man nu när vi äntligen är fria inte längre bryr sig så mycket om vår egen kulturs nivå.