Gustaf Widén-affären skapade bland mycket annat ett nytt ord: staccatomaffia. Det var i en insändare till försvar för den folkliga kultursyn som GW ansågs företräda – i motsats till motsatsen, den huvudstadsbaserade elitismen.

Att Gustaf Widén förknippas med epitetet folklig måste ha med hans åländska födelseort att göra, i det han skrev var han minst av allt folklig. Att intressera sig för litteratur är en sällsynt hobby, och att som tröst i svåra stunder bläddra i en bok av Gunnar Ekelöfistället för att falla ner på knä är en utmanande pose, enbart eliten förunnad. Folket skulle se den som bisarr.

Min invändning mot Hufvudstadsbladets kultursida under Widéns tid är att den blev alltmer fjär, alltmer instängd, alltmer få förunnad. När det var som instängdast fanns det en person avdelad för lyriken, en för prosan och en kolumnist, ibland turad av en annan (med favoritämnet att skriva om sig själv). Vem som helst hade dignat under en sådan arbetsbörda. Och det var det den berömda insändaren undertecknad av ett helt dussin yngre finlandssvenska författare framför allt tog fasta på.

Det var en modig handling. Den som satte sig upp mot Hufvudstadsbladets kulturchef kunde nämligen räkna med att kulturchefen hade ett gott minne. Michel Ekman, Svenskfinlands ledande lyrikkritiker, fördrevs i exil till Svenska Dagbladet. Det gick till och med så långt att hans namn inte fick förekomma i Hbl:s spalter. När Ekman höll inledningsanförandet på Svenska ambassaden i samband med utgivningen av Gunnar Björlings samlade skrifter så syntes det inte i den annars utförliga rapporten i tidningen dagen efter. En del av Ekmans repliker återgavs visserligen, men då stoppade i andra mänskors munnar. Den ironiska poängen var att Hbl-rapporten förfasade sig över behandlingen av Gunnar Björling i den dåtida pressen.

En god kulturchef ska naturligtvis ha fiender – men han ska älska sina fiender. Han ska ge dem plats i tidningen, och sedan suveränt tillintetgöra deras ointelligenta och dåligt underbyggda åsikter. Att tiga ihjäl någon kräver enbart nedsatt hörsel.

Svenskfinland är en liten kommun, därför är det ännu viktigare här att kommunicera med fienden, ha social kompetens – vara lite falsk helt enkelt.

Var Widénaffären en parallell till kulturchefsavhoppet på Dagens Nyheter och nästanavhoppet på Svenska Dagbladet? Det gjordes försök att vinkla det åt det hållet. Widéns avgång var alltså ett nej till sämre kultur, mindre kultur, dummare kultur (också det en elitistisk snarare än folklig manöver). Den vinklingen kändes ihålig redan från början, i dag när efterträdarna är utsedda låter den ännu avigare. Om det är nåt folket minns så är det Hbl:s kultursidor under 80-talet: långa och bra intervjuer (bland annat den första med Horace Engdahl i finländsk press), grundliga recensioner, debatter… Lilla Husis kultursida kunde mäta sig med vilken stor tidnings som helst. De som jobbade då är de samma som fått chansen nu. Det är m.a.o. svårt att se Pia Ingström (nyvald litteraturredaktör) och Tuva Korsström (nyvald kulturchef), sekunderade av Maria Lindh-Garreau (nyvald teaterredaktör), som dom som ska genomföra Widens skräckscenario: ett avkulturiserat Hbl.

Ett mått på kultur är inte hur många böcker, skivor, filmer, pjäser eller skärgårdsvyer som recenseras utan hur det görs. Plikttrogenhet och nyhetstelegram är bra, men de måste varvas med ordentliga satsningar. Såna har det inte varit många av de senaste åren, där kan det bara gå uppåt. Eller åt sidan. Ett läge där allt har sin givna plats blir till slut kulturfientligt, hur hyllande det än kan se ut på ytan.

När Hufvudstadsbladet fick sin nya chefredaktör för några år sedan korkade jag en champagneflaska (bara symboliskt förstås). Nu häller jag i mig resten. Fast det känns lite skrämmande, fortsätter tidningen att bättra på så här, så riskerar man ju att börja tycka om den riktigt på riktigt.