Visst blir man glad när ens skatteprocent sjunker med en hel procent – det är jul mitt i sommarn! Och julgubben Niinistö och hans tomtar har med blodad tand lovat ytterligare skattelättnader till nästa år. Samtidigt som man njuter av att få mera i handen varje månad, bombarderas man av uppgifter om nedskärningar inom den offentliga sektorn. Det känns inte riktigt rätt att sitta med sin fetare nettolön när man vet att köerna till sjukhus och hälsostationer växer, att fler psykpatienter hamnar i den öppna vården, att klyftan mellan de rika och de fattiga i Rytsölä-eran blir allt större.

Enligt en opinionundersökning som föreningen Skattebetalarna har låtit göra är nio av tio finländare villiga att bekosta kommunala tjänster med skattemedel, i synnerhet hälso-, social- och undervisningstjänster. Människors basbehov skall med andra ord tryggas, kosta vad det kosta vill. Varför denna så utbredda opinion inte syns i valresultaten är säkert värt att diskutera.

Jag har alltid upplevt att finländare har en ganska välutvecklad tradition av att skyffla över ansvaret på politiker eller någon myndighet. Människor svälter inte här, alla får gratis undervisning och hälsovård. Välfärdssamhället har snickrats så att gemene man eller kvinna inte skall behöva oroa sig för – eller bry sig om – den andre. För det är väl alltid någon myndighet som tar sig an det smutsiga jobbet – och gör den av någon oförklarlig orsak inte det så är det säkert någon politiker som märker det och rättar till saken förr eller senare. Bara maskineriet rullar på friktionsfritt, och jag får sova lugnt på natten, bara jag inte behöver bry mig om annat än det absolut väsentliga (m.a.o. mig själv) så är allt väl.

N u börjar skyddsnätet att naggas i kanterna och vi grips av panik. Det är väl den rätta reaktionen. För det finns ju de av oss som har ramlat eller som kommer att ramla över kanten. Samtidigt finns det fler 25-åriga miljonärer och miljardärer i det här landet än det någonsin tidigare har funnits. Polariseringen vi upplever är ett nytt fenomen för oss. Och vi beter oss som vilka noviser som helst – klumpigt. Det är kanske skäl att lära sig av dem som bemästrar konsten att leva farligt: u-länderna! Eller varför inte av Amerika (som i många avseenden liknar ett u-land)! Är du kvar på stolen ännu? Lugna dig. Jag tycker inte att Finland skall behöva apa efter det negativa som förekommer i ovannämnda delar av världen. Det är kanske en överraskning, men det finns faktiskt positiva aspekter ”där” också. Den aspekt som jag i främsta hand åberopar i det här sammanhanget är välgörenhetstraditionen, som är så gott som obefintlig i Finland.

Bill Gates, världens rikaste man, amerikan, ger massor med dollar till välgörenhet. Han och hans fru har till och med startat sin egen välgörenhetsorganisation som, om jag kommer rätt ihåg, delar ut gratis vaccinationer till barn. Han är inte ensam om det. Har man ”lyckats” i USA så hör det till att man delar med sig av sin lycka genom att donera pengar till någon organisation som jobbar med hemlösa, med hiv-patienter el.dyl. (välgörenhetsdonationer är dessutom avdragbara i skatten). Dags för våra egna Nokiamiljonärer att starta en ny trend? Det kommer dock inte av sig självt. Det behövs också folk som organiserar charity dinners och som slår på trumman, som ringer upp och tiggar pengar – aktivisterna.

Välgörenhetsmentaliteten är en värdering som skall genomsyra samhället för att kunna komplettera det sociala skyddsnätet. I Libanon exempelvis lär man sig från barnsben att det är en dygd att ge pengar till tiggaren på gatan. Det är inte kornigt att samla pengar och kläder åt grannen som har blivit arbetslös, eller hälsa på 80-åringen som inte har några släktingar. Det tas för givet att man hjälper varandra i nödsituationer. Man behöver inte leva i en by någonstans på landsbygden för att utveckla sin bymentalitet. Och man behöver inte heller leva i ett u-land för att hjälpa varandra. Behagar inte Sauli-modellen en så kan man alltid uttrycka sitt missnöje i nästa val (kommunalvalet i oktober och riksdagsvalet 2003).

Men de som har hamnat i kläm p.g.a. nedskärningarna behöver ändå hjälp under tiden. Det finns organisationer som spontant har uppkommit för att svara på dessa behov. Det finns rum för många fler.