Det blir inget åtal för barnpornografibrott för Bjarne Melgaards film All gym queens deserve to die. Åtminstone inte om chefsåklagare Tora Holsts beslut hålls i kraft. Trycket på att få fallet prövat i domstol är sprängfärdigt högt och de svenska lagstiftarna kommer likaså att få påstötar om att lagen mot utnyttjande av barn ska bli klarare formulerad. Fallet har inte bara med juridik att göra utan framför allt med det problematiska förhållandet mellan konst och verklighet, skillnaden mellan den fiktiva och den reella människan.

I Melgaards film finns en sekvens där en vuxen man suger på ett naket spädbarns arm. Holst bedömde att sekvensen ligger utanför det straffbelagda området. Den konstnärliga friheten åberopades som grund för att låta bli att väcka åtal.

Om en vuxen mans sugande på ett barns arm och exponeringen av det i en film inte är barnpornografi kan det väl rimligtvis klassas som utnyttjande av barn. Det viktiga är i varje fall att utnyttjandet är verklighet och att det inte blir ett dugg mindre verkligt av att det ingår i ett konstverk och att konstnärlig verksamhet skyddas av en frihet som är att jämställa med yttrandefriheten. Utnyttjandet blir heller inte mindre verkligt av att Melgaard är ”en av de mest framstående konstnärerna i Norden”, vilket Moderna museets chef David Elliot försvarade sin klient med, som om framståendeskapet skulle vara en förmildrande omständighet.

Argumenteringen i detta och motsvarande fall, som Teemu Mäkis ökända kattmord i konstens namn eller i lindrigare skala Katarzyna Kozyras nakenbilder i smyg, kör rakt ut i skogen då skiljelinjen mellan fiktion och verklighet inte upprätthålls. Det är en ren självklarhet att ingen konstnärlig frihet i hela världen kan upphäva utnyttjandets verklighet, ifall det förhåller sig så att ett barn använts på ett otillbörligt sätt i produktionen av Melgaards film. Likaså är det en självklarhet att ett kattmord är rena rama verkligheten, oberoende av vilket konstnärligt sammanhang det slutligen ingår i.

I den konstnärliga kontexten rör sig både Melgaards armsugning och Mäkis kattmord på fiktionens nivå. Fiktionen är aldrig verklighet men den skapar en illusion om att verkligheten bakom den är upphävd. Men så är naturligtvis inte fallet – verkligheten är lika outhärdligt verklig som före det ögonblick då fiktionen uppstod. Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: både fiktionens fiktionalitet och verklighetens verklighet är oupphävliga.

Denna skiljelinje mellan fiktion och verklighet är en förutsättning för att de moraliska och juridiska koderna över huvud taget skall existera. Skiljelinjen är nödvändig både för att verklighetsuppfattningen skall upprätthållas och för att den symboliska kodifieringen av verkligheten skall vara möjlig.

Som ett tankeexperiment kan man föreställa sig att Melgaard framställt sin armsugningssekvens utan att använda sig av ett verkligt barn. Med den mest sofistikerade animationstekniken går det att göra ett barn som är så snarlikt ett verkligt sådant att det nästan inte går att se någon skillnad. Då är fiktionens fiktionalitet upprätthållen utan att det finns risk för obehagliga konfrontationer med verklighetens verklighet.

Nackdelen med sådana manipulerade bilder är paradoxalt nog att de kan avfärdas som blotta fiktioner. Om åskådaren är medveten om att bilderna bara är en animation finns en risk att de koder som trots allt bygger en bro från fiktionen till verkligheten bryts. Om filmen på ett indirekt sätt berättar någonting om en obehaglig och moraliskt tvivelaktig verklighet kan konfrontationen med detta obehag stötas bort så som rena rama fiktionen.

Dålig konst skapar manipulerande fiktioner av verkligheten utan att öppna nya vägar till den. Problemet med manipulativa fiktioner blir ännu större av att ”konstnärlig frihet” är ett argument som används i tid och otid, som om den som utövar ett konstnärligt yrke skulle ha något slags specialrättigheter utanför verklighetens sfär. Det finns en frihet att skapa vilka fiktioner som helst men det finns inte en frihet att utnyttja levande människor eller djur, inte med någon som helst bevekelsegrund.

Frågan är bara undantagsvis juridisk, oftast är den moralisk på moralens mest elementära plan: att ändamålen inte helgar medlen. Det måste först finnas vattentäta skott mellan fiktionens och verklighetens nivåer, först därefter kan broarna dem emellan byggas. Den konstnärliga friheten används betänkligt ofta som förevändning för att slå sig fri från ansvar på verklighetens nivå, medan denna samma verklighet nog duger som plattform då konsten skall försvara sin betydelse. Ur en sådan kretsgång föds en moralisk kortslutning.

Fiktionalitetens problem gäller naturligtvis inte bara konsten, men i konstverkets sammanhang är det speciellt trassligt eftersom konsten emellanåt på ett svindlande problematiskt sätt utger sig för att stå för något slags högre värden.

I en annan form finns samma problem hos massmediernas verklighetsrepresentation. För en journalist är sanningen det värde som står som främsta rättesnöre, men ingen journalistiskt producerad sanning kan någonsin röra sig på verklighetens nivå. Tidningsartikeln eller tv-reportaget är i sig själva fiktionaliserade bilder av en verklighet som inte är det samma som bilden av den. Verkligheten är naturligtvis källan till den bild som skapas av den, medan bilden slår sina broar tillbaka till verkligheten på ett indirekt sätt. För att inte gå vilse i den snårskogen krävs en medvetenhet om hur fiktionen fungerar i sin egenskap av fiktion; sammanblandningen av fiktionen och verkligheten på ett bokstavligt plan är alltid en katastrof. Ingen kan utge sig för att producera en sanning – i den mån sanningar stiger fram kommer de alltid så att säga i släptåget. Det gäller även denna kolumn.

På ett ännu mera allmänt plan är fiktionalitetens problem inbyggt i hela det så kallade informationssamhället. Dess virtualitet betyder att det finns ett plan av fiktionalitet som ofrånkomligen är inprogrammerat i det. Att vara medveten om virtualitetens virtualitet och att undvika sammanblandningen med realiteten och konkretionen i den mer bokstavliga bemärkelsen, är en allt annat än lätt övning som cyberspace-samhället måste ägna sig åt för att inte upplösas av sin brist på verklighetskontakt.

Då ideologierna rasar skulle man tro att fiktionerna faller samman på samma gång, men det är alltid nya fiktioner som träder fram i de avlivade fiktionernas ställe. Världen som en enda marknad, människans identitet som ett valbart pusselspel av olika identitetsbitar och flödesinformationen med simultan uppkoppling till världens alla hörn, hör till dessa nya fiktioner som är hanterbara i den mån de inte sammanblandas med den mer konkreta och sårbara verklighet som är varje människas livsvillkor.

Bjarne Melgaards film har tidigare diskuterats på kolumnplats i Ny Tid: Thomas Rosenberg skrev i nr. 13/2000 om Entartete Kunst. Den debatt som sedan följde summerades upp och kommenterades av Anna Rotkirch i nr. 20/2000, Estetikens motstånd.

Mikael Kosk

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.