Hurudana personer skulle passa bäst i Finlands Banks direktion? Den frågan har blivit sommarens långkörare. Skall vi välja erfarna politiker – t.ex. Ilkka Kanerva (saml.) ochMauri Pekkarinen (cent.) – eller skall vi utse en sakkunnig tjänsteman – Johnny Åkerholm, som tidigare jobbat på banken och nu på finansministeriet?

Många politiker har framhållit betydelsen av goda samhällskontakter. Sauli Niinistö och några ekonomer har understrukit vikten av sakkunskap i penningpolitiska frågor.

Sedan 1980-talet, isynnerhet efter anslutningen till EMU, har Finlands Banks roll förändrats dramatiskt. För bara tjugo år sedan var Finlands Bank ännu den instans som kunde dra i alla viktiga ekonomiska trådar.

Penningpolitiken sköttes i samband med bankens ”morgonkaffe” för affärsbankernas chefdirektörer och genom täta kontakter mellan finansministeriet och banken beträffande statens upplåning. Vid dessa träffar kunde ”centralbanken direkt och snabbt framföra sina synpunkter, önskemål och krav”, skrev Rolf Kullberg i en artikel från 1981. Ett citat från samma artikel belyser vilken makt banken egentligen hade:

”Inflytandet över de utländska krediterna tillsammans med det av centralbanken stödda finansieringssystemet för inhemska leveranser (s.k. KTR-krediter i finska mark) ger i själva verket Finlands Bank en möjlighet att påverka om inte alla, så åtminstone de flesta större privata investeringar i landet. Företagens stora beroende av främmande kapital tillsammans med kapitalknappheten på kreditmarknaden gör att Finlands Bank på sätt och vis blir ’lender of last resort’ inte endast för affärsbankerna utan också för företagen. Den makt som följer härav är egentligen så obehagligt stor, att banken endast i obetydlig utsträckning vågar utnyttja den. Det säger sig självt, att Finlands Bank inte kan äga alla de insikter och den fackkunskap som behövs för att avgöra när en enskild investering är berättigad eller inte.” (Penningpolitik i praktiken, ingår i Arbete och kredit. Nationalekonomiska studier tillägnade Carl Erik Knoellinger, 1981, s.46)

Finlands Bank beslöt alltså inte bara om räntorna och valutakurserna, utan också om affärsbankernas upplåning och rentav enskilda företags investeringar. Här var makten koncentrerad och här behövdes det ”goda samhällskontakter”, samt stora mått av ekonomiskt ansvar och politisk erfarenhet. I dag är Finlands Bank en filial till den Europeiska centralbanken (ECB). Den bestämmer inte om räntor eller växelkurser, inte om lån till banker, staten eller företag. Den har lika lite egen makt som Finlands Banks filialkontor i Åbo på den gamla tiden. När Matti Vanhala talar för lönemoderation och skattesänkningar, så försöker han inmuta ett minimum av inflytande – på områden som egentligen inte hör till hans gebit.

Men Finlands Bank är inte bara en filial, den är också ”delägare” i ECB. Åbofilialen var inte delägare i Finlands Bank. ECB i sin tur är en mäkta mäktig bank. Den bestämmer över penningpolitiken i hela ”Euroland”. Euroland i sig är redan mycket stort – lika stort som USA – och då det är så stort så påverkas inte bara Europa, utan också hela världen av vad ECB gör.

Att vara ”delägare” i en så mäktig institution medför ett ansvar, som vi inte verkar att ha uppfattat omfattningen av. Finlands Banks direktion besluter visserligen inte längre om bank Y skall få en högre kreditlimit eller om företag X skall få ett KTR-lån, men den kan påverka den kapitalistiska världsekonomins utveckling, krishantering och maktförhållanden.

Men för att kunna påverka ECB krävs det mycket speciella färdigheter. Du skall vara en specialist i frågor som rör konjunkturbedömning, finansiell ekonomi och internationell makroekonomisk politik. För det räcker inte akademisk examen med nationalekonomi som huvudämne. Du borde själv ha forskat och skrivit om dessa frågor.

Men att vara specialist på dessa inte alls lätta områden räcker inte. Du skall också vara en diplomat och retoriker. Det gäller att övertyga andra mycket kunniga personer om att den linje du företräder är bra, inte bara för de intressen du företräder, utan för Euroland, EU och världskapitalismen i sin helhet.

Valet av direktionsmedlemmar i Finlands Bank kan därför ses på två helt olika sätt. Det ena är att helt enkelt acceptera filialrollen. Vi kunde då spara en hel del pengar på att skära ner i bankens personal och ledning. Kanerva skulle säkert – för en nästan måttlig lön – kunna sköta de löpande uppgifterna, och Åkerholm skulle antagligen vara ännu lämpligare. Fler än tre direktörer vore enbart slöseri. J-P.Roos har i en Hbl-insändare helt logiskt förespråkat en sådan sparlinje.

Men om ”vi” vill vara med och styra världsekonomin, så krävs det andra talanger. Det krävs personer med sällsynta egenskaper: nationalekonomiska kunskaper på doktorsnivå, välgenomtänkta visioner och något så svårfångat som ”diplomatisk karisma”, d.v.s. en kombination av Sixten Korkman, Erkki Tuomioja och Martti Ahtisaari.

Det finns nog ingen som kan leva upp till denna idealbild, men man borde åtminstone söka efter personer som har en god potential att växa in i rollen som Finlands nästa euro- och världsekonomiska kommissionär.

Här är min lista för olika smakinriktningar:

Björn Wahlroos – för modiga monetarister,

Johnny Åkerholm – för mindre modiga monetarister,

Antti Tanskanen – för civiliserade centerpartister,

Pentti Kouri – för comebacksugna centerpartister,

Jukka Pekkarinen – för sobra socialdemokrater,

Pekka Korpinen – för djärva demokrater och perplexa postkeynesianer,

Anne Brunila – för kloka kvinnor,

Suvi-Anne Siimes – för framsynta feminister och baksluga bakåtsträvare*.

* Att placera Suvi-Anne på bank skulle vara ett smart sätt att snyta Vänsterförbundet på partiets högsta trumfkort.