Två killar. Ena lång, andra kort. Ena tjugotre, andra bara tjugo. Båda väldigt, väldigt magra. De sätter sig ner, köper en kopp kakao, och börjar berätta.

Det går demokratiskt till, de turas om att prata och avbryter aldrig varandra. Men det är något konstigt med dem, svårt att definiera vad. Då en av dem pratar vänds ögonen ut och in på den andra. De talar monotont, lite sluddrande. Ändå löper deras tankar i knivskarpa banor, de berättar utförligt och kommer med intressanta teorier och idéer.

I två och en halv timme sitter de där och bara pratar. Om heroin, amfetamin, LSD. Om sprutor, brottslighet, psykoser. De är båda knarkare, eller ex-knarkare – det är något av en definitionsfråga. Bakom sig har de år av missbruk. Eller som Puppe, tjugoåringen kallar det – helvetet på jorden.

Puppe och Juhana är rumskamrater. Juhana tog nyligen in Puppe under sitt tak, för att hjälpa kompisen ur hans heroinberoende. Också Juhana har en bakgrund fylld av diverse piller och pulver. Trots sina unga år har killarna hunnit pröva på så gott som alla droger som prövas kan. De började tidigt. Puppe rökte sin första haschpipa som fjortonåring.

– Det var mina kompisar som frågade mig om jag ville pröva. Först kändes det bra, men efteråt mådde jag illa, berättar han.

Inte så illa att han skulle ha tackat nej till lite mer, dock. Haschrökandet blev en grej man gjorde på fester, det var helt enkelt roligt. Puppe rörde sig inte i några skumma gäng, det var hans vanliga, jämnåriga kompisar som rökte med honom. Langare hade de givetvis, men i stort sätt var kretsarna mycket oskyldiga. Och unga. De fortsatte röka för att de tyckte om att vara höga, ruset var ett trevligt tillstånd som de ville nå på nytt och på nytt.

Men varför? Är det verkligen så underbart att vara hög? Eller är knarkandet alltid någon form av eskapism? Puppe skrattar lite.

– Tja, om någon hade anlag för att bli knarkare var det väl jag. Mina föräldrar skilde sig när jag gick i högstadiet, och jag blev tvingad att flytta till Tavastehus. Där bodde jag i ett år, och flyttade sedan tillbaka till Helsingfors. Jag mådde väldigt dåligt.

Det första blosset tog han ändå mest av nyfikenhet. Då han fortsatte röka, började föräldrarna misstänka att allt inte stod rätt till. Ändå konfronterade de honom aldrig.

– De kände väl sig maktlösa, visste inte hur de skulle handskas med situationen.

Hasch bättre än alkohol

Juhana prövade på cannabis som femtonåring. Det var ett medvetet val, han hade länge velat testa drogen. Han led av svåra depressioner, hade gått på olika antidepressiva medel som inte hade någon verkan.

– Jag såg på haschet som ett slags självhjälp.

Första gången han rökte blev han bara hungrig. Men andra och tredje gången gick det bättre. Juhana tyckte om sättet som haschet påverkade honom på.

– Jag har alltid varit emot alkohol, min pappa har varit alkoholist och jag ser hur mina vänner beter sig då de super. När man dricker förlorar man kontrollen. Ändrar personlighet. Cannabis är mycket bättre, man förblir sig själv då man röker. Dessutom har haschet ett socialt element, alla delar på pipan.

Juhana blir ivrig nu. Han vill inte sluta tala om fördelarna med cannabis jämfört med spriten. Cannabis gör en inte vinglig, cannabis gör inte en dum. O.s.v. Hans mamma såg inte på saken ur riktigt samma synvinkel då hon kom på sin son med att röka hasch.

– Hon sade åt mig att hon skulle köpa en hel låda med Koskenkorva åt mig, så länge jag bara slutade röka. Hon förstod inte att alkohol är värre än hasch. I fortsättningen ljög jag för henne, för mitt eget bästa.

Inte heller Juhana kom in i några skummare kretsar, åtminstone inte till en början. Han började gå på punkkonserter och feströkte hasch. Det fanns inget tvång, på konserterna fanns de som rökte, men också de som bara drack och ”streittarna”, som var absolutister.

– Vi brukade skratta åt dem som inte rökte, vi tyckte de var jättelöjliga som trodde att haschet var farligt.

Juhana hade hela tiden kontroll över sitt användande. Han observerade noga sina reaktioner på knarket, och skrev dagbok. Han läste och tog reda på. Och märkte att han ville pröva på andra droger.

Heroindebut vid sexton år

En dag skulle Puppe köpa hasch av sin dealer, men fick höra att varan för tillfället var slut.

– Han frågade om jag istället ville pröva på brunt heroin.

Det ville Puppe. Han var sexton år, det var bara drygt ett år sedan han börjat röka hasch. Av den nya drogen blev han slapp och nöjd – vänner visste senare att berätta att han suttit på bussen och vinglat fram och tillbaka, helt borta. Själv märkte han inte ens att han uppförde sig annorlunda. Heroinet blev en engångsföreteelse den gången, det skulle ta ännu ett år innan Puppe hittade tillbaka till drogen. Under det året hann han pröva på de flesta illegala substanser som fanns att få i landet. Ecstacy, amfetamin, LSD.

– Amfetaminet hatar jag. Det är roligt så länge man är hög, men sedan! Det känns som om man blivit slagen med en planka i huvudet. Man har sin hjärna, men man kan inte använda den överhuvudtaget. Skrämmande…

LSD var trevligare. Puppe tillbringade en sommar med att ta LSD tillsammans med sin bror, de åkte till vackra ställen och njöt av sina utvidgade medvetanden. Ecstacy var OK då det ännu var rent (”nuförtiden blandar man in så mycket annat, man vet aldrig vad man får!” utbrister båda två). Ecstacy var den första syntetiska drogen Juhana prövade på. De två första gångerna han svalde det lilla pillret hände ingenting, men den tredje var något!

– Det var som att komma till himlen. Jag som alltid har varit ganska blyg var plötsligt den underbaraste människan i världen, social, orädd och fantastiskt lycklig.

Lyckan varade i åtta timmar. Sedan slutade det magiska pillret verka, och en märklig känsla av tomhet följde.

– Det är klart det inte känns bra om man har varit så lycklig, och känslan försvinner.

Nästa drog som kom i Juhanas väg var LSD. Han blev förälskad i ämnet. Lite besviken över att han inte upptäckte nya världar eller trodde sig vara en apelsin eller något annat som han hade blivit varnad för. Men likväl förälskad.

– LSD är en lite egen drog, du blir inte alltid lyckligare då du tar det. Men det utvidgar din hjärna. Och jag mådde bra av det. Mina kompisar och jag gick omkring i mörkret och skrattade åt alkoholisterna som missat sista nattbussen hem. Världens lustigaste sak!

Amfetamin intravenöst

Juhana, som alltid varit intresserad av shamanism, försökte sig också på att koka vallmoté, och äta blomfrön som har en narkotisk effekt om de prepareras på rätt sätt. Alla droger skulle utforskas. Amfetamin blev till sist favoriten. Drogen gjorde honom social, självsäker och snabb – han flydde lekande lätt undan några skinheads första gången han prövade den.

Juhana hade kommit in på en medialinje och börjat umgås med diverse aktivister. Runt omkring honom fanns nu människor som använde starka droger regelbundet.

– Det var intelligenta människor, och vi var mycket mer sociala än de som söp.

Juhana använde inte droger dagligen. Amfetamin tog han ungefär varannan vecka. Vakade i två-tre dagar. Hade paus. Efter två veckor försvinner ämnet ur kroppen, och det är då man börjar längta efter mer, förklarar han. Efter en tid började han använda amfetaminet intravenöst.

– Det var något jag skämdes för, jag ville inte att någon skulle veta om det. Jag insåg att det inte var bra för mig, och jag ville skydda mina kamrater från sådana vanor.

Han visar sina armveck. Inga stickmärken. Det är han stolt över, han känner många vars armar är halvt förstörda av den regelbundna nålbehandlingen.

Var han aldrig rädd för att bli ordentligt beroende?

– Nej. Jag förde dagbok över allt jag tog, och blev nog lite chockad då jag insåg t.ex. hur mycket hasch jag rökte. Men ändå influerades min vardag inte nämnvärt av drogerna.

Trots detta påstående medger han att hans ungdom mest gått åt till att försöka skaffa droger eller vänta på att langaren dyker upp. Man faller ut ur samhället, hinner inte göra någonting som andra människor gör. Knarkandet är en tidsödande hobby.

Två år i mörker

Medan Juhana hämningslöst experimenterade med olika droger hade Puppe en renare period. Han jobbade på ett daghem, och var mycket noga med att alltid vara drogfri på jobbet. På veckosluten knarkade han, men kände sig inte särskilt beroende.

Så fick han ett lärlingsavtal via daghemmet. Till det hörde en skolning, där de flesta deltagarna var medelålders kvinnor. En jämnårig kille fanns där dock. Han använde brunt heroin. Puppe prövade heroinet på nytt. Och på nytt och på nytt. Han bytte kompiskrets, och befann sig plötsligt i ett gäng där alla var heroinister. Där började den period han nu refererar till som ”två år i mörker”. Heroinet tar över en människa fort, kroppens tolerans växer hela tiden, och man måste ha mer och mer. Snart nådde också vitt heroin den finska marknaden, och gänget tog tacksamt emot pulvret, som det bara behövs en bråkdel av jämfört med det bruna heroinet för att man skall uppnå samma effekt.

Puppe sket i skolan, i läroavtalet, i sin familj. Han förlorade alla sina gamla vänner, och sitt jobb. Beroendet blev värre och värre. Människan utvecklar ett starkt fysiskt beroende av heroin, får man inte sin dos lider man av otroliga plågor. Till sist måste man få heroinet för att kunna fungera normalt. Den psykiska pärsen är nästan lika jobbig.

– Då du inte har fått din dos känns det som om hela världens problem tynger dina axlar, du mår för jävligt. När du får heroin är det som att komma från helvetet till himlen. Allt blir bra igen.

Knarkarmoral

Puppe började stjäla för att finansiera heroinet. Varor för tiotusentals mark på en gång. Ibland blev han fast och kastades i häktet, givetvis utan droger.

– Abstinensbesvären är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag trodde jag skulle dö. Benen värkte så jag skulle ha velat hugga av dem med yxa, jag spydde som en gris och frös fruktansvärt.

Puppe levde för knarket, var tvungen att leva för det.

– Jag brukar säga att det var knarket som använde mig. Det tog över mitt liv fullständigt. Jag stal ihop några tiotalstusen mark, köpte mitt heroin och satt och rökte det i en vecka. Sedan stal jag något igen.

Rökte? Ja, en av de saker Puppe är mycket stolt över är att han aldrig har rört en spruta.

– Jag kände liksom på mig att om jag gör det är allt för sent, då finns det ingen återvändo. Det fanns folk som försökte tvinga honom att börja sticka sig själv, men han vägrade. Hela sprutkulturen äcklade honom. Han berättar om knarkare som blivit beroende av själva stickritualen, som sticker sig själv om och om igen. Om knarkare som spelar darts med sina sprutor.

– Knarkare är verkligen sjuka människor, säger Juhana, och Puppe nickar allvarligt. De har båda försökt hålla någon slags moral, försökt att inte sjunka ner i det djupaste träsket. Puppe genom att inte använda sprutor, och inte göra någon illa för att få pengar. Juhana genom att aldrig dela spruta med någon annan, och aldrig langa något annat än hasch och LSD.

– Jag sålde droger för att finansiera mitt eget missbruk, det medger jag. En enda gång har jag sålt amfetamin åt en kompis, men efter det fick jag sådana samvetskval att jag aldrig gjorde om det. Jag tänkte att om jag kan sälja något så starkt åt vänner, då har jag ju ingen moral över huvudtaget.

Så är det inte många som tänker. Drogförsäljningen är en hård affärsverksamhet där ingen nåd ges.

– Du kan få köpa något på skuld, men om du inte betalar på den angivna dagen kan du räkna med skyhöga räntor. Så plötsligt kommer där två gorillor och hotar dig med vapen. Om du säger att du inte har pengarna, räcker de dig en pistol och säger varsågod, gå till närmaste bank. En av mina kompisar tvingades råna en bank, och sitter i fängelset nu, berättar Puppe.

Att komma loss

Efter två års heroinberoende har Puppe nu varit drogfri i en månad. Hur kom vändpunkten?

– Jag insåg att jag inte kunde fortsätta längre. Allt var ett helvete. Mina så kallade vänner utnyttjade mig bara, det enda vi hade gemensamt var knarket. Många av mina bekanta dog. Jag hade försökt bo på ett vårdhem för knarkare, men det var fruktansvärt. Jag var otroligt sjuk, och alla talade bara om knark hela tiden.

– Den finländska knarkvården har ännu mycket att lära sig, tillägger Juhana. Nuförtiden är vårdhemmen ypperliga ställen att träffa nya knarkarbekanta, som bara drar en ännu längre ner i beroendet.

Puppes historia är den romantiska. Han fick en flickvän, sin första riktiga. Med henne följde en otrolig styrka och kämparanda. Han ville börja leva igen.

– Jag har insett att jag måste klara av det här ensam. Man måste ha ryggrad. Och nu har jag motivation att bli drogfri. Jag skall flytta ut på landet med min flickvän, Helsingfors är för full av lockelser. Heroin är lättare att få tag på än hasch.

Helt fri från droger är Puppe inte än. Han går på Subtex, en medicin som skrivs ut åt heroinister, ett slags substitut.

– Jag vet att jag måste gå igenom avgiftningssyndromen någon gång. Och jag vet att det kommer att ta några år innan jag är mig själv igen. Än så länge har jag inte haft några psykiska problem, men jag vet att också de kommer i sinom tid.

För Juhana handlade beslutet att sluta använda amfetamin inte om någon desperat insikt om det egna beroendet. Han märkte bara att han var trött på världen som omgav knarkandet.

– Alla dessa idiotiska människor, vars munnar går i ett trots att de säger aldrig något vettigt. Dessutom började jag må dåligt av amfetaminet. Fick psykoser.

Juhana sade åt sina vänner att hålla sig borta om de inte var drogfria. Också Puppe bröt kontakten med många barndomsvänner som var beroende av heroin. Då man slutar knarka ger man inte bara upp drogen, utan en hel värld – det sociala beroendet är svårare att bli av med än många anar.

Juhana slutade ta amfetamin för tre år sedan. Han har fallit för frestelsen att pröva igen ett par gånger, men försöker hålla sig borta från ämnet. Ibland tar han ännu LSD och röker hasch. Han ser positivt på framtiden, tänker starta en egen firma.

– Jag har bra kontakter. Även om folk är knarkare, betyder det inte att de inte kan vara framgångsrika i arbetslivet, säger han och ler finurligt.

Legalisera hasch?

Puppe önskar att han aldrig prövat på droger. Juhana ångrar inte sitt haschrökande, cannabis kunde gott legaliseras, tycker han.

– Haschet i sig är inte skadligare än alkohol. Om man är minderårig är det dessutom enklare att få tag på. Om haschet skulle legaliseras skulle ungdomarna köpa det i butiken, och inte behöva röra sig bland kriminella som försöker få dem att pröva starkare saker. Haschet är endast en port till starkare droger på ett socialt plan.

– Men ibland leder ju haschrökandet till hårdare droger för att man börjar längta efter en ännu häftigare eufori, invänder Puppe. Killarna debatterar länge och väl om vad som borde göras åt ungdomarnas växande drogproblem, men kommer till slut överens om att åtminstone knarkupplysningen borde bli bättre.

– Nu påstår de ju att man kan dö av cannabis, fnyser Juhana. Lite mer realism skulle vara bra.

Killarna stiger upp, tackar för sig. De är glada över att ha fått berätta. ”Fråga oss bara om du vill veta om knark, vi är experterna!” säger de och ler. Puppe blir snabbt allvarlig igen.

– Jag ville berätta min historia för jag hoppas att jag kan vara ett varnande exempel för andra ungdomar, säger han. Skriv att man aldrig skall röra heroin! Det är ett helvete. Skriv det!

 

Marika Mäklin

 

Lämna en kommentar