Månen är fel. När jag landar ser jag den blekgula, svala skäran högt uppe bland universums vågor. Jag har inte varit borta särskilt länge, ännu inte skapat mig ett liv i mellanöstern, men jag har trots allt vant mig vid att månen växer och krymper uppifrån ner och nedifrån upp.

När den är halv är den som en äggkopp.

När den krympt ytterligare lite till förvandlas den till en brandgul tyg-gunga av den typ som finns på Drumsö strand. Liknande gungor görs varje sommar av tjockt surrningsrep som fästs vid två tjocka grenar och hänger ner i ett jätte U från trädet på landet. Mellanösterns måne. Den har jag vant mig vid. Det är en chock att komma hem och inse det jag alltid vetat. Att månen i Finland minskar på lodrät led. Till slut blir det bara en smal rand kvar, en skära. Kära, skära, månskära. Hemma är där verkligheten passar språket.

Det sägs att problem mellan den arabiska och den västerländska civilisationen beror på att de är för nära varandra. Samma rötter, samma erövrare, samma verklighet. Femtusen år av gemensamma vågor. Vad gör det att stränderna ligger ett stycke ifrån varandra? Människorna känner igen samma ord: Lycka & Gud, Makt & Rädsla.

Innan jag landade i mellanöstern satt jag på en strand och såg båtarna glida ut i soluppgången. Det var tystare än tyst, båtarna hade varken motorer eller åror, men drevs med hjälp av strömmen ut mot havet. Mellan sig hade båtsmännen spänt nätet som så småningom blev till en lina. Den släpptes ner och bildade en halvcirkel, öppen mot stranden, stängd mot havet.

Människorna på stranden skyndade sig fram, tog tag i nätets ändor och började dra. Båtmannen höll fast vid sin del av nätet och drogs av samhällets samlade krafter in mot land, liksom alla fiskar och havsdjur innanför nätets cirkel. Det blev en fin fångst. Alla på stranden var nöjda. Själv kände jag mig lycklig, men deras språk kände inte till det ordet. Nöjd var det närmaste man kunde komma i en översättning.

Nöjd, nöjdare, nöjdast. Lycklig, lyckligare, lyckligast. Kanske är det samma sak. Jo? Nej? Hur definierar du ditt liv? Som skum på havets vågor.

Det är annat i de verkligheter som räknar och försöker behärska undervattenströmmarna. De kräver makt. Men när havet fräts sönder och själarna tappas på blod flyr de som kan. Även om de betyder att månen blir fel.

Under spanska inkvisitionen gömde imamerna de förhatliga böckerna i sina bibliotek och de förföljda människorna i sina palats. När städer slogs mot städer och de gamla gudarna övergav sina folk och rädslan härskade, överlevde de som tog sig till den andra stranden.

Enligt en del statsvetare följer de kulturella värderingarna i den politiska maktens fotspår. Det är lättare att predika om de mänskliga rättigheterna och demokrati och kalla dem universiella, om man samtidigt behärskar världshandeln.

Men det är bara civilisationer på uppgång som vill erövra världen. Civilisationer på dekis, de måste kämpa mot sig själva. Deras förnämsta egenskap blir deras främsta fiende. De ledande måste dominera de egna och därför måste de förtrycka ordet. Verkligheten kan bara utmanas av dem som har vapnen.

Vänd ut och in på språket, ändra verkligheten. Rensa bort orden som stöder tanken, kulturen som stöder alternativen. Lyssna på förnuftets röst. I tusentals år har månen sett ut som den gör nu, växt och krympt på sitt förutbestämda, förutsägbara sätt. Låt dig inte drivas med strömmarna, vårt universium är inget hav.

Det finns vett i vansinnet. Men bara om man ignorerar orden. Jag brukar berätta anekdoter om de platser jag varit på, de marknader jag besökt. Efter ett par månader i mellanöstern har jag slutat hålla huvudet upprätt, ryggen rak och bröstet ut. Av rädsla för att möta en mans blick ser jag envist ner i marken. Tio år av balettövningar åt helvete.

Å andra sidan är det tillåtet att bli arg. Ingen nordisk känslokyla, ingen överlägsen tystnad. Försvinner inte männen som förföljer oss tar mina arabiska vänninor av sig den ena högklackade skon, vänder sig häftigt om och måttar ett slag mellan ögonen på förföljaren. I början är jag försiktigare och använder handväskan, men inser snart att pumpsen är effektivare som vapen.

Det betyder visserligen att man får balanserna på ett ben på kullerstensgator som blivit hala under de senaste 5000 åren av civilisation, men än sen.  Här hjälper baletten.

Öst och väst i lyckad kombination. Vad säger dig historien? Se på havet. Det finns ju allvarligare brott.

De muslimska feministerna som på 1800-talet skrev böcker om sina rättigheter att tolka Muhammeds ord, blev bortkörda och förföljda. Gud och makt. Det var 300 år efter häxförföljelserna i Europa. Ingen brändes längre på bål. Världen går framåt.

En dag, kanske redan innan makten flytt religionen, kommer det att finnas kvinnliga präster i den katolska kyrkan. Sanningen och Livet. Det ges inte mycket rum för alternativ. Tystnaden förblev kvinnornas räddning. Verkligheterna ligger så nära varandra. Det finns andra exempel. Många är säkert bättre.

Ett tag ville jag berätta om medelklassen som säljer sina böcker på gatorna i den stad där jag bor. Här hittar man allt: Bibeln, Koranen, Marx samlade skrifter, en bok om inremedicin, Weber, Gellner, Det andra Könet, The Marsh Arabs, Pippi Långstrump ochThe International Law Journal.

Mitt emellan boktravarna som är utspridda på mattor på gatan sitter en kvinnlig tiggare med sin tioåriga sjuka dotter inlindad i vita lakan på marken. Dotter är mycket stilla, kanske död. Hon har inga svettpärlor i pannan trots att det är 48 grader i skuggan. Försäljarna ignorerar dem och flyttar sig längre bort. Jag ger dem tillräckligt för att köpa en bok. Barnplågeri? Hon luktar inte så hon kan inte vara död.

Mina ord passar verkligheten.

Men det om var böckerna jag ville berätta. För det mesta varierar priserna mellan 1 och 2 dollar i den lokala valutan. Det är de enda gångerna jag inte prutar. När försäljarna märker det ger de mig diskret tillbaka hälften av sedelbunten med den nya boken.

Stolthet och fattigdom. Hör hur havet brusar.

En vän berättade för mig om den lokala tjänstemannen som visade på sina tomma väggar och berättade vad tavlorna som en gång hängt där föreställer. Hela världar hade han målat upp i de ljusa fyrkanterna, världar bortom orden. Någon hade tagit hans berättelser på band. Lyssnade på orden. Ignorerade verkligheten. Tyckte väl att det var sorgligt.

Civilisationer så nära varandra.

Mannen valde att bo under den rätta månen, så länge inte själen tappades på alltför mycket blod. Hemma är där språket passar verkligheten.