Rockbandet Konehuone dånar live, och på kulturcentret Gloria är festen i full gång när jag kommer. Den veckolånga festivalen “Tribadernas nätter och dagar”har sin stora vaudeville-kväll.Vad-du-vill-kväll.

Bh-lösa kvinnor i tighta linnen. Läderbyxor, glamourutstyrsel, hennahår med yllemössa. Jag minglar runt på Gloria och tänker att det alltid är lika härligt att gå på kvinnofester. Här vill jag höra hemma, i den styrka som de utstrålar.

De första gångerna på lesbisk klubb var jag förvånad över hur många män som var där. Tills jag insåg att de var kvinnor. Nu är jag väl förberedd. Mig lurar ingen. Han där med det vita linnet med röd pälskant, det är klart att det är en hon. Även han där med mustasch, måste vara en hon. Eller nåt. Fast sen tittar jag ner på programmet och ser på rubriken att det faktiskt är lesbo-, bi-, transkväll. Med andra ord är män välkomna och jag måste börja om från början. Hon där med pälskanten, är en han.

Jag är nästan säker på att en mustachprydd herre är en bekant kvinna, tillika kvällens huvudansvariga arrangör. Frågan är hur jag ska våga gå fram till henne och fråga om det är hon. Anses jag hopplöst tafflig om jag avslöjar att jag inte känner igen henne bara för att hon för kvällen är klädd i mustasch?

Sedan kliver Inkeri upp på scenen och jag förstår att jag haft fel. Hon ser ut som vanligt i sitt millimeterlånga hår utan skägg. För ett tag glömmer jag mina könsbryderier och njuter av Skunk Anansie-covern. Inkeri hoppar frenetiskt runt i militärbrallor och svart top och sjunger för allt vad hon är värd. ”It´s not fair”. Bakom henne spelar sönerna gitarr och trummor. Om det går att när man är en mamma med vuxna barn sjunga hårdrock med rökmaskin och om ens söner dessutom kompar en när man gör det på en lesbisk/bi/trans-fest är jag inte längre rädd att bli vuxen, eller ens för att få söner.

Ett problem mindre i mitt liv och snart är det dags för det jag ser fram emot som kvällens höjdpunkt: Drag king-tävlingen.

Fotografen som också minglar runt minglar fram till mig. Hon har råkat i bryderi.

– Vem ska man fota? Hon som sjöng såg så häftig ut, men samtidigt är hon på något sätt en av de lesbiska stereotyperna. Och sen fastnade jag för henne med rosa linne, svart fjäderboa och brösthår. Men varför ser man bara extremerna?

Jag tittar ner på mitt papper: rosa linne med blommor över brösten, svart fjäderboa och brösthår, har jag antecknat. Ja, varför ser man bara extremerna?

– Man vill inte haka upp sig på olika rolltyper, men sen är det ju dem man tittar på ändå, fortsätter fotografen.

När jag går på stan håller jag inte på och könsbestämmer folk jag möter. Nu är jag på en lesbo/bi/trans-kväll, som ju ställer könsöverskridande i fokus. Borde jag då beskriva alla dem som dagen till ära har markörer från båda könen på sig? Är det könsöverskridande? Eller är det att kvinnor här får ha kort hår och älska kvinnor mer könsöverskridande?

Sorlet tystnar och på scenen står en spotlightbelyst mikrofon. Det är dags för den första av fyra tävlande i drag king-tävlingen.

O. Virta gör entré. Han är mycket allvarlig. Oklanderligt klädd i mörk kostym och med svart bakåtkammat hår. Han sjunger inte playback, utan med sin egen röst. Kroppen är lugn, närmast orörlig och när han under ett mellanspel rör armarna en aning längs sidorna jublar publiken.

Medan drag queen idag är ganska känt som begrepp är detta Finlands första drag king-tävling. Drag queen-konceptet går ut på att en man drar på sig kvinnoutstyrsel av det mer glamourösa slaget med stilettklackar, ålfodral och enorm byst och ålar runt på scenen till playbackmusik av exempelvis Marlene Dietrich.

Drag king innebär, om man direktöversätter det från drag queen, att kvinnor uppträder som män. Men, åtminstone i denna tävling är det övriga konceptet vidare än i drag queen-sammanhang. Nästa tävlande, Gerry B. Ilvesheimo, gör inte en imitation, utan ställer upp under eget namn och med egenskriven text som han läser. Även han i kostym. Jag förstår det som att han mer eller mindre definierar sig som man även privat.

Transkultur är många olika saker. Transsexuella byter kön helt och hållet. När processen är klar är det inget tvivel om att de definierar sig som det kön de inte föddes med. De transvestiter jag mött är mycket noga med att man när man möter dem i deras andra gestalt tilltalar dem som det kön de är för kvällen. Med detta i bakhuvudet får jag en känsla av att även drag king-tävlingen är något mycket allvarligt.

Den tredje tävlande gruppen motsäger detta. Min kunskap i finsk rockhistoria är bristfällig, men jag misstänker ändå starkt att Rauli Badding och Irwin var en kombination som inte spelade tillsammans i verkligheten. Bakom Badding-identiteten döljer sig Pia som spelade för en liten stund sen i bandet Kide ja kone och som även spelar i ett av de mer välkända tjejbanden Make it Lewis. Fast döljer sig är fel uttryck. Badding har denna kväll hår ner till baken och tydliga bröst och han åmar sig inte alls. Publiken är helt med på noterna, och jag funderar på om drag king huvudsakligen går ut på att föreställa en artist eller på att föreställa en man.

Mega Hyvä, som är kvällens sista tävlande uppenbarar sig i form av två skyltdockor, som får hjälp att ställa in mikrofonerna till rätt höjd. Aha, installation, hinner jag tänka, innan resten av Mega Hyvä, eller de vi annars känner under namnet Ultra Bra vimlar in. De sjunger playback, vilket förmodligen är den sångform de kvinnliga medlemmarna i bandet i sin för stunden plastiga uppenbarelse, är bäst på. Bandets två manliga sångare är verkligt bra som män. De rör sig som män utan att överdriva så att det ser ut som kvinnor som spelar män. Jag utnämner dem till mina favoriter.

Mina tippade vinnare får diplom och lakritspipor, men det får alla andra också. De tävlande har lite olika strategi där de står samlade på scenen. En del behåller sin roll och stegar bredbent fram för att ta emot sin lakritspipa, medan andra förefaller att ha genomgått könsbyte.

O.Virta gör sitt bästa att hålla masken, men lyckas inte riktigt när de blir klart att han vunnit. Ett leende spricker fram hos Salome Tuomaala innan O.Virta återvinner sitt lugn och höviskt kysser på hand. Och vinnaren i Finlands första Drag King-tävling är Olavi… förlåt O. Virta.

Juryns motiveringar till att han vann är flera. Realism, bra relation till publiken, integritet, attityden till originalartisten.

Realism? Nu återkommer min undran om poängen är att likna en man, och att artistimitationen är ett sätt att på scenen uppträda som en man, eller om huvudpoängen är att likna artisten.

– Bådadelarna, svarar Anttu Sorainen och Leena-Maija Rossi i juryn. Att försöka efterlikna artisten är ett mål, att uppträda trovärdigt som man är ett annat.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått om drag king är en allvarlig företeelse eller inte. Borde jag respektera artisterna och tala om dem som han? Eller är det hela bara en lek och jag övertolkar med mina frågor om könets betydelse?

För Gerry och O.Virta var det nog en allvarligare sak, menar Anttu och Leena-Maija. För de andra var det mer på lek. Men om de syftar på att det var det att vara man, eller att uppträda, som var mer på lek förstår jag inte.

Vi lyckas inte riktigt reda ut frågan om vad realism betyder.

Om det nu är trovärdigheten som man som skall bedömas har jag en tanke om att män kanske bedömer detta annorlunda än kvinnor. Jag konstaterar att det var fyra kvinnor och en man i juryn och frågar om det uppstod några meningsskiljaktigheter mellan könen. En kort tystnad uppstår.

– Eller två, säger Anttu. Det beror hur du definierar man.

Det var inga meningsskiljaktigheter mellan männen och kvinnorna, men däremot mellan den som hade erfarenhet av att sitta i en drag queen-jury och de andra. Hon tyckte det hela var lite väl allvarligt.

Jag tar sats och återkommer till frågan om hur många män det var i juryn. Vad menar ni när ni säger att det beror på hur man definierar man?

Tystnaden blir nu besvärad och ackompanjeras av nervösa fniss.

Det visar sig att två jurymedlemmar är transsexuella, och Anttu och Leena-Maija vet inte riktigt om de vill könsdefiniera de andra utan att de är där.

– Well, ska vi prata om det? säger Anttu. Det är en stor fråga. Kanske är vi alla män, eller så inte. Hur definierar man en man?

Ja, vad var det som gjorde att O. Virta vann på bland annat kriteriet realism? Hur definierar man en man?

Tidigare under intervjun när jag försökt spåra allvarligheten i drag king-tävlingen har jag för att göra det hela mer konkret frågat om någon skulle ta illa upp om till exempel jag själv skulle ställa upp i tävlingen. Undertexten är att jag är en kvinnligt definierad kvinna som inte ens är lesbisk. Svaret jag får är ett nej, en inbjudan att delta och nyfiken undran om vem jag skulle vilja vara.

Sångaren Skin i Skunk Anansie, tänker jag längtansfullt. Sen kommer jag på: hon är ju kvinna. Asch.