Jag känner mig tvungen att placera in mig i det finlandssvenska sammanhanget innan jag börjar reflektera över Leif Höckerstedts debattbok Fuskfinnar eller östsvenskar – En debattbok om finlandssvenskhet. Att jag känner mig tvungen att göra det är kanhända intressant ur flera aspekter. För det första upplever jag det som komplicerat att ta hand om denhär  boken. Man måste liksom hålla tungan rätt i mun nu. Samtidigt har jag en känsla av att jag inte kommer att försöka hålla tungan rätt i mun nu. Jag tänker prata på och bita mig i tungan i nåt slags kramptillstånd.

Jag är född och uppvuxen i Nykarleby, en av Finlands (lyckligaste) svenskaste städer. I studenten skrev jag diverse L och diverse M i diverse ämnen och var väl en god student. I finska skrev jag A. Det gör man i Nykarleby. Man skriver A, men på betyget står det att man har 7 eller 8 i finska. Jag studerade vid Åbo Akademi och bodde i Åbo cirka sex år. För tillfället bor jag i Sverige. Jag anser inte att jag emigrerat. Jag anser inte att jag kommit hem. Jag anser inte heller att jag kommit bort.

Finska förstår jag bra. Pratar dåligt. Alltså mycket dåligt. Jag pratar så dåligt att en gång sa jag såhär på en restaurang när servitören kom och dukade av: ”Erittäin hyvä viinaa!” Och då syftade jag på vinet som servitören rekommenderat (viinaa = sprit, red:s anm.). Han log. Om en stund log inte jag mer och i julklapp fick jag bland mycket annat en lippis med bokstaven i på. (Lippis…det skrev jag utan att tänka efter.)

Det första jag tänker när jag läser Höckerstedts debattbok är att den antagligen kommer att falla i en bördigare jordmån i svenska Österbotten än i Helsingforsregionen. Helt enkelt för att den kontakt med Sverige som borde vara naturlig och som Höckerstedt talar om som livsnödvändig för finlandssvenskheten alltid har varit ett faktum där. Och är det fortfarande. Man tittar på svensk TV, läser VeckoRevyn och Amelia, känner väl till svenska politiker, svensk kultur, svenska skådisar och artister etc. Det är så naturligt att man inte ens reflekterar över saken.

Man identifierar sig utan tvekan mer med det rikssvenska än med det finska. En österbottning är starkare i sin identitet som svensk, helt enkelt svensk och svenskspråkig, än en svenskspråkig person bosatt i Hesa. Det är inte ens så viktigt att betona att det ärfinlandssvensk man är. Dock, finländare är man nog.

Höckerstedt skulle gilla detta. Hans ideal är till syvende och sist att det skulle vara så för alla finlandssvenskar (eller kanske snarare för alla svenskar i Finland.) Själv säger han att han inte har vistats så mycket i Österbotten och uttalar sig inte så mycket om situationen där just därför.

Vi som sjunger i dur

Det som jag upplever som irriterande och mycket problematiskt i resonemanget är den uppenbara glorifieringen av det finlandssvenska, som för honom långt är lika med det rikssvenska, i förhållande till det finska. Höckerstedt säger det självklart inte rakt ut, men nästan, att vi och våra ståtliga vikingar och finnarna med sin sumpiga Kalevala. Att vi med vår lyckliga skärgård och vårt öppna hav och de med sina små sjöar och sina mörka skogar. Vi som sjunger i dur och de som sjunger i moll.

”Vill man karakterisera evenemanget negativt kan man tala om en småborgerlig, ytlig och inåtvärmande tillställning. Men varför skulle man det?” säger han angående sång- och musikfester som han beskriver som trevliga, mysiga och lättsamma – läs ofinska – tillställningar. Det finns visserligen självkritik och självironi, men inte tillräckligt mycket för att man skall orka ta honom på allvar i dethär. Det är lite ”varför ger vi finlandssvenskar upp vårt fiina arv och byter ut det mot, ja vadå? Ett intet!” Lite så. Höckerstedt underblåser så gott som alla myter om finlandssvenskar, rikssvenskar och finnar och hur de förhåller sig till varandra. Det ligger säkerligen något i myterna,  men myter är också mer seglivade än det som han vill kalla ”djupa karaktärsegenskaper”. Egenskaper som han menar är lika stabila som språket självt…

Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag håller med författaren i det som han ser som ”hoppet”, det enda, för finlandssvenskheten, det vill säga ”det större svenska”, Sverige. Det ligger mycket i att finlandssvenskarna, och Finland i stort, skulle gagnas av ett öppnare samarbete med Sverige. Det inrotade föraktet för sverigesvenskarna är ihärdigt och svårt att förstå som något annat än felvänd stolthet. Ett slags märkligt högmod. Man behöver inte nödvändigtvis framstå som svikare och förrädare för att märka att det blir liksom mer cirkulation och öppna fönster och mindre kvävande och förorenat där i dammen om man istället för att vara 280000 stycken skulle se sig som en del av 10 miljoner. Det kan bara gynna alla inblandade.

Det är kvavt i Svenskfinland. Hur kvavt det är inser man när man bott ett tag i ett större sammanhang. Och när det är kvavt brukar man öppna ett fönster. Man brukar inte riva hela huset. (Man brukar inte flytta heller, kan någon säga åt mig. Själv ser jag det just som om jag har alla fönster på vid gavel. Man blir rufsig i håret, men det är livgivande.)

Tyck om mig, jag talar finska

En intressant aspekt, som Höckerstedt redogör för, är våra åsikter om varandra. Finnarna tycker inte särkilt bra om finlandssvenskarna. De placerar oss på tionde plats i en ”tycka-om-hierarki”. Före oss placerar de ester och andra folk i samma språkgrupp. Finlandssvenskarna tycker bättre om finnarna, på tredje plats placerar vi dem. På sjätte plats hamnar rikssvenskarna. Finlandssvenskarna vill uppenbarligen hemskt gärna tycka om finnarna och vi vill att de skall tycka om oss. Hur skall man annars förstå allt revslickande som utspelar sig just nu i mitt hemland. (Enligt Höckerstedt sitter jag just nu i moderlandet, Sverige.) All försiktig diplomati och allt ”jåjå nog blir det bra jag kan prata finska jag, det är helt okej.”

En poäng värd att beakta är något som jag själv noterat: Rikssvenskar tycker om oss (i den mån de känner till oss). Mycket. Mark Levengood är just nu vida mer populär än sin livskamrat Jonas Gardell. Och i dethär landet behöver man som finlandssvensk bara öppna munnen innan nyfikenheten tänds i rikssvenskens ögon. Muminspråk?! Klart att det är irriterande ibland att bli härmad och fjantad med på grund av sin språkvariant. Men när sverigesvenskarna kommit över det stadiet visar det sig att de vill veta vilka vi är. Och det handlar inte enbart om att de inte vet att finska inte är modersmålet, trots allt. De skäms över att de inte vet. De undrar hur det kan komma sig att de inte vet och ser lite anklagande på mig. Jag undrar om jag borde se anklagande tillbaka på dem och har en känsla av att jag också gör det.

Häromsistens satt jag med partyhatten på sned på en kräftskiva och la ut texten om hur det ligger till och grannen var uppenbart intresserad och kom till den slutsatsen att han och jag är likadana ”bara det att du pratar som ett Mumintroll.” Bortsett från att jag fick påpeka att ur min synvinkel är det ”han som pratar som…” så kändes det skönt när han sa så. Och det berodde inte enbart på nousuhumala. (Det finns inget bra ord för det på svenska… alltså detta för att illustrera hur kluven man är, för visst är man?! (Nousuhumala = ett tillstånd av stigande berusning, red:s anm.)) Och jag vet att om en finne skulle påstå att det enda som skiljer honom och mig åt är att jag pratar svenska, så skulle jag inte hålla med i lika hög grad som jag gör när rikssvensken påstår detsamma.

Samtidigt är jag inte helt säker på att en Hesa-finlandssvensk skulle uppleva situationen på samma sätt. Höckerstedt menar att finlandssvenskheten inte är så heterogen som man vill påstå. Jag tror dock att finlandssvenskarna faktiskt utgör en påfallande heterogen liten grupp, vilket gör situationen än mer svår och förvirrad. Och även om vi har flera hundra gemensamma år med Sverige bakom oss och även om det inte var någon större skillnad mellan en rikssvensk och en finlandssvensk i början av 1800-talet så har 200 år förflutit sedan dess. Historien fortsätter. Things change. Men Höckerstedt vill att det för enkelhetens skull inte skall vara så. Att allt skall vara lika statiskt som ”folks karaktärsegenskaper”.

Trevliga pratglada svältfödda

Apropå det så feltolkas ofta dessa (påstådda) egenskaper. Rikssvenskar säger att finlandssvenskar är mycket öppna, mycket lättare att få kontakt med än finnar och rikssvenskar, vilket berörs i Fuskfinnar… Vi är ju så treevliga! ”Enormt trevliga!” har mången rikssvensk sagt.

Jag har inte riktigt känt igen mig i den beskrivningen och undrar vad det beror på att rikssvenskar upplever oss så. Tror att mycket handlar om att när finlandssvensken väl kommer till Sverige och kan prata sitt modersmål ohämmat så börjar det flöda. Åtminstone till en början, innan man vant sig vid lyxen. Så var det iallafall för mig. De första månaderna jag bodde i Sverige ser jag nu, drygt ett år senare, roat tillbaka på. Jag var så svältfödd på att få prata svenska att jag satt hos optikern och bokstavligen la ut texten. Frågade allt man kan tänkas fråga om diverse linssorter, vätskor, optikeryrket… En dag när en lastbil kom med en möbelleverans var jag direkt framme och undrade om det passar med kaffe och jag bullade upp och oj så vi pratade och oj vad trevligt möbelgubbarna tyckte att det var.

Det handlade dels om att jag i början kände mig ensam. Men också om något som jag tror minoriteter tenderar att utveckla. ”Tyck om mig!!”, liksom. Dels handlade det om en ohanterbar iver över att överhuvudtaget kunna föra en vettig diskussion med möbelleveransgubben, optikern eller rörmokaren. Nu drygt ett år senare märker jag att när sotaren kommer säger jag inte så mycket och jag anser mig definitivt inte vara skyldig att bjuda på fika. Jag säger ”det är fritt fram” och så går jag upp till mitt skrivbord och sen när sotaren är klar ropar han hejdå och jag rusar ner i trappan och säger tack och hej och ler kanske lite fånigt.

The Real Me.

(Samma sak kunde jag uppleva innan jag flyttade till Sverige, när jag bodde i Åbo, och kom hem till min barndoms svenska Nykarleby. Då talade jag också extremt mycket med konditorn och var oroväckande glad vid kassan i Torghallen. Men inte var det The Real Me. Det var att drunkna i modersmålet.)

Om Fuskfinnar eller östsvenskar kan jag egentligen bara tillägga en sak: Läs den absolut. Trots att den ibland är ytterligt irriterande så läs den. Och sen: låt käften glappa och vrid tungan ur led. ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” (Som Jonathan säger åt Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.) Eller: Kan vi försöka ha ens en tillstymmelse till finnarnas sisu.

Leif Höckerstedt: Fuskfinnar eller östsvenskar. En debattbok om finlandssvenskhet. Söderströms 2000. 249 s.