Rubriken är ursprungligen ett tyrckfel, men jag tyckte att det lika bra kan stå där. Jag skall nämligen skriva om kulturen i Åbo.

Som om det inte annars skulle blåsa i Åbo så har det under de senaste månaderna verkligen börjat storma också inom kultursektorn. Kulminationen kom då Markku Aukiameddelade att han vill byta jobb och att han har läkarintyg på att kulturnämnden är en hälsorisk för honom. Vad det kan betyda vet vi inte riktigt, men vi i stadsstyrelsen anar att detta kan bli ett prejudikat. Nästa gång kommer kanske stadsdirektören med läkarintyg på att han är allergisk mot stadsstyrelsen och nån lärare får nippor vid kontakt med rektorn. Bl.a därför har stadsstyrelsen vägrat låta kulturdirektören helt byta jobb, han vill nämligen i fortsättningen ha minst lika bra lön, men mycket trevligare arbetsuppgifter. Sjukare än så är han inte.

Men ingen vill heller ha honom tillbaka som kulturdirektör, då går i stort sett alla andra ut. Så vad gör man då i kulturstaden Åbo? Jo man tillsätter en kommitté som skall göra upp en långsiktig strategi för kulturpolitiken i Åbo. Kommittén behöver en sekreterare. Och till sekreterare väljer stadsdirek-tören denne väldigt ”sjuka” kulturdirektör. Därmed kan ingen från kulturnämnden väljas in i kommittén, inte heller deras familjemedlemmar, grannar eller goda vänner. För då blir det krig igen. Med kommitténs sekreterare.

Det tog alltså veckor innan kommittén kunde utses. Den leds av Turun Yliopistos rektorKeijo Virtanen och medlemmar är sex andra mycket kompetetenta personer inom kultursektorn, samt fyra politiker på högsta tänkbara nivå. Jag har blivit invald främst av två skäl: jag är kvinna och så känner jag inte kommitténs sjuka sekreterare. Båda är i detta sammanhang omåttligt stora meriter. Ja, och så är jag ju finlandssvensk och vi är ju av födsel och ohejdad vana omåttligt kulturvänliga. Det har jag fått höra till lust och leda.

Men allvarligt talat så är ju detta en otroligt spännande uppgift och intresset för kommitténs arbete är stort. En stad som Åbo har inte några som helst möjligheter att utvecklas till en dynamisk stad om kulturen tillåts förfalla. Kommitténs förslag kommer i vår att behandlas utförligt, det blir nya fullmäktiges första stora beslut. Nästan alla åbobor har åsikter om kultur och många använder sig av möjligheten att gå på teater, konserter och utställningar. Otroligt många är också själva utövare av konst och kultur i alla möjliga former. I den meningen är Åbo fortfarande en levande kulturstad. Det får man väl betrakta som ett under då man ser efter hur många av dessa som deltar i politiken eller sitter i fullmäktige. Knappt en enda. Under den nuvarande fullmäktigeperioden har kulturpolitken, så vitt jag kan minnas, knappt en enda gång diskuterats seriöst och i stadsstyrelsen är det inte mycket bättre. Det värsta som kan hända ett kulturprojekt är att det hamnar i stadsstyrelsen som enligt rykten på stan lär vara ”kulturfientlighetens vagga”.

Det är en allvarlig kritik men jag håller delvis med. Det har till en del att göra med den snuttifiering av dagspolitiken som har drabbat de flesta, d.v.s. att man inte förmår se längre än till nästa bokslut, och att allt skall mätas i pengar. Varken upplevelser, skönhet, kreativitet eller stadsbild finns upptagna i budgetboken, och en seriös politiker dillar inte om sånt.

Jag har sparat de flesta nummer av Folkjournalen, en kulturtidskrift som utkom på 1980-talet. Också jag skrev lite i den, bl.a. om kulturpolitiken i Åbo. När jag läste den nu nästan 20 år senare, märkte jag att det inte är mycket som har förändrats på det området. Då beklagade jag mig över nån kulturchef som satsade nästan alla pengar på renoveringen av Kulturcentret så att alla andra blev utan. Detta Kulturcenter renoverar man fortfarande, med gediget stöd från staten, och det har fått en central roll i Åbo under senare år. Därifrån utlyses julfreden och där arrangeras de populära medeltidsdagarna. I husen verkar många föreningar, små gallerier, barnbibban, bokcaféet, och där kan vem som helst hyra billigt fina utrymmen för en kväll.

I dag handlar debatten i alla fall om samma sak i de flesta kommuner: ska man satsa lite på stort eller mycket på smått? Eller bådadera? Många tycker att Ruisrocks och DBTL:s (Down By The Laituri) miljonförluster inte skall betalas med skattemedel, andra tycker att de är viktiga delar av stadens identitet och erbjuder tiotusentals ungdomar upplevelser som de uppskattar. En del tycker att Åbo inte behöver 10 teatrar, andra tycker att de är ett gott tecken på en levande kultur. En del vill bevara det hus som stadens konstnärer har gjort till sitt eget konstcentrum, men ännu fler vill sälja det för att få pengar till stadens kassa.

Hur ser kulturpolitiken egentligen ut ur ett vänsterperspek-tiv? Höjd eller bredd, folkligt eller elitistiskt, och vem avgör om opera är mera värt att stöda än tekno, klassiskt, rock, tango eller folkmusik? Jag hoppas verkligen att man inte skall behöva gå in för att styra kulturen, utan att man skall kunna ge möjligheter för så många som möjligt att existera, och för nya projekt att födas. Det är viktigt att alla som vill kan få ändamålsenliga utrymmen för en överkomlig summa. I en stad som Åbo kan man ordna allt möjligt med ganska obetydligt stöd från staden, och ändå få det att gå ihop ekonomiskt. Den nyligen genomförda Koneisto-festivalen med teknomusik är ett exempel på det. Det viktiga är alltså att vara seriös och ha en god projektledning. Man kan inte som Ruisrock räkna med att solen skiner varje dag och uppgöra budgeten därefter. Åbo har nog betalat för överraskande regnväder på Ruisrock för sista gången i år. De pengarna behövs till annat. Men snart kommer en räkning också från stadsfestivalen DBTL, en verklig mam-muttillställning med dålig ekonomiplanering.

Vänsterrörelsen var ju förr i tiden också en kulturrrörelse, det är den inte alls i samma utsträckning i dag. Tyvärr. Kulturpolitiken i alla kommuner skulle säkert se annorlunda ut om betydligt fler kulturintresserade deltog i beslutsfattandet eller om de ens gick och röstade. Men kanske centerpartisten Tamara Lund, ur åbokulturens synvinkel sett, trots allt inte riktigt är det fenomen jag alltid väntat på. Det finns, lyckligtvis, många andra.