Jag vill gratulera Svenska teatern till att på sin stora scen ha tagit emot och producerat Teater Mars, d.v.s. bröderna Groths, modiga och provokativa satsning på Jarl HemmersEn man och hans samvete. Efter att i många år både direkt och indirekt ha kritiserat Svenska teatern för dess intetsägande repertoar, är det mig en glädje att få gratulera, och framfört allt att ha fått del av föreställningen. Visst och sant är det Teater Mars som stått för det mesta av konstnärligt intresse på den finlandssvenska nationalscenen under 1990-talet, men den här gången framstår institutionen mer som risktagare än spekulant.

Den diskussion romanen och därmed föreställningen väcker kunde inte komma lägligare.

Vi kulturarbetare, som i likhet med prästerna predikat (läs: skrivit, demonstrerat, framfört) alternativ till dagens kommersialisering, fragmentarisering och alienering, står väl alla i dag inför samma dilemma som pastor Bro: Vad hjälper predikan dem som är utsedda till maktens mordoffer? För Bro handlar det om de röda fångarna på Sveaborg efter inbördeskriget i Finland. För oss handlar det om alla dem som är fångna i fattigdom i olika hörn av världen för att vi skall leva i välmåga, om regnskogarna som huggs ned för att skaffa oss hamburgare eller tobak, om våra egna skogar som lider för att vi inte kan avstå från bilen, om våra egna fattiga som blir allt flere – åttio år efter det inbördeskrig som föddes ur svält och ojämlikhet.

Bro tvivlar på sin Gud, sin prästgärning, sin förmåga att genom orden ge tröst.

Vi – eller är det bara jag? – tvivlar på artiklarnas, föredragens, föreställningarnas, seminariernas möjlighet att ändra den katastrofinriktning utsugningen av människor och natur i Tillväxtens heliga namn lett in världen på.

Bro kastas mellan sina tvivel på evangeliernas plats i de svältande, dödsdömda fångarnas liv, sin mänskliga plikt att göra något för dessa sina medmänniskor och ett privat och primitivt, men mycket mänskligt hämndbegär. Det sistnämnda blir han av med genom ett barns oegennytta. De två förstnämnda, tvivlet och plikten, förenar han i handling. Den enda, ur kristet perspektiv, godtagbara handlingen: att dela de fördömdas verklighet. Han blir en fånge bland fångarna – då kan hans ord nå fram, då får de en reell innebörd. Den yttersta konsekvensen av hans handlande blir en ställföreträdande död – han låter sig arkebuseras i stället för en medfånge som har familj att försörja.

Och hur löser vi våra tvivel? Hur löser jag mina tvivel? Vad gör en rödgrön intellektuell tvivlare som mest av allt tror på Georg Henrik von Wrights förnuftstroende förnuftskritik?

Som hela sitt liv störts av den kristna kyrkans pretentioner på att vara den enda och sanna. Som störs lika mycket av kortsynt ateistiskt högmod. Som börjat skönja djupen i kristendomen via en icke-kristen tänkare som Simone Weil, en bannlyst marxistisk präst som Leonardo Boff, en rabulistisk feministteolog som Dorothee Sölle. Som alltmer blir ett exempel på talesättet att när fan blir gammal blir hon religiös. Som med händer och tänder gått in för icke-våldsideologin, gärna åberopande Albert Camus: ”Jag har alltid ansett att om den som grundar sitt hopp på den mänskliga naturen är en dåre, så är den som ger upp inför omständigheterna en pultron. Och följaktligen kommer den enda hedervärda riktningen att satsa allt i ett fruktansvärt spel: att ord är mäktigare än vapen.”

Men Camus ord är från 1946. Strax efter andra världskriget, men innan kriget mot naturen blivit synligt, innan analfabetismen återinträtt i skolpliktens Europa.

År 2000 citerar jag hellre, men med sorg, von Wright: ”Uppfattningen om människan som oinskränkt härskare över naturen har blivit en förbannelse, som vilar över vår livsform. För att bli förbannelsen fri krävs en djupgående förändring av vår syn på människans ställning i skapelsens hierarkier.”

Får vi den förändringen till stånd med ord? Det verkar inte så. Får vi den förändringen till stånd genom att bekänna oss tiill någon speciell tro? Det verkar inte så. Får vi den förändringen till stånd genom att göra det intellektuella tvivlet till högsta norm? Det verkar inte så.

Det är här prästen Bro och hans ”tredje väg” kommer in. Solidaritet. Delad verklighet. Handling. Tron och tvivlet förverkligade i handling.

Det går inte att komma udenom. Inte nu längre. Inte med de kunskaper vi har i dag. Därför är En man och hans samvete en välkommen provokation.

Kirsikka Moring skriver i sin recension av föreställningen att hon som sextiotalistisk ”rödteolog”, som skrev ordet Biafra på Tempelkyrkans vägg, inte kan leva sig in i pastor Bros teaterpatetiska självplågeri.

Jag förstår henne inte alls. Just därför att jag också hållit på med dessa skrivande protester i decennier och inte bara tvivlar på resultatet utan förtvivlar, förstår jag henne inte alls. Det som hon kallar teaterpatetiskt självplågeri framstår för mig som den stora och oundvikliga utmaningen. Så viktig att eventuella dramaturgiska eller andra invändningar blir helt efemära.

Har jag alltså förlorat mitt konstnärliga omdöme och råkar i en religiös kris? Fan vet.

Jag vet att den ironiskt distanserade hållning som är så vanlig hos oss kulturarbetare och som gör att snart sagt varje religiös diskussion avfärdas som patetisk, står mig upp i halsen i sin självgodhet. Bara en gudstjänst i en protestantisk kyrka kan vara lika oengagerad.

Jag läste Göran Schildts Tvivlets gåva för en tid sedan – och började tvivla på tvivlet som självändamål. Boken är naturligtvis elegant skriven och njutbar att läsa. Den pendlar mellan insiktsfull analys av konstnärskapets problem och insiktslöst kåserande om feminismen. Men vad blir kvar? Jag kom på mig med att minnas Simone Weils underbara ord: ”Den som stoltserar med sin överlägsna intelligens är som en fånge som stoltserar över att hans cell är större än de andras”.

Men sedan kommer ett slutkapitel med en stor utmaning till trons försvarare: Schildt redogör för den likgiltighet för medmänniskor, djur och natur en oreflekterad religiositet och helgondyrkan kan ge upphov till. Man tillber och tänder ljus och får som ofullkomlig människa tillgift för all tänkbar grymhet och slöhet. Där finns en trådända att nysta upp även utanför den grekisk-ortodoxa landsbygden. Där kunde man spinna vidare på en diskussion av största betydelse i t.ex. EU:s kulturdebatt. Om det finns någon kulturdebatt inom EU.

Om tvivlet är en gåva, är emellertid tron det också. Tron definierad som förtroende, nämligen. Förtroende som gör att man vågar ta språnget. Kanske är det kollisionen mellan tro och tvivel som tänder gnistan. Gå och se En man och hans samvete. Där bränns det.