Vägen till Israel går genom många tidszoner

Som ni vet har en VW-bubbla bara två dörrar. En TV-bild har etsat sig in mitt minne: Soldater skuffar hårdhänt in Haile Selassie, Konungarnas konung, Lejonet från Juda, på bakbänken i en Bubbla. Året var 1974.

Kort före det hade överste Mengistus soldater störtat representanten för Afrikas äldsta monarki från hans tron. Enligt legenden var Haile Salessie den 225:e ättlingen i rakt nedstigande led till kung Salomo och drottningen av Saba. Drottningen tog sig till Jerusalem för att träffa konungen, efter att ryktet om hans vishet hade spritt sig. Och ryktet talade sanning: Salomo gjorde ett så djupt intryck på drottningen att hon lät omvända sig till judendomen och födde honom en son, Menelik.

 

Förutom den störtade kejsaren anser sig också de etiopiska judarna, falashas eller Beta Israel som de idag föredrar att kalla sig, vara ättlingar till ”juden” Menelik. Det spelar ingen roll att legenden inte har gjort något större intryck på forskarna, av vilka de flesta stöder teorin om att judendomen har kommit till Etiopien från Jemen.

1973, ett år före den etiopiska militärkuppen, hade de israeliska sefardiska judarnas överrabbi deklarerat att falashas är ättlingar till Dans försvunna stam, och att de bör ha rätt att få återvända till sitt hemland. Kejsaren, som 1974 dog under ”mystiska omständigheter” betonade såvitt jag vet aldrig sin judiskhet. Om han hade gjort det kanske han hade fått göra sin sista offentliga resa i ett israeliskt flygplan istället för i en Bubbla. Kanske Israel skulle ha räddat honom om de hade ansett honom vara en son av Israel? Under kejsarens regenttid hade ju Israel och Etiopien väldigt goda relationer.

I tidsmaskinen

Vintern 1998 väntade forskaren Susanna Kuronen på att Etiopian Airlines charterflyg från Addis Abeba till Israel skulle avgå. Kuronen, som håller på att doktorera på mötet mellan två kulturer, började studiet på
10 000 meters höjd.

– 20 minuter innan planet skulle avgå fördes 300 falasha mora (etiopiska judar som har omvänts eller låtit omvända sig till kristendomen) in i avgångshallen. Alla var uppklädda i sina bästa kläder, antingen i traditionella dräkter eller i västerländsk stil. Få av dem hade någon handbagage. De förväntade ju sig att få allt i Israel.

– Med mitt västerländska sätt att se på saker hade jag trott mig att de skulle vara nervösa, för ingen av dem hade flugit förr, största delen av dem hade antagligen aldrig ens sett ett flygplan. Men jag hade fel. De var alla väldigt lugna och stolta, både på flygfältet och i planet.

Kuronen fick en utmärkt plats i planet, med tanke på att hon studerade hur ett traditionellt nordetiopiskt bysamhälle möter ett modernt västinfluerat samhälle: bredvid henne i flygplanet satt en stiligt klädd ung man, kanske 13 år gammal.

– Vi sade inte ett ord till varandra, men höll varandra under noggrann uppsikt. Pojken hade kostym, fluga, en stor guldring på vänster hands långfinger och han bar på en liten läderportfölj. Han studerade noga hur jag spände fast säkerhetsbältet och hur jag betedde mig med den välinpackade flygplansmaten. Jag beundrade hans lugn och hans orubbliga min, som inte förändrades ens när han efter att en lång stund ha kämpat med en påse salta jordnötter lyckades få nötterna att rinna ut över golvet.

– Jag var så glad å de här människornas vägnar och såg hur deras förväntningar ökade ju närmare vi kom målet. Men samtidigt skämdes jag vid tanken på hur deras leenden skulle komma att stelna vid mötet med den israeliska verkligheten.

De sista judarna

Kuronen besökte Israel som tjugoåring och förälskade sig i ”det lilla landets tidlösa skönhet”. Hon planerade att skriva sin pro gradu-uppsats om ryssarnas anpassning i Israel, men hennes israeliska vänner tyckte det var ett tråkigt ämne. Och eftersom också Afrika fascinerar Kuronen beslöt hon sig för att i stället forska i hur Beta Israel, de etiopiska judarna, anpassar sig i Israel. Ett utmanande ämne, med tanke på hur många tidszoner de måste ta sig igenom på vägen från Etiopien till Israel.

Hösten 1997 lämnade Kuronen arkiven i Israel för att åka till Etiopien och följa med hemtransporten av de ”sista” judarna. Det hette nämligen att alla ”riktiga” judar redan fanns i Israel, att det nu bara fanns några flygplanslaster kvar av sådana falasha mori som ansågs vara tillräckligt ”rena” för att få komma hem.

– Först bekantade jag mig med ett judiskt uppsamlingsläger i Addis Abeba. Där försökte tjänstemän från Jewish agency (JA) slutgiltigt slå fast vilka som hade äkta rötter.

Kuronen intervjuade en etiopisk jude som själv bott länge i Israel och som arbetar med att utreda folks bakgrund. Han hävdade att inga riktiga judar blir strandsatta i Etiopien, utredarna har ännu aldrig gjort några misstag. ”Vi kontrollerar allas bakgrund gång på gång på gång”, sade han. Men ändå uppstår det problem, vilket också Kuronen fick märka.

– Wolleka är en falasha-by vars invånare alla hade flyttats till Israel – med undantag förMaria. Denna ”sista jude” hävdade i sten att hon blivit diskriminerad. Men Jewish Agency verkade ha tröttnat på Maria; hennes fall var slutbehandlat.

– Maria verkade ändå ha det rätt bra. Wolleka har kommit med på israelernas lista över exotiska resmål och Maria, som försörjer sig på att sälja keramik, har gjort god business på sin judiskhet. Dessutom har en australiensisk judisk organisation lovat att ta henne till Australien.

– Så fanns det det äkta paret, som redan hade fått grönt ljus för sin visumansökan, men just när de skulle åka ville kvinnan ta ut skilsmässa. JA-tjänstemännen försökte med alla medel övertala henne att ta sitt förnuft till fånga, eftersom hela visumansökningsprocessen annars måste göras om.

Kuronen åkte också till nordvästra Etiopien, till Gondar, som tidigare hade varit ett av landets judiska centra.

– Jag hade väntat mig stor fattigdom, och detta var verkligen det fattigaste av Afrika. Men å andra sidan rådde en viss majestätisk atmosfär i staden, där fanns bl.a. en imponerande gammal afrikansk arkitektur.

Kuronen fick också veta varför barnen ropade ”Tarja, Tarja” när de såg henne: det var namnet på en finländsk arkitekt som hade arbetat i Gondar. Men hon fick inte klarhet i hur det kom sig att det var en lång kö utanför JA:s kontor. Det skulle ju inte längre finnas några judar i Gondar. JA:s tjänstemän teg när Kuronen försökte förhöra sig om de köandes bakgrund.

Senare klarnade det: de var judar från Quoran, som världen fick kännedom om sommaren 1998, då journalisten Misha Odenheimer rapporterade om judar som glömts bort ”för att dö” i de mest isolerade trakterna vid gränsen mot Sudan, och som nu hoppades på räddningen i form av israeliska visum. Till en början antogs de vara cirka 2 500 till antalet, en del av dem sades vara ”äkta” judar, andra falasha moris. För ett år sedan hette det att det ännu finns cirka 26 500 judar kvar i Etiopien. Enligt Susanna Kuronen fortsätter transporterna av judar till Israel i denna dag, trots att de officiellt har upphört flera gånger.

Diskriminerat blod

Kuronen berättar att olika judiska samfund länge har levat ovetande om varandras existens. Fram till 1800-talet trodde också de etiopiska judarna att de var de enda judarna i världen. Deras kultur skiljer sig mycket från den rådande sionistiska kulturen i Israel, vilket bäddar för konflikter med Israel, som ser sig självt som en ”skyddshamn” för världens alla judar och som tar emot judar som ”återvänder från landsflykten”.

I sin avhandling försöker Kuronen reda ut om Beta Israels förväntningar stämmer överens med den verklighet de möter i Israel. Den centrala frågan är hur nya och gamla livsstilar kan anpassas till varandra – d.v.s. i praktiken vad den etiopiska judiska kulturen förlorar när den blir en del av den israeliska kulturen.

I israeliska medier har de etiopiska judarna ofta beskrivits som blyga och tystlåtna människor som är tacksamma för att ha räddats och fått komma ”hem”. Därför kom blodskandalen för fyra år sedan som en chock för många: Det visade sig att Israels ledande blodbank i flera års tid hade förstört blod från etiopiska donatorer. I offentligheten sades det att skälet var att man ju ”vet” att många afrikaner är HIV-positiva.

Två kulturer kolliderade. För en stor del av israelerna var detta helt enkelt en fråga om huruvida blodet var rent eller ej. Men för representanterna för Beta Israel var det fråga om en mycket mera djupgående form av renhet: I århundraden hade de noga vårdat sig om sin rituella renhet, så de måste vara rena – de hade ju fått tillträde till det heliga landet. Misstankarna måste således grunda sig på något annat: deras hudfärg.

För första gången började de etiopiska judarna tala om rasism, berättar Kuronen. De krävde förklaringar på det de hade upplevt i Israel, varför de förnedrades och hur det egentligen stod till med deras heder. En del israeler ansåg att etiopierna var otacksamma när de började bråka på det här viset, de extrema hävdade att relationerna mellan ”vita” och ”svarta” judar aldrig skulle normaliseras efter detta. Konflikten tog sig liknande drag som den mellan eurojudar och judar från Mellanöstern.

Kuronen, som känner stor empati för Beta Israel, tror att de med tiden kommer att rota sig och bli en del av den israeliska mosaiken. Men det kan krävas en del arbete, tid – och kvinnor som Ruth Joseph innan de blir jämställda med andra israeler.

Ruth är en av Susanna Kuronens huvudinformanter, hon är den första kvinnan från Beta Israel som har fullgjort israelisk värnplikt. Det här är mycket viktigt för etiopiernas ställning, eftersom man i Israel har ifrågasatt Beta Israels försvarsvilja och -förmåga och har frågat sig hur snabbt etiopierna kan anamma den israeliska försvarsandan.

Ruth Joseph lämnade armén med toppbetyg. Hon är känd som aktiv försvarare av etiopiernas rättigheter, och verkar idag som immigrantutbildare, efter att hårt ha kritiserat den invandrarutbildning man hittills gett Beta Israel.

Övers: TN
P.S: BBC visade nyligen bilder från Haile Selassies officiella begravning i Addis Abeba. Konungarnas konung fick en kristen begravning, 26 år efter sin död.