I  min gamla skola fanns det en skrubb som kallades ”Biblioteket”. Biblioteket var ett långsmalt rum med högt till tak, en bokhylla längs ena väggen och ett söderfönster i fonden. Det höll öppet några raster i veckan. Där inne doftade det torrt papper, damm, och trä som torkat i solen. Bokurvalet var begränsat och gammalmodigt, men förmodligen av hög klass. Jag kan inte minnas att jag skulle ha lånat mer än två böcker där. Robert Louis Stevensons Skattkammarön därför att jag skulle hålla ett föredrag om den. Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes därför att jag… ja det har jag faktiskt ingen aning om.

Jag läste aldrig Spengler den där gången. Varken mina tyska- eller övriga kunskaper räckte till för att jag skulle ha förstått någonting. Visserligen låter jag senare en figur i en av mina romaner ha läst boken, men den personen har ingenting gemensamt med mig, förutom kanske det irriterande behovet att behöva briljera. Jag kände förstås till huvuddragen i Undergången…, men jag hade ingen aning om vilken överdådig kunskapsmängd och vilka djärva sammanfattningar av civilisationens eller snarare civilisationernas villkor som dolde sig bakom den dramatiska titeln.  (Som alltså egentligen borde lyda: Civilisationernas undergångar, eftersom Spenglers stora tanke är att alla stora kulturer genomgått samma faser i en likartad utveckling och likaså går eller har gått samma undergång till mötes.)

 

Förmodligen är det en lycka att jag inte läste Spengler då. Om man är lite lagd för spekulation (och det är jag, det är dessvärre det enda jag kan, i den mån spekulationskonsten kan anses vara ett ”kunnande”), är det lätt att bländas av Spenglers storslagna visioner. Så om jag hade läst Der Untergang… för, låt oss säga 25 år sen, när jag höll på att staka ut min egen intellektuella väg, är det möjligt att jag under den enorma tyngden av Spenglers hisnande argumentering skulle ha förstummats, och tyckt att allt som jag kanske hade tänkt tänka redan är gjort.

Eftersom Spengler i sin vision av kulturernas och civilisationernas uppkomst, blomstring och höstliga bortvissnande kommer så nära det jag själv har kommit fram till  beträffande regelbundenheterna i levnadsformernas förlopp (eller givetvis tvärtom) har jag nu den trumfen på hand att jag förvisso kan glädja mig åt Spenglers snille, men också bedöma honom ur en produktivt kritisk synpunkt. Med det menar jag att jag har synpunkter på varför Spengler idéer inte ska förkastas, utan förbättras.

Mekanistisk världssyn, slutet på kulturen

Ty nu har jag alltså äntligen läst Västerlandets undergång, i översättning av en person som också förtjänar att bli omnämnd: Martin Tegen. Verket består av två delar: Del I kallad Gestalt och verklighet, och del II som fått underrubriken Världshistoriska perspektiv. Då det inte finns någon möjlighet att redogöra för hela innehållet i detta överdådiga verk i en kort presentation tänker jag nöja mig med att citera en av Spenglers egna sammanfattningar och därefter koncentrera mig på några avsnitt i del II som speciellt tangerar saker som jag själv har sysslat med.

I del II, kapitel III.20, sammanfattar Spengler det andliga tillståndet i sitt eget nu, Tyskland år 1922:

”Två århundraden efter puritanismen har den mekanistiska världsuppfattningen nått sin kulmen. Den är tidens verkliga religion. Även den som tror sig vara religiös på det gamla sättet, ’tro på Gud’, gör sig bara en falsk bild av den värld som speglas i hans vakenhet. Det som enligt hans förstånd är religiösa sanningar är ändå mekanistiska sanningar, och ofta är det bara de gamla välkända orden som ger en mytisk färgning åt den vetenskapligt sedda naturen. Kultur är i grunden identisk med religiös gestaltningskraft. Varje stor kultur börjar med ett väldigt tema, som växer fram ur ett landskap utan städer, fortsätter med temats mångstämmiga genomförning i städerna med deras konstarter och tänkesätt, och klingar ut i den materialistiska finalens storstäder. Men även de sista ackorden bibehåller helhetens tonart. Det finns en kinesisk, indisk, antik, arabisk, västerländsk materialism, som i de olika fallen har mycket kvar av den ursprungliga mytiska rikedomen på gestalter, fastän uppfattade mekanistiskt, utan de visionära upplevelserna.”

Citatet visar hur Spengler tänker sig att de stora kulturerna trots olika successionsföljd uppstått och utvecklats parallellt på ett likartat sätt – vilket t.ex. gör det helt naturligt för Spengler att tala om Pythagoras, Muhammed och Cromwell som ”samtida” – utan att dock avslöja synsättets största svaghet, som är denna: Eftersom Spengler så starkt betonar att kulturer likt organismer utvecklar sig enligt ett ödesbestämt schema och alla på samma sätt, är han tvungen att energiskt avvisa det gängse synsättet att en senare kultur på ett avgörande sätt skulle ha befrämjats av en tidigare.

I och för sig kan jag hålla med om att t.ex. talet om ”renässansen” som en pånyttfödelse av antikens kultur är en olycklig fabrikation. Däremot är jag bestämt av den åsikten att kristendomens mentalitet bäst kan tolkas om de sätts i samband med det antika slavsamhällets upplösning varför livet under medeltiden (och nutiden med, för de delen) med alla dess yttringar inte kan förstås om man inte betraktar det som ett resultat av en tidigare och numera till historien lagd livsform.

Den faustiska människan, en gotisk botgörare

I verkets andra del, kapitel III.17, gör Spengler ett av många försök att fördjupa innehållet i det begrepp han använder sig av när han ska karaktärisera den moderna personligheten. Denna människa, som med ett av Spenglers mest berömda uttryck kallas ”faustisk” efter Goethes dramagestalt doktor Faust, kännetecknas av omåttliga ambitioner och en strävan som riktar sig mot det oändliga. Till skillnad från många andra anser Spengler att denna männskotyp är utsprungen ur gotikens mentalitet och att hon med andra ord är ”äldre” än renässansen. Spengler finner nämligen att den faustiska människans ursakrament är botgöringen, som han vid sidan av myten om Jungfru Maria och myten om djävulen håller som gotikens märkligaste skapelse.

”Den faustiska botgörelsen innebär /…/ idén om personligheten. Det stämmer inte att detta var en upptäckt av renässansen. Den har bara formulerat idén på ett glansfullt och ytligt sätt, så att alla blev den plötsligt varse. Den föddes med gotiken; den återger något av dess innersta; den sammanfaller med den gotiska andan. Ty denna botgöring fullgör var och en bara för sig själv. Hon ensam kan rannsaka sitt samvete. Hon ensam står ångerfull inför det oändliga; hon ensam måste i bikten försöka förstå och i ord uttrycka sina personliga handlingar, och även förlåtelsen, frigörelsen till nya ansvarsfulla handlingar, gäller henne ensam. Dopet är alldeles opersonligt. Man mottar det därför att man är en människa, inte för att man är denna människa. Botgöringen förutsätter däremot att varje handling får sitt speciella värde just genom den som utför handlingen. /…/ Faustiskt ansvar i stället för magisk undergivenhet, individens vilja i stället förconsensus, frigörelse i stället för resignation: det är skillnaden mellan det aktivaste och det passivaste av alla sakrament, och det återgår på skillnaden mellan världsgrottan och oändlighetens dynamik.”

Spengler för här in ett nytt element i diskussionen om den västerländska individualismens egenart. Enligt min mening sker det avgörande dock inte här, i och med att botgöringen blir ett sakrament, utan individualism tolkat som ansvar för egna handlingar finns inplanterad redan i kristendomens väsen och allra tidigaste begrepp. I det program för mission och frälsning som formulerades av Paulus användes ordet ”friköpning” (som när man köper sig själv fri som slav efter att trofast ha tjänat sin herre under många år) för att uttrycka frälsningens evangelium. Detta är kristendomens centrala budskap: att var och en, vare sig jude eller grek, fri eller träl, kan bli frälst. Genom att tjäna Herren blir du frälst, du själv, genom dina egna handlingar, personligen, oberoende av om du tillhör en statsgemenskap eller inte, om du tillhör en jordisk herre eller inte.

Den judiska frälsningstanken var inte av det här slaget utan kollektiv; likaså var den grekiska uppfattningen av människan kollektiv och bunden till hennes statstillhörighet. Med kristendomen befriades alltså människan, vad hennes viktigaste relation beträffar, från de jordiska kollektiva banden – mitt rike är icke av denna världen. Det kan ses som en förlust av (kollektiv) identitet. I gengäld vinner hon en annan identitet som individ med en själ som inte tillhör andra än henne själv och hennes överjordiska Herre. Inför Guds anlete är hon en person, som endast själv allena har ansvar för och kan verka för sin egen frälsning. I och med den här frikopplingen från en given stats- och stamidentitet är vägen mot oändligheten öppen.

De förvandlas från redskap till människa

På frågan hur en så radikal omformulering av människans plats i tillvaron kunnat äga rum finns bara ett rimligt svar: kristendomen var den paraplyideologi i vars hägn de fria medborgarna kunde sammansmälta med slavmajoriteten till en ny och mera universell kategori: (den kristna) mänskligheten. Det här var kristendomens historiska uppgift och räckvidden av dess sanning. Man måste kanske tillhöra en anspråksfull minoritet för att lägga märke till att det var all sedlighets moder, den praktiska opportunismen, som åstadkom detta. Det gick till så här: Människan är en gruppvarelse och skapar sin självbild utifrån den identitet som ges av reflexionen att den andra är som jag själv. Men endast till en viss gräns:

Vi är självklart vi men de är inte som vi. I antikens Aten var den identitetskapande faktorn egendom, i juridisk och äganderättslig betydelse. Den som hade egendom var människa, varav följde att de som saknade rätt att förvalta sig själva och en egendom (kvinnor och barn) inte var fullvärdiga människor, medan slavarna inte ens kunde uppfattas som människor. De var redskap som också kallades ”redskap”. Såväl i språket som i verkligheten var slavarna redskap. I det strukturellt brutala (men inte nödvändigtvis faktiskt brutala, eftersom parterna fann sig i sina roller) samspelet mellan minoriteten fria medborgare och majoriteten statslösa och slavar kunde minoriteten emellertid inte i längden värja sig mot det uppenbara faktum att slavarna faktiskt också var människor, trots att de definitionsmässigt inte var det.

Så långsamt, långsamt underminerade mindretalet självt sin självsyn och upptog element ur mertalets livshållning i sin egen självförståelse. Först i intellektuell tappning, som stoicism, inom resterna av Alexanders hellenistiska imperium. Senare, med långt större kraft och emotionellt engagemang, i kejsartidens Rom. Utan att kunna hindra det tog den härskande eliten allt mer intryck av majoritetens stumma utanförskap, vilket i enlighet med logiken i alla stora transformationer först yttrade sig i att den energiskt hävdade sin naturliga rätt att härska och dominera, därefter resignerade den, började ifrågasätta sig själv, förföll till skepticism, självkritik och självhat för att till sist inte bara göra slavmajoritetens normer till sina, utan också låta sin egen förkastelsedom över slavarna bli en allmänmänsklig sanning.

Skammen i att vara slav

Det finns få uppfattningar i den tidiga kristendomen som inte rituellt eller symboliskt återger den reella slavens faktiska levnadsvillkor. Människan blir generellt sett slav och Herrens tjänare, medan Herren fortfarande är herre. Alla egenskaper som ur den faktiska slavens synpunkt hade gällt för den faktiske herren överförs på den himmelske. Hos Honom finns makten och logos, precis som tidigare. Vi har redan nämnt frälsningen, friköpningen, som resulterar i frihet. Att döden är frihetens förutsättning har inte bara med livets slitsamma vedermödor och dödens outgrundlighet att göra, utan sammanhänger också med kunskapen, nedlagd i frihetens respektive slaveriets tillvaroform, att mötet mellan vi och de var en kamp på liv och död. Den som då inte vågat riskera livet för sin frihet blev slav.

Å andra sidan var slaveriets första form gäldenärsslaveriet, som möjliggjordes i stor skala när det inom den nya penningekonomin blev möjligt att låna pengar med sig själv som pant. Den som inte kunde betala sin skuld blev slav hos fordringsägaren. Men somNietzsche säger i Moralens genealogi utplånades inte känslan av skuld hos låntagaren för att han pliktat sin skuld med sin egen person. Skulden jämnades inte ut utan förvandlades till en levande föreställning hos slaven att han i själva sitt sätt att existera var skyldig. Det var skamligt att vara slav. Det var att ha häftat i skuld, det var att inte ha vågat livet för sin frihet och det var att ständigt leva i och med den skammen. På det dolda, underjordiska sätt på vilket vetskapen om underkastelsens brutala villkor vidarefördes till de sena efterkommande ärvde slavarna denna syn på sig själva: att de ständigt var skyldiga. Att de rentav var drabbade av arvsynden. Endast döden kunde ge dem friheten tillbaka.

I den romerska smältdegel där de här på något sätt perversa värderingarna utkristalliserades – perversa därför att herreklassens föraktfulla domslut över slavarna återfördes på den själv i och med att det blev en allmänt vedertagen uppfattning om människan – går det bara att identifiera ett par, tre positivt utformade tankemönster, även om också de är helt konforma med det faktiska slaveriets. Ett sådant mönster är den påbjudna solidariteten mellan människorna, kärleken till nästan. I en klassisk kontext hade det varit omöjligt att generellt formulera det kristna kärleksbudskapet, just på grund av att det inte hade funnits någon möjlighet att likställa fria och slavar; de hade inte haft någon del i varandras världar.

Ett annat, redan nämnt, är protoindividualismen, d.v.s. statslösheten. Också den hade funnits hos den faktiska slaven, som hade varit tvungen att vara som trollet: seg selv nok. Ett tredje är dygden att arbeta och verka i sitt anletes svett. Det är en fullständigt oantik värdering (om man med antik värdering menar en som gällde dem som hade räknat sig som människor under klassisk tid), men som naturligtvis som befallning hade varit ålagd slavarna.

Slaven och herren ingår förbund

Den faustiska människan föddes alltså någonstans här, i den dåtida världens centrum, men inte på dess torg och fora, utan i de skuggiga gränder, i de kök, i de slamrande verkstäder eller på de solstekta latifundier där makten och maktlösheten möttes och nöttes mot varandra. En utdragen nedkomst, som höll på i 300 år och som förlöste en ny människotyp sammanfogad av två motstridiga komponenter: slaven och herren. Eller i teologiska termer: tjänaren och Herren, eftersom den himmelske Herren så vitt man vet aldrig funnits någon annanstans än inom människan, som en mänsklig föreställning.

I början var det slavaspekten som dominerade. Människan avbildade sig och förstod sig endast som slav, som Herrens tjänare, vars verkliga liv – friheten – befann sig bortom dödens portar. Hon var som Prologens Faust, före mötet med Mefistofeles. I början av sitt diktverk låter Goethe den lärde doktorn sitta i sin ”gotiska studiekammare”, i sällskap av den pudel som ännu inte gett sig till känna som självaste Satans advokat. Faust är rastlös och famlar bland sina böcker efter tröst. Han slår upp Johannesevangeliet:

”Så här står det: ’I begynnelsen var ordet.’ / Här får jag redan stanna och begrunda. / Har ordet en sådan vikt? Nej, den som tror det / far vilse, och jag tolkar annorlunda / när anden hjälper mig rätt förstå. /…/ Satsen måste undergå förvandling, / och anden råder mig, hans bistånd får jag / och skriver: ”I begynnelsen var handling.’”

Ur grekisk herresynpunkt hade ordet föregått verkligheten och ordern handlingen. Det är den grekiska filosofins hemlighet och underlighet. Så länge människan mentalitetsmässigt uppfattade sig som slav enbart bevarades den synpunkten visserligen intakt, men förlades till de himmelska sfärerna,  där den verkliga Skaparen fanns, Han som då förde Ordet. I begynnelsen var alltså i begynnelsen ordet. Men som skapare av faktiska ting kunde människan inte i längden värja sig för insikten att det var hon själv och ingen annan som skapade de allt märkligare materiella manifestationer hon omgav sig med; att det var hennes egna handlingar som omvandlade världen. Den insikten nådde henne när hon slutade kopiera romerska tunnvalv och började bygga gotikens mäktiga katedraler, och den dokumenterades redan i samma stund som handlingarna utfördes. Med det inleddes den metamorfos som senare skulle resultera i att slaven kastade sina (mentala) bojor och trädde fram som herre. Inte som herre över slavar den här gången, utan i enlighet med logiken i det handlingsmönster som är givet på arbetarens/slavens villkor, som herre över naturen.

Människan blir sin egen frälsare

Som markör för en ny livskänsla är Laterankonventet år 1215, där biktens och botgöringens sakrament fastställdes, välvald. Botgöringen blir nu en frälsning i etapperoch ett sakrament som förvaltas av människan själv. Den blir en jordisk och rentav pekuniär angelägenhet. Människan blir sin egen frälsare och herre. Men att en helt ny mentalitet och grundvalen för en så framgångsrik livskänsla som den moderna eller faustiska skulle ha uppstått ur ett påvligt dekret är rent önsketänkande från Spenglers sida. Det väsentliga i livet sker av nödvändighet och inte av tillfällighet, och människans ritualer och symboliska handlingar ger inte upphov till nya levnadsvillkor, utan är tvärtom symptom på att de faktiska villkoren för hennes liv förändrats. Utan att ta ställning till om det skedde med Satans och Hans anhangs hjälp eller inte så signalerar alla de väsentligaste kulturella yttringarna i Västerlandet mellan 1150 till 1650 att en värld baserad på ord och order förvandlats till en värld byggd på arbete och handling.

Oswald Spengler: Västerlandets undergång I & II, Atlantis förlag 1997.
I en kommande artikel skall jag ta upp ett annat stort tema hos Spengler, nämligen uppfattningen av tidens flöde som öde och som historia.