Två möten – kommer utvecklingens riktning i världen att förändras? Två möten, det ena ligger bakom oss, det andra går av stapeln inom kort. Attac-rörelsen i Sverige har nyligen hållit sitt första konstituerande årsmöte i Stockholm och Word Social Forum äger rum i Porto Alegre i Brasilien (samtidigt som marknadsliberalismens toppar filar på sina strategier under sin årliga palaver i Davos). Båda mötenas syfte är att återinföra de mänskliga rättigheterna, solidaritet och social rättvisa i världssamfundet och världsekonomin, i stället för de senaste årtiondenas ohämmade prioritering av aktiekapitalets och egennyttans intressen.


Stämningen i ABF-husets möteslokaler i Stockholm var vänlig och glad, men också beslutsamt entusiastisk på ett sätt som jag inte upplevt på mycket länge: människor i alla åldrar deltog sida vid sida i seminarierna; grönhåriga tonåringar och vithåriga fackföreningsveteraner, ylletröjor och kostymer, tjänstemän och arbetslösa, folk som arbetar inom näringslivet och socialarbetare – alla med det gemensamma målet att skapa en motkraft till den enögda ekonomiska politiken, till förringandet av solidaritet och undergrävandet av den sociala välfärden.
Majoriteten av alla vanliga människor ser – och känner i sitt eget skinn – konsekvenserna av de senaste årtiondenas ekonomiska ideologi.
– Äntligen! utropade författaren och Dala-Demokratens egensinnige chefredaktör Göran Greider, som ledde diskussionen den första seminariedagen under rubriken ”Nyliberalismen vid vägens slut”. Länge var det enda som hördes fru Thatchers ”det finns inget alternativ till marknadsliberalismen”, konstaterade han. Nu ser man en ljusning, nu har mobiliseringen av motkrafterna satts igång, nu skapas utrymme för alternativen, för en ideologisk prövning och omvärdering.
Word Social Forum i Porto Alegre är ett ambitiöst försök att sätta igång en kartläggning av de nya alternativen. ”Det är på tiden att medborgarna på vår planet återtar kontrollen över världens angelägenheter”, skriver Le Monde Diplomatiques chefredaktör Ignacio Ramonet i januarinumrets ledare.
Det var just en ledare av Ramonet som för tre år sedan startade den unika process som ledde fram till Attac-rörelsens födelse och utbredning – i dag finns Attac redan i tjugo länder. I sin ledare frågade han om det inte var på tiden att grunda en rörelse för att driva fram en beskattning av kapitalrörelserna, enligt den modell som utarbetats av James Tobin, nobelpristagare i ekonomi: en låg skatt, kanske 0,1 eller t.o.m. 0,05 procent, skulle vara så låg att den inte skulle hindra viktiga och välgrundade investeringar, samtidigt som den skulle kunna ha en dämpande effekt på det slags tidstypiska blixtsnabba transaktioner som drar nytta av tillfälliga kursändringar utan att dessa penningtransaktioner har något med verkligheten att göra.
Och med tanke på att 10-12 000 miljarder mark dagligen rör sig på den globala marknaden, så skulle man samtidigt få ihop avsevärda belopp som kunde användas för att avskriva de fattiga ländernas skulder och för att höja människornas levnadsstandard.
Ramonet fick omedelbart ungefär fyratusen svar. Det fanns en klar beställning på en rörelse som Attac, och redan i mars satte man igång med organiserandet.
– Vi drömde om 2000 medlemmar, berättade rörelsens generalsekreterare Pierre Tartakowsky i Stockholm. Efter det första året hade vi 10 000, efter det andra 20 000 medlemmar och nu närmar vi oss 30 000. Vi har lokalavdelningar runt om i hela Frankrike, 60 kommunalfullmäktige har ställt sig bakom vår principförklaring och rörelsen breder också snabbt ut sig i världen. En av de största nationella organisationerna finns i Brasilien, där Word Social Forum arrangeras 25-30 januari. Nu skapar vi en social dimension i globaliseringen.
Attac deltog i demonstrationerna både i Seattle och Prag, och fungerade som huvudarrangör för protestaktionerna mot EU-toppmötet i Nice.
På grund av att massmedia lyft fram de våldsamheter som uppstod i demonstrationernas kölvatten har man velat se Attac som ”fönsterkrossare” och ”terrorister”. Men Attac-rörelsen har konsekvent tagit avstånd från allt sådant och svenska Attac har i sina stadgar tagit med en sats som mycket klart förbjuder att man i något som helst sammanhang tillgriper våld.
Också på oväntat håll har man insett att det här är en seriös medborgarrörelse på bred front som inte är ute efter enkla lösningar utan som i grunden vill förändra de värderingar som utmärker dagens samhälle – i en riktning som ger också de svaga en chans och inte bara de starka och framgångsrika.
– Jag har rest runt och pratat i hela landet, berättade Bim Clinell – en svensk journalist vars lilla bok om Attac blivit en verklig framgång (på ett halvt år har den kommit ut i fem upplagor och som bäst översätts den till finska) – och överallt utan undantag har de möteslokaler arrangörerna valt visat sig vara för små, också då jag på förhand varnat dem för det stora intresset.
Vid det konstituerande mötet i Stockholm, där man alltså grundade en landsomfattande takorganisation för de tiotals lokala grupper som redan existerar, köade nästan hundra människor för att komma in och den avslutande diskussionen kunde följas i videomonitorer i åtminstone två rum utanför huvudsalen.
Diskussionen fördes mellan Pierre Tartakowsky och den svenska handelsministern Leif Pagrotsky, som upprepade den välkomsthälsning till Attac som han dessförinnan framfört i pressen. Han berättade att Sverige redan en gång förut med en viss framgång prövat ett liknande system som Tobin-skattemodellen. Pagrotsky understödde en utredning av Tobin-skatten – ur ett lite vidare perspektiv än Finlands finansminister får man hoppas, som gav fyra marknadsliberala professorer i uppdrag att för hans egen räkning utarbeta ett negativt ställningstagande i frågan (något som säkert har stört regeringens nyliberaler allt sedan ställningstagandet på något sätt slank med i regeringsprogrammet.)
Tobin-skatten är ändå bara en färg på Attac-rörelsens palett. Dess ambitiösa målsättning är att befrämja en ny internationalism, att skapa kontakter mellan alla sådana lokala kamper och ambitioner som beror på tillämpningen av det nyliberalistiska ekonomiska tänkandet. Och medan nyliberalismen är en renodlad produkt av det rika Norr, står Norr och Söder sida vid sida i försöken att skapa motkrafter – t.ex. i Porto Alegre.
Just här, i huvudstaden till Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul, har man redan i flera år förverkligat ett samhällsprogram som avviker från ”det enda möjliga alternativet”. Under tolv års tid har man här förverkligat ”deltagandets politik”, medborgarna har deltagit i byggnadsplaneringen och man har öppet och kontinuerligt avgett rapporter för hur pengarna använts – medborgarna har sålunda erbjudits flera möjligheter att helt konkret följa med och inverka på arbetet och fördelningen av de gemensamma medlen.
Porto Alegre har fungerat som ett slags laboratorium för samhällsutveckling, och det har tilldragit sig mycket internationell uppmärksamhet. Det sägs att utvecklingen har varit betydande inom många områden: bostadsproduktionen och boendet i allmänhet har förbättrats, kulturen, utbildningen, miljövården, hälsovården och samfärdseln har utvecklats märkbart.
I den här miljön skall World Social Forum nu försöka skapa grunden för ett nytt slags globalisering, en globalisering som inte utestänger majoriteten av mänskligheten. Under de två senaste åren har man i samband med att näringslivets toppar mötts i World Economic Forum arrangerat ett s.k. skuggmöte. I år kan man med goda skäl fråga sig vilketdera som är skuggmötet.

övers. My Lindelöf

Johan von Bonsdorff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.