Om det fanns en risk för att den saudiska monarkin skulle störtas av det egna landets medborgare – hur många miljoner muslimer skulle USA vara redo att betala för att täppa till denna oljeläcka?

George Bush II har meddelat att han i stället för regionala konflikter tänker koncentrera sig på den internationella politikens substansfrågor av typ sanktionerna mot Irak. Den utrikespolitiskt oerfarna presidenten har knappast råd att medge att hans politiska trovärdighet är mindre än Bill Clintons eller Tony Blairs.

Priset för dessa två herrars trovärdighet är enligt försiktiga beräkningar gjorda av Unicef, en halv miljon irakiska barn. Clinton och Blair anger befrämjandet av de mänskliga rättigheterna som ledstjärnan för sin utrikespolitik. Det är möjligt att Blair anser att mänskliga rättigheter inte tillkommer dem som är under 16 eller under 12 år. Den gamle revolutionären Tariq Ali har i höstnumret av New Left Review skrivit en bitande ledare om massförintelsen av irakier.

Bush I och Bush II

Också Bush II verkar att ha anammat tesen att kontinuitet är en av den utrikespolitiska trovärdighetens grundpelare. Därför har han sammankallat sin fars jaktsällskap som i tiden genomförde jakten på Saddam Hussein. Bara huvudhjälten i operationÖkenstorm, general Norman Schwartzkopf II håller fortfarande sabbat, men han är kanske inte heller på sin mammas gata i ett krig som förs med sådana icke-konventionella massförstörelsevapen som sanktioner.

Bush I angav i tiden som mål för kriget mot Irak att driva Saddam ut ur Kuwait, störta honom från makten och återinföra demokrati i Kuwait. Det första målet nåddes, också det andra kunde lätt ha nåtts, men det ville man inte eftersom Saddam var till större nytta för väst som en ”levande Hitler”. Dessutom skulle likvideringen av diktatorer ha kunnat hota jämvikten i området, t.o.m. så långt att också Irak kunde ha demokratiserats.

Det tredje målet var omöjligt att nå eftersom Kuwait aldrig varit en demokrati, och man inte heller ville att det skulle bli det. Det är visserligen ett så litet land att en demokratisk omvälvning som skulle ha hotat oljedemokratin hade varit lättare att krossa än den i Iran 1953. Den gången lät man Norman Schwarzkopf I, ”Storm-Normans” far, tillsammans med CIA reparera den allvarliga läcka som Mohammed Mossadeqs nationalistiska regering åsamkat det dåvarande bolaget Anglo-Iranian Oil, numera känt som British Petroleum. Norman II betecknar i sina memoarer sin faders uppdrag som att ”rädda Iran från kommunismen”.

Clintons utrikespolitiska rådgivare Sandy Berger försvarade i somras i Financial Timessitt lands Irakpolitik under rubriken ”Saddam är urkällan för Iraks alla problem”. Så har det inte alltid varit. Också oljestater kan man ockupera på rätt sätt. Det första kriget vid Persiska viken, det mellan Irak och Iran, startades av Irak och det gillades av väst, trots att det krävde en miljon muslimers liv, eller kanske just därför.

När väst stödde Saddam

Saddam fick ett kännbart stöd från väst: nervgaser, ballistiska missiler, kärnspetsar och andra av kulturstaternas kronjuveler. Men då sågs han som huvudgaranten för jämvikten i regionen, en sekulariserad härskare som kunde stoppa den islamska fundamentalism som de persiska imperialisterna spred.

Sedan Saddam angripit Kuwait konstaterade Bush I att försöken att lotsa in Irak i ”nationernas familj” misslyckats. Metoderna måste ändras: Irak måste räddas genom att man krossade det. FN:s säkerhetsråd visade osedvanlig snabbhet: det behövde inte ens 100 timmar för att besluta om ekonomiska sanktioner mot Irak. Turkiet har hållit norra Cypern ockuperat i 25 år utan sanktioner och FN hann heller aldrig införa sanktioner mot Israel, trots att landet höll södra Libanon ockuperat i 16 år.

Det andra kriget vid Persiska viken presenterades som ett ”rent” krig som fördes med precisionsvapen. På sätt och vis stämmer det – antalet döda var ”bara” 50 000, högst 10 procent av det antal offer som det tredje, tysta, kriget vid Persiska viken krävt.

Hur precisa vapnen vid det odeklarerade tredje kriget anses vara beror på vilken bild av Irak man har. Enligt den amerikanska journalisten Phyllis Bennis har propagandan mot Irak varit så effektiv att man i väst tror antingen att enbart Saddam bor i Irak, eller också att alla 20 miljoner irakier är av hans skrot och korn.

Irak skall betala!

Tyskland var skyldigt till första världskriget. Landet tvingades på knä bl.a. genom väldiga krigsskadestånd. Följderna vet vi. Också den skyldiga för det andra kriget vid Persiska viken har fått hårda straff. Följderna har blivit att hundratusentals barn dött. I det första svenska numret av Le Monde Diplomatique tar den franska tidningens chefredaktör Alain Gresh upp frågan i en artikel om FN:s skadeersättningskommission för Irak, UNCC.

Greshs artikel är en del av decembernumrets 14 sidor tjocka paket om Främre orienten. Det innehåller artiklar som man har svårt att föreställa sig i finländsk press. I våra största tidningar skulle de gallras bort som alltför arab- eller palestiniervänliga och i den kyrkliga pressen som antisionistiska.

UNCC, som verkar i Genève under säkerhetsrådet, bildades genast efter krigets slut 1991. Organisationens uppdrag är att övervaka att 30 procent av Iraks oljeintäkter utmäts som krigsskadestånd. Den nya världsordningen och den framgångsrika provkörningen av den vid Persiska viken förklarar hur ersättningskraven blivit så stränga. Enligt Gresh är det USA som har det sista ordet inom UNCC.

Att känna till UNCC:s verksamhet är inte lätt. Gresh noterar att någon nyhetsbyrå emellanåt kan konstatera att amerikanska och brittiska plan dagligen bombar Irak, men att ingen journalist följer med UNCC:s verksamhet. Ingen debatt förs om dess tvivelaktiga legitimitet eller diskutabla förfaringssätt – trots att den under de senaste fyra åren tagit en tredjedel av Iraks exportintäkter, 11 miljarder dollar.

Inkvisition mer än rätt

I ”rättegången” mot Irak som förs inom ramen för UNCC har Irak inte hörts, fast den anklagade normalt ju borde ha rätt att försvara sig. Irak har rätt enbart att betala alla rättegångskostnaderna. Fast man årligen tar 50 miljoner dollar av Iraks oljeintäkter bara för kommissionens verksamhet, har Irak inte rätt att använda sina oljedollar för att avlöna internationella jurister. En av UNCC:s medlemmar har medgett att behandlingen av Irak mera påminner om den medeltida inkvisitionen än om modern internationell rätt.

Hittills har UNCC fått 2,6 miljoner ersättningsanspråk, av vilka 2,5 miljoner behandlats. Allt som allt har man av Irak krävt ca 320 miljarder dollar, av vilka kraven från privatpersoner utgör 20 miljarder. Kuwaits oljebolag kräver lika mycket som 2,6 miljarder privatpersoner.

Inte heller privatpersonerna behandlas jämlikt. Medan jordanierna, vilka huvudsakligen är palestinier, fått bara 40 procent av de ersättningar de begärt har 100 procent av kuwaitierna fått sina ersättningar, en del t.o.m. mer än vad de begärt. Kommissionen har varit mest givmild mot USA:s allierade. T.ex. har många blomster- och grönsaksbutiker, biografer och hotell i Israel fått miljoner dollar i ersättning för sina ekonomiska förluster under krisen.

Det får Gresh att fundera över om Storbritannien borde ha krävt ersättning av Tyskland för att antalet biobesökare minskade under andra världskriget.

Också om bara en tredjedel av alla ersättningar som begärts betalades skulle summan ändå stiga till 300 miljarder dollar. Med nuvarande oljepriser skulle detta motsvara Iraks oljeintäkter under 15-20 år. Om en tredjedel av dem också i fortsättningen går till ersättningar har Irak betalat sina krigsskadestånd först ungefär år 2050-2060. I vilket skick befinner sig Iraks skolor och sjukhus då?

Oskyldiga svälts ihjäl

År 1996 inledde FN sitt ”olja mot mat”-program, som innebär att Irak får sälja olja för fyra miljarder dollar om året. Några år senare avgick Denis Halliday, som verkat som humanitär koordinator för matprogrammet. Halliday, som verkat i FN i 34 år, bl.a. som biträdande generalsekreterare, såg sig tvungen att protestera mot sanktionerna på detta sätt.

Enligt Halliday skulle inte ens en fördubbling av livsmedelshjälpen till Irak rädda landets barn. Sanktionerna bör upphävas – också om Irak sålde så mycket olja som landet får skulle det inte räcka till för att säkra att landet får tillräckligt med baslivsmedel och läkemedel. Halliday anser att de ersättningar som UNCC kräver av Irak borde läggas på is åtminstone så länge som barn dör.

Iraks BNP har nu sjunkit till en sjättedel av nivån före kriget. Det kan f.ö. noteras att undervisningen och hälsovården var på hög nivå i Irak, med regional måttstock mätt, före kriget.

Halliday är inte den enda som fått nog av sanktionerna. Hans efterträdare Hans von Sponeck avgick vintern 2000. När man frågade honom varför svarade han med en egen fråga: ”Hur länge kommer ännu de civila i Irak att bestraffas för sådant som de inte gjort?” Två dagar senare avgick Jutta Burghardt, ansvarig för Irak inom världslivsmedelsprogrammet, med liknande motiveringar.

Sanktionerna har enligt många sakkunniga inte längre någon strategisk betydelse. Ändå fortsätter de. Också organet för nedrustning av Irak, UNSCOM, borde kunna avsluta sitt arbete. I oktober 1999 förklarade amerikanska myndigheter att de inte längre hade något att inspektera:”Vi har nått fram till det sista uthuset”. Ändå fortsätter bombningarna. I början av detta år har det tredje kriget vid Persiska viken varat lika länge som USA:s invasion i Vietnam. Enbart under ett och ett halvt år, 1998-99, riktade USA och Storbritannien 400 ton missiler och bomber mot Irak.

(övers. PL)