Hittade en gammal kolumn undanstoppad i något hörn. Den började ungefär såhär:”Jag sitter under höga träd, och en väldig vind kokar som ett stormande hav kring trädtopparna. Jag känner mig faktiskt som om jag satt på havets botten, omgiven av ankaren och rep: ovanför mig och genom vattnets gröna dunkelljus hörs liksom ett evigt vågbrus och kraschandet när jättelika fartyg lider skeppsbrott. När jag ser på dessa trädjättar som plågas av en osynlig och våldsam trollmakt, minns jag en liten pojke jag kände som en gång promenerade i Battersea Park under samma sönderrivna himmel och vilt slängande trädkronor. Han tyckte inte alls om vinden: den blåste honom i anskitet och blåste av hans mössa, som han var mycket stolt över. Han var, om jag minns rätt, fyra år gammal. Efter att ha klagat upprepade gånger på den atmosfäriska oron sade han till sist till sin mamma: Men varför tar dom inte bort träden, så skulle det inte vinda?”

Ingenting kunde vara intelligentare eller naturligare än detta misstag. Vem som helst som såg träden första gången kunde faktiskt tro att de var jättelika fläktar, som genom sitt vispande rörde upp vinden långa vägar omkring. I själva verket är den här uppfattningen, att träden framkallar vinden, så mänsklig och begriplig att den lilla pojken var mycket lik våra tongivande moderna tänkare, fast trevligare.
I vår parabel står träden för alla synliga ting och vinden för de osynliga. Vinden är anden som blåser vart den vill, träden är världens materiella ting som blir blåsta dit anden vill. Vinden är filosofi, religion, revolution; träden är städer och civilisationer. Ingen människa har någonsin sett en revolution. Folkmassorna som strömmar genom palatsen, blodet som strömmar i rännstenen, ett fängelse i ruiner, ett folk i vapen – dehär sakerna är inte revolutionen, utan revolutionens resultat. Man kan inte se en vind, man kan bara se att det blåser. På samma sätt kan man inte se en revolution, man kan bara se att den försiggår. Och det har aldrig funnits en revolution, brutalt aktiv och avgörande, som inte föregicks av oro och nya dogmer i de osynliga tingens rike. Alla revolutioner började med att vara abstrakta. De flesta revolutioner började med att vara alldeles pedantiskt abstrakta. Vinden samlar sig över världen innan en enda kvist på träden har rört sig.
Den stora mänskliga dogmen är alltså att vinden rör träden. Den stora mänskliga irrläran är att träden rör vinden, att de materiella omständigheterna producerar de moraliska omständigheterna.
Jag avbryter kolumnen här, för den är inte min, om någon nu trodde det. Den skrevs av G. K. Chesterton för en Londontidning i början av seklet, och finns omtryckt i en av hans många böcker, Tremendous Trifles (på svenska ung. Oerhörda obetydligheter) från 1909.
Min översättning är ungefärlig och pietetslöst avkortad på ett sätt som jag bara kan ursäkta med att det var så Chesterton själv citerade författare han uppskattade. Jag ville få den i tidningen för att jag tyckte poängen var bra, för att ingen verkar läsa Chesterton nuförtiden och för att jag inte kunde komma på något att själv skriva en kolumn om.
Chesterton skrev sin kolumn mot den ekonomiska nödvändighetens falska profeter, som på hans tid var en likadan landsplåga som i dag. Den enkla poängen är att de s.k. ekonomiska nödvändigheterna, d.v.s. pengarna, inte styr av sig själva, utan bara i den mån vi börjat anse att de ska eller måste styra. Anden styrs av materien bara där anden valt att låta sig styras av den, kapitulerat inför den.
Men det är ju en bakvänd idé, att låta pengarna styra samhällsutvecklingen. För då frågar man, som Chesterton påpekar, inte längre om medlet passar till målet, utan om målet passar till medlet. Man rättar inte de ekonomiska arangemangen efter människan utan människan efter de ekonomiska arangemangen. Man dömer oss efter huruvida vi är konkurrenskraftiga, när vi borde fråga om konkurrenskraften (det pris vi betalar för den) är bra för oss, som människor.
Chesterton är mest känd för sina detektivhistorier om Father Brown och för mardrömshistorien Mannen som var torsdag. Men han var också ett slags lekmannafilosof, -teolog, -idéhistoriker och -litteraturvetare, vida överlägsen de flesta proffsen, och en samhällsdebattör som talade för demokrati och småskalighet och ansåg att statssocialism och kapitalism i praktiken går på ett ut: i det ena fallet kontrollerar staten storföretagen, i det andra kontrolleras staten av storföretagen, men människorna reduceras i båda fallen till små kuggar i jättelika maskinerier.
Med de flesta debattörer är det ju så att om de har en viss åsikt i en fråga, så kan man sluta sig till vad de tycker också i andra frågor: konventionalism består just i att åsikter som egentligen inte sakligt sett hör ihop alltid uppträder tillsammans för att en viss sorts människor utgår från att de ska göra det. Chesterton kan däremot i en fråga inta t.ex. en strikt traditionalistisk ståndpunkt, men i nästa fråga vara ohämmad modernist; försvara gamla jultraditioner och moderna maskiner med samma frenesi, och i båda fallen med argument som får både traditionalister och modernister att hoppa till. Att få en människa att hoppa till är alltid, menade han själv, en sant kristen gärning.
Chesterton försvarade traditionen för att den ständigt är ny, modern för det tidlösa som finns i den; den lilla människan för att hon är så mycket större än folk tror; det vardagliga för att det är fullkomligt otroligt. Hans teser är genomgående paradoxalt och humoristiskt formulerade, för att livet faktiskt är paradoxalt och humoristiskt. Vilket inte hindrar att det Chesterton säger, liksom livet, ska tas på fullaste allvar.
Bara beklagligt oseriösa människor tror att allvar och skratt utesluter varandra. Det är ett missförstånd att tro att man inte får skämta om allvarliga saker: i själva verket kan man skämta bara om allvarliga saker. Åtminstone menade Chesterton att det var så. Han definierade, om jag inte missminner mig, sund mänsklighet som förmågan att leva med hjärtat fullt av tragedi och huvudet fullt av komedi.

PS. Chestertons ”filosofiska” huvudverk Ortodoxi finns översatt till svenska. Hans Autobiography ger en in- och överblick över liv och tänkande. Av hans många traktater och essäsamlingar är Heretics en av de bästa; essäerna och böckerna om Dickens kan också rekommenderas.