Bomber, spill, hunger, mord,
krig, napalm, det är ord
som vi håller oss med,
men förstår vi nånting för det?

Så avslutar Lars Huldén En visa om orden, en dikt som berusar sig av ordglädje och upptäckarlust ända fram till den ofrånkomliga vändpunkten där ordens betydelse plötsligt ifrågasätts. Det är naturligtvis förståelse på ett djupare plan, förståelse som insikt och inlevelse författaren avser, och det är inte svårt att dela hans tvivel, så ofta och i så många sammanhang som man möter diskrepansen mellan ord och handling, prat och liv. Å andra sidan är orden, begreppen, språket det enda som ger oss redskap för överblick och analys, diskussion och abstrahering.

I samma ögonblick jag uttrycker trötthet över ord utan handling, fasar jag för handling utan ord. I samma stund jag förbannar informationssamhällets överbud av promemorior och utredningar på bekostnad av fungerande handlingsprogram, välsignar jag den teknologi som möjliggör ögonblicklig kommunikation över jordklotet.
Å ena sidan vet jag att skolans prioritering av ord, läsning och skrivning kan snöpa både kreativiteten och livsglädjen hos en dyslektiker, å andra sidan vet jag att ordfattigdomen, språklösheten hos många unga är orsak till frustration och våld.
Å ena sidan måste jag i mitt teaterarbete hela tiden tränga bakom orden, å andra sidan måste jag vara lyhörd för de exakta orden.
Teater är antagligen ett rätt bra experimentfält för undersökning av språket på alla plan:

1. den skrivna texten till innehåll och form, ordval, stil;
2. undertexten – betydelsen bakom orden – ofta, men inte nödvändigtvis, motsägande orden;
3. dialogen – är den dialog eller bara prosa uppspjälkt i repliker?;
4. textens reducerande till det nödvändiga, ersätta allt som kan ersättas med handling, relation, ljus, tystnad, ljud;
5. textens återupprättande i poesi, valör, röst, tal, gestaltning.

Undertexten sökes med fördel genom att improvisera – utan ord eller till en början med egna ord – kring situationen. Improviserandet, d.v.s. upplevandet av rollens omständigheter och relationer ger den skrivna repliken innehåll bakom orden. Denna process borde kanske inte vara förbehållen teaterns experimentfält. Vikten av att det upplevbara får komplettera det vetbara betonas inom religion och konst, men hur är det inom ekonomi och ekologi?
Textens reducerande till det nödvändiga på scenen måste emellertid ske med största känslighet för ordens valör för att inte barnet skall kastas ut med badvattnet. Text är också handling: i det sceniska förverkligandet upphör dikotomin ord – handling. Den centrala frågan ”vad gör rollpersonen?” ställs varje gång uttrycket är otillfredsställande. Gör syftar då inte på den uppenbara yttre handlingen, utan på den inre drivkraften
Handlingen, den inre drivkraften, undertexten och de fysiska uttrycken för denna är viktiga element i det sceniska förverkligandet i dag. Tack och lov. Däremot blir ordet tyvärr ofta negligerat i den tröga pendelsvängning som är den kollektiva teaterkonstens slagsida.
Från att för några decennier sedan ha varit talande klädhängare är skådespelarna på väg att bli språklösa akrobater.
Detta är ett fult och överdrivet påstående, men karikeringen är avsiktlig för att påvisa trendernas välde. Länge, alltför länge, handlar det bara om ord och text, sedan kommer det mångsidiga fysiska uttrycket äntligen in i undervisning och praktik och sedan – är ordet plötsligt inte längre viktigt!
Det här missförhållandet går inte att reducera till finlandssvenskarnas minoritetsdilemma – jag har upplevt samma tendens i Sverige och Norge. Det går heller inte att beskylla undervisningen, för den är sedan länge i de bästa händer – möjligen har händerna inte tillräckligt spelrum.
En delorsak tror jag mig finna i tiden och trenderna: det är bild och musik som har högsta prioritet i ungdomskulturen. Jag tycker det är utomordentligt viktigt med bild och musik, måste jag väl tillägga för undvikande av missförstånd. Men ordet är också viktigt. Språkförståelsen, poesikänslan, ordrikedomen.
Ordets myra måste komma tillbaka.

Ordets myra
kommer tillbaka.
Lyfter försöker
på nytt besvärja
tingets tröghet,
ordets förluster.
Tappar strået,
fattar det åter.
Ordets makt
och vanmakt känner
ordets myra.

(Harry Martinson)

När den missriktade demokratisträvan grasserade som värst på våra teatrar och alla ansåg sig kunna formulera bättre repliker än författarna, hände det sig att en skådespelare (huvudrollsinnehavaren) krävde ändring av ett ord för att han aldrig hade hört det. Dessbättre fanns den gången en orädd sufflös vid kollationeringsbordet och hennes replik är värd att citeras: ”Hör du, om teatrarna skulle spela bara sånt som du känner till, blev det en snäv repertoar.”
Naturligtvis måste en skådespelare både intellektuellt förstå, emotionellt uppleva, och fysiskt gestalta sin text.
Naturligtvis måste hennes personlighet och erfarenhet färga rollarbetet. Naturligtvis måste hon kunna kräva lyhördhet och uppmuntran i det självutlämnande och sårbara arbete hon gör. Naturligtvis är översitteri hos regissörer, chefer och andra kolleger enbart negativt. Ingenting av detta motiverar emellertid en ribbsänkning i demokratins namn.
Allting motiverar att teatern som allkonstverk ger alla komponenter värde.
Glädjande nog har dialekten under senare år äntligen getts värde och fått visa sin bärkraft utanför amatörrevyns och bondkomikens sfärer. Dialektanvändningen i Wasa teaters dramatiseringar av Lars Sunds Colorado Avenue och Lanthandlerskans son garanterar inte bara publiksuccén utan är framför allt en konstnärlig erövring – jag tvekar inte att jämföra den med Nicken Rönngrens genomförande av finlandssvenskan som scenspråk, eller Vivica Bandlers och Lilla teaterns genomförande av finlandssvenskan som accepterat scenspråk i Sverige. Att det inte bara behöver handla om österbottnisk dialekt i Österbotten visade Klockriketeaterns uppsättning av sydafrikanen Athol Fugards Dalens sånger där en modifierad Karlebydialekt användes i en uppsättning som riktade sig till en helsingforspublik.
Så länge personerna och situationerna motiverar dialekter, och skådespelarna kan framföra dem trovärdigt finns det inga geografiska eller tidsmässiga hinder för ett sådant berikande av språket. Det intressanta är också i hur hög grad dialekten påverkar hela gestaltningen, inta bara talet. Det talade språkets beroende av kroppspråket och vice versa blir uppenbart – liksom f.ö. varje gång samma roll spelas i översättning till ett annat språk.
Därmed är vi hastigt inne på översättningsfrågan – den oerhört krävande, oerhört stimulerande, otillbörligt negligerade delen av språkligt bygge – ingalunda bara inom teatern. Men jag skall aldrig glömma den sommar jag fick assistera vid nyöversättningen av Anton Tjechovs Morbror Vanja och vi jämförde texten på svenska, finska, ryska, tyska, franska och engelska. Vilka insikter det gav om tidens, samhällets och översättarnas varierande värderingar, om de olika språkens olika möjligheter – och inte minst om skräckinjagande möjligheter till missförstånd. Omöjligt att inte dra paralleller till politiska förhandlingar på högsta nivå. Hur många dumheter har begåtts p.g.a. bristfälliga översättningar? Hur många katastrofer har undvikits p.g.a. geniala tolkar?
Inom skönlitteraturen: hur många klassiska verk som på originalspråket bevarat sin styrka (annars vore de knappast klassiker) lider inte av att översättningarna blivit föråldrade? Och omvänt: vilken (av läsarna ofta obeaktad) tjänst gör inte nyskapande översättare sina författare?
Härifrån går associationerna i dag osökt till bibelöversättningarnas gigantiska problemfält. Där skulle jag, i min totala okunnighet, säkert göra bäst i att tiga. Men det kan inte hjälpas – debatten om Den Helige Ande väcker till liv ett ömt vårdat minne som härmed får belysa frågan på mikronivå: När min dotter i fyra-fem års åldern gick i söndagsskola, hörde hon mig i något sammanhang tala om Gud som hon. Barnet korrigerade förgrymmat sin mor: Gud är han. Jag försökte formulera något om att Gud är ett så stort och annorlunda väsen att ingen kan veta om man skall säga han eller hon. Tankepaus. Därefter: Nå, i alla fall uttalas det han.
Barn är inte bara erkänt konservativa, de är också innovativa ord-upplevare. Ibland handlar det faktiskt om uttal.