Jag utnämner mig själv till officiell finlandssvensk dissident. Nej, det gör jag förresten inte. Jag orkar inte vara vare sig officiell eller dissident, och finlandssvensk är jag bara till en del.Annars skulle det vara en underbar idé att få lön och bostad för att dekonstruera finlandssvenskheten. Vilket härligt elfenbenstorn, rena drömplatsen! Inte menade väl Theresa Norrmén allvar då hon på litteraturdagarna i Mariehamn utgick från att den finlandssvenska dissidenten måste vara en centraleuropeisk intellektuell? Duger inte våra egna missförstådda genier?

Enligt referatet i Hufvudstadsbladet den 24 mars hade Trygve Söderling i samma sammanhang återupprättat det akademiska elfenbenstornet. Kreativitet, kunskap och kritik skall inhysas i tornet. Om jag tolkar Söderling rätt har det som kallats demokratisering av kulturen urartat i en nivellering som åstadkommits av marknadskrafter och ett populistiskt förakt för bildning. Då har snobben som sitter i sitt utkikstorn väsentliga saker att säga, och rapporterna om hur landskapet ser ut ur fågelperspektivet korrelerar inte nödvändigtvis med markperspektivet. I själva verket kan den laddningen och spänningen vara en nödvändig livsluft för en levande kultur.

Norrméns dissidentfunderingar är bra men tyvärr än den finlandssvenska kulturen alltför liten för att dissidentrollen skulle vara riktigt meningsfull. Dissidenten förvandlas vips till chefsideolog, man behöver bara tänka på en Carl-Gustaf Lilius. Efter att ha varit farlig dissident en tid fick alla Lilius åsikter till slut en märklig tyngd, oberoende av vad han uttalade sig om. Att vara dissident och utomstående samtidigt är däremot en ren omöjlighet, en dissident är per definition en avfälling inom kretsen. Över huvud taget kan ingen utomstående lösa de mentala knutar som finlandssvenskarna själva måste öppna, utomstående kan ge hjälp på professionell nivå men aldrig ställa de frågor som bara kan ställas inifrån utgående från ett eget engagemang i den identitet som står på spel.
Förmågan att ta konflikter är livsviktig och bristen på konfrontation är definitivt av ondo i den finlandssvenska kretsen, det är närmast bisarrt att finlandssvenskar gärna stoltserar med att vara ”väluppfostrade”. Det finlandssvenska samtalet, vare sig det äger rum i form av offentlig debatt eller mer informellt i de sociala nätverken, präglas ju inte av att kritiska och avvikande röster skulle tystas ner. Problemet är snarare att det finns så få som säger någonting att underlaget för en fungerande och självkorrigerande konfrontation saknas. När finlandssvenskarna slår sig själva för bröstet för att de är vidsynta, öppna och pluralistiska, och att det är högt till tak i det finlandssvenska rummet känns det roande, för det är ju bara att göra en dygd av nödvändigheten. Den enskilda rösten hotas av oproportionerlig tyngd i det allt annat än överbefolkade rummet, det enskilda uttalandet av oproportionerliga konsekvenser i avsaknad av motröster.
Gränssättningen och utdefinieringsmekanismen ligger på ett annat plan, i de outtalade koder och normer som ligger under den verbala ytan. Det finlandssvenska samtalet (jag kallar det samtal, det bygger på konversation istället för debatt), fungerar utgående från att alla deltagare i det på ett perfekt sätt internaliserat dessa outtalade antaganden som ligger som diskursens grund. Det viktigaste av dessa underliggande antaganden är en införståddhet om att det skall råda ett samförstånd om vissa grundläggande värderingar. Att bryta mot det införstådda antagandet om samförstånd har sina osvikliga konsekvenser, det leder till en utfrysning som rör sig på de ordlösa kodernas nivå utan att förvandlas till öppen debatt. Också de mest blasfemiska rösterna följer de outtalade kodernas osynliga regelverk – det skulle antagligen vara en chock för Bo Lönnqvist att själv upptäcka hur fantastiskt väl han håller sig inom den finlandssvenska konversationens ramar.
Någon gång kan felsägningar av tongivande personer blotta utfrysningsmekanismerna. Då Svenska folkpartiets ordförande Jan-Erik Enestam släppte ur sig att den nygrundade föreningen Finlandssvensk samling är en finlandssvensk motsvarighet till Suomalaisuuden liitto avslöjade han sin egen mentalitet. Kanske låg det ett litet korn av sanning i yttrandet, men det var för litet för att kunna fungera som brasklapp för debatt. Framför allt gav Enestam uttryck för den det-här-sköter-vi-attityd som är djupt rotad i sfp:s ryggmärg. Att andra icke skall göra sig besvär med frågor som sfp och Folktinget har monopol på behöver inte ens argument som stöd, en stämpel räcker. Partiordförandens attityd var en typisk finlandssvensk undanmanöver: när förmågan till konfrontation och konflikt i värdefrågor saknas utdefinierar man sin motpart.
Reaktionen på Enestams formulering i den nya rörelsens led var också talande. Många lär ha uteblivit från mötet i Dragsfjärd för att de känt sig sårade och kränkta. Det vittnar om att de någonstans i bakhuvudet ser Enestam som en finlandssvensk hövding vars ord är oantastliga. De har internaliserat det finlandssvenska umgängets outtalade koder och regler så att de inte vågar bryta mot dem.
I sin provokativa knutpatriotism lyfter Finlandssvensk samling några väsentliga frågor upp på bordet. Frågan är om finlandssvenskarna skall ha något slag av kollektiva rättigheter utöver de individuella rättigheterna. Eller är de kollektiva rättigheterna bara ”ett slag i luften”, som Pär Stenbäck antytt. Sfp är oklar och svävande i denna fråga och klarar inte ens av att formulera den väsentliga frågeställningen om individuella kontra kollektiva rättigheter.
Trots att både dissidenter och elfenbenstorn behövs i den finlandssvenska kulturen och politiken, är dissidentskapet och elfenbenstornet inte som sådana fungerande modeller för kritik och öppen debatt. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt antal aktörer som kan fungera som varandras motvikter. Då är nätverket faktiskt en bra modell, ett nätverk som består av olika aktörer som har olika uppgifter och som är öppet för intressemotsättningar dem emellan. De finlandssvenska nätverk som finns handlar inte i första hand om något så trivialt som vänskaps- och släktskapsband, de består av mycket komplicerade och subtila koder. Vad de behöver är självkorrigerande mekanismer och en förmåga att sträcka sig ut över sig själva.
Jag tror inte på att det kan finnas helt obundna finlandssvenska kritiker eller intellektuella. Det finns ingen plats utanför det rum man lever i och alla positioner inom det är relativa. Man kan alltid gå ut ur rummet och byta referensram men då byter man också uppgift och sammanhang. Därför tror jag inte heller på konfrontation i termer av en boxningsmatch – det finns helt enkelt ingen plats utanför ringen.
Det man kan göra är att lära sig säga hmmm. Det viktigaste i en konfrontation är inte alltid de uttalade orden utan de outtalade antaganden som ligger bakom dem. Hmmm:et träffar de outtalade koderna och öppnar vägen till en ambivalens där man kan pröva och ifrågasätta olika tänkbara hållningar. Hmmm:et bryter den beskäftiga diskursen och låter de nya tankarna, alternativen springa fram.

Trygve Söderlings elfenbenstorn kan man läsa mera om på sida 8 i denna tidning (red:s anm.)

Ang. den fi.sv. dissidenten: i Mariehamn sade jag att vi behöver två dissidenter (med t.ex. ettåriga mandat) som överlappar varandra. Med vaktombyte var sjätte månad finns det alltid en ”ny” och en ”gammal” dissident i farten. Det minskar risken för att vi skall få den ”chefsideolog” som Kosk talar om. Och, nej: de skall inte vara fi.sv. missförstådda genier. De skall komma utifrån, ha andra perspektiv och synvinklar än dem vi är vana vid. (TN)