Jag är den mest petiga person som finns när det gäller grammatisk logik, och antagligen den enda mänskan i världen som störs av refrängen i Rövarna från Kamomillastan. Ni vet där det sjungs om både Kasper och Jesper och Jonatan. Eller när nån citeras i Husis angående en dyr utlandsresa och han säger: ”Men det fanns ju inga alternativ; antingen reser man eller så stannar man hemma.” (Där fanns ju redan två.)

Ännu mera irriterad blir jag över texter som i sig är lovvärda men som efter att ha börjat som kritik obemärkt går över i ett slags accepterande av handlingen de kritiserar.

Jag har två exempel. Pekka Hakala skriver i Hesari (29/3) om sexslavhandeln som rör sig från östeuropeiska länder till Kosovo och Bosnien. Kvinnor kidnappas och utnyttjas sedan sexuellt. Det är ju bra att nån skriver om det. Ändå blir det fel, för mitt i artikeln säger Hakala att drogbruket har ökat eftersom ägarna till nattklubbarna där kvinnorna utnyttjas förser dem med piller ”för att de ska undvika att bli utbrända” (työuupumuksen estämiseksi). Så plötsligt handlar det om ett val och ett jobb, ett jobb likt alla andra som man kan bli utbränd av.
Grammatiken har ändrats. När jag gick i skola lärde vi oss meningar som ”Jägaren skjuter haren.” Vi drog ett krokigt streck mellan jägaren och skjuter, ritade ett kryss under jägaren som var subjekt, och ett streck under haren för att visa att den var objektet. Men så är det inte längre.
I en notis från FNB som publicerades på de bägge inhemska, i Husis och Hesari (den 11/3), berättas det att trakasserier mot unga flickor har ökat. Bra att det skrivs. Men igen, plötsligt, dyker det upp där igen. Lyssna: ”Flickor blir våldtagna då de får skjuts av pojkar och inte förmår säga nej.” Alltså inte för att pojkarna utför en handling.
Så numera hamnar haren i grytan för att den inte springer tillräckligt snabbt, snabbare än jägarens kulor?
Så jag tänker att det var bättre förr. Men sen hör jag en historia som får mig att ändra åsikt.
Min systerdotter Sanja, som snart är åtta, har ritat en bilderbok om hur världen kom till. På första sidan finns det just ingenting, sen kommer det lite land och hav, senare djur, och i något skede dunsar det en tjock lagbok ner från himlen. Tills det sen helt oväntat kommer en sida med en bild på en yppig urringad dam med långa ögonfransar och höga klackar som ligger i en hängmatta.
– Men, vem är dethär?
Och hon svarar helt häpen över fågan: – Det är ju Gud! Som vilar på sjunde dagen!
Så alltså stämmer det antagligen att dagens barn inte förstår den där gamla gåtan. Kommer ni ihåg? Den med pappan och sonen som råkade ut för en bilolycka. Pappan dör och pojken skadas svårt. Han opereras och efter många timmar utbrister kirurgen: – Min son är räddad! Gåtan lyder förstås: Hur var det möjligt? Jag testar gåtan på min moster och hon kommer inte på lösningen. Sanja hade antagligen inte förstått varför jag frågar (och svarat med samma häpna tonfall: – Men, det var ju mamman!)
Så det var antagligen inte bättre förr, utan det blir bättre snart! När barnen som lever i Tarjahalonenland blir vuxna.