Kvinnorna är Indiens största minoritet. De utgör 48 procent av en befolkning på en miljard, och är alltså fyra gånger flera än den näststörsta minoriteten, muslimerna. I motsats till muslimerna är kvinnorna jämnt fördelade över hela Indien. Detta kan ha bidragit till att det bland kvinnorna inte finns några militanta väpnade frigörelserörelser, som t.ex. i Kashmir, där muslimerna är i majoritet.Fastän det i ”kvinnornas rike”, delstaten Kerala, går 1 058 kvinnor på 1 000 män har delstatens manliga minoritet inte framfört några klagomål till internationella organisationer för mänskliga rättigheter, inte ens trots att kvinnorna i Kerala är de mest läskunniga och högst utbildade och dessutom arbetar utanför hemmet i högre utsträckning än andra kvinnor i Indien.

För att fortsätta med samma minoritetslogik: majoriteten i Kerala har inte bevakat sina rättigheter speciellt bra: bara åtta procernt av kandidaterna i det senaste delstatsparlamentsvalet var kvinnor.

En utomstående betraktare som följer med det hetaste stridsämnet i indisk inrikespolitik – konflikten mellan hinduer och muslimer – kunde kunde lätt tro att man i Indien också reagerar häftigt på sexuella trakasserier mot kvinnor. Det gör man också, ifall någon ägnar sig åt ”otillåtna” trakasserier. För att kunna skilja mellan tillåtna och otillåtna trakasserier måste man ha någon uppfattning om den enorma ojämlikhet som råder i landet. Det handlar om hur stor trakasserarens självrisk är.
Det som kännetecknar otillåtna trakasserier med hög självrisk är 1. att man kränker den interna gränslinjen mellan fienderna. Många gånger har aggressioner mellan hinduer och muslimer sitt ursprung i rykten om att en muslimsk man har skändat en hinduisk kvinna, eller tvärtom. När den egna gruppens heder är hotad räcker det med ett rykte för att blod skall börja flyta. En av de mera populära ”fiendebilderna” är att sexuellt överaktiva muslimska bestar mer eller mindre ser som sin profession att drägla efter hinduiska kvinnor som vårdar sig om den hinduiska nationens heder.
2. att man går över fattigdoms- eller kastgränser i fel riktning. Detta innebär att fattiga och/eller kastlösa män inte alls har samma frihet att trakassera rika kvinnor och/eller kvinnor av hög kast som rika män av hög kast har i förhållande till fattiga kvinnor av låg kast. En fattig trakasserare bestraffas av ”de rikas domstol” och sedan – om han ännu är vid liv – får han sitt straff av det officiella rättsväsendet. En del trakasserare är mera jämlika än andra.
Erfarna trakasserare spelar med säkra kort – i ett land som håller världsrekord i antal fattiga finns det goda möjligheter till det. Trumfen är de mer än 200 miljoner kvinnor som lever under fattigdomsgränsen, i kastväsendets grepp. Jag talar delvis av egen erfarenhet: jag har mött kvinnor som respekterar mig så mycket att de viker 20 meter åt sidan och ser ner i marken när jag passerar dem till fots. Det gör de, fastän jag har mött de flesta av dem bara två gånger: den första och den sista.
Eftersom de allra fattigaste indierna ofta lever i skuldslaveri och eftersom de dessutom i stor utsträckning är analfabeter och undernärda, är självrisken för en ekonomiskt oberoende trakasserare så gott som noll. Och om hotelser och andra påtryckningar inte skulle fungera blir plånboken ändå inte mycket tunnare. De hundrafaldiga inkomstskillnaderna sköter om den saken: de trakasserade kvinnorna och deras släktingar får man lätt tyst på, även om trakasserierna varit grova, genom att erbjuda kvinnan en ersättning för sveda och värk som motsvarar några årslöner.
Sedan 1997 är sexuella trakasserier ett brott mot de mänskliga rättigheterna i Indien. Då ålade landets högsta domstol alla arbetsgivare att grunda besvärskommittéer på varje arbetsplats. Kommittéerna skall ledas av kvinnor och minst hälften av ledamöterna bör vara kvinnor. Enligt kvinnoorganisationerna är det t.o.m. inom de statliga ämbetsverken bara ett fåtal som har grundat egna besvärskommittéer. I regel görs det bara under tvång, om någon anför besvär mot att det inte finns en kommitté på arbetsplatsen. De besvärskommittéer som finns har svårt att få gehör för sina rapporter. Det är först när den Nationella kvinnokommittén tar sig an ett trakasserifall som något händer, hävdar kvinnoorganisationerna.
Keralaborna lever längre och friskare än sina övriga landsmän. Men till forskarnas förvåning började keralaborna på 1980-talet insjukna lättare än andra. Förklaringen var att tillgången till hälsovård också sänkte ”sjukdomströskeln”; medan andra indier låg hemma med sin onda mage sökte sig keralaborna till läkare. Är då kvinnorna i Kerala mera benägna att gå till myndigheterna när de blir offer för sexuella trakasserier?

Doktor S. Radha

är en sociolog och ekonomist som arbetar med att organisera stödgrupper för diskriminerade kvinnor. Enligt henne råder det en ”frivillig” tystnadens konspiration också i Kerala, fastän många högt utbildade kvinnor måste leva med trakasserier i arbetslivet.
Radha ger ett exempel på hur svårt det kan vara för kvinnor att ens ta sig till jobbet: en kvinna av god familj går inte och bussfärder är olidliga p.g.a. av alla ”överflödiga” händer. Många äkta män låter inte sina hustrur köra bil, så det enda alternativet är att skaffa sig en egen chaufför eller att få mannen att skjutsa en. Samma Radha fruktade för att att gudarna skulle döda hennes man, som straff för att hon hade åkt taxi tillsammans med mig.
De patriarkala maktstrukturerna är så hårda att den som anmäler sexuella trakasserier till myndigheterna har en enorm bevisbörda. Under det senaste året har två kvinnor i Kerala burit den bördan i offentligheten, å alla trakasserade kvinnors vägnar.
Neelalohitadasan Nadar, minister för Keralas kommunikationsväsen, uppskattade sin självriskandel fel. För ett år sedan gjorde en av hans underlydande, Nalini Netto, en högt uppsatt kvinna inom den indiska civilförvaltningen, en anmälan till Keralas premiärminister: Nadar hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier mot henne. Eftersom trakasserierna fortgick började Netto undvika att visa sig på sin arbetsplats. Med hänvisning till det bad Nadar premiärministern att ge henne sparken.
Stämningen hetsades upp av att Netto är brahmin, hindu av den högsta kasten, medan Nadar är kristen av låg kast. Frontlinjerna ritades upp på ett ögonblick. Eftersom Netto hade gjort sin anmälan först efter att Nadar hade krävt att hon skulle avskedas, hävdade Nadars stödtrupper att Netto bara var ute efter hämnd. Netto hävdade att hon hade väntat med sin anmälan för att ge Nadar en chans att be om ursäkt. Netto berättade också för mig att Nadar hade varit fullständigt säker på att hon aldrig skulle gå ut i offentligheten med saken.
Nadar hänvisade genast till konstellationen ”Indiens bästa vs. en viss grupps privilegier”. Han antydde att Netto agerade för dem som motarbetar att man ger förmåner till de lägre kasterna och minoriteterna, alltså motsätter sig demokratiseringen av samhället. Nadar, som arbetar ”för den vanliga människan, i Mahatma Gandhis anda” konstaterade att han ”är van vid att se saker ur brett nationellt perspektiv” och inte bråkar om småsaker.
När trycket mot Nadar växte berättade han att han i 36 års tid har rest runt i Indien och övernattat hos vänner och partikamrater utan att någon förut skulle ha anklagat honom för sexuella trakasserier. Men nu blev han det: flera kvinnliga anställda på Nadars partikansli tog till orda: ministern sades ha ägnat sig åt trakasserier i åratal.
Nadar tvingades lämna sin post och blev martyr. Hundratals hurrande människor mötte honom på järnvägsstationen i Trivandrum, där han bekransades och bars ut. Sedan marscherade han och hans jublande anhängare till hans arbetsrum.
Enligt Radha stödde den regerande vänster-centeralliansen i Kerala Nadar ända till slutet. När regeringen inte var nöjd med polisens utredning grundade den en egen utredningskommitté.
När jag träffade Netto och hennes man undrade de hur länge det skulle dröja innan deras icke-ståndsmässiga kärleksäktenskap skulle komma användas som vapen mot dem för att stämpla Netto som icke-indisk kvinna. Nalinis man, polischefen Desmond Netto, är nämligen kristen. De hade rätt: få tidningar lät bli att gotta sig åt den saken.
Netto motsatte sig en offentlig rättegång – efter att tidningarna hade frossat i alla smaskiga detaljer kring trakasserierna – men Keralas högsta juridiska myndighet konstaterade att om Monica Lewinsky klarade av offentligheten, så kan nog Netto göra det också.
Min vän, som jobbar för en ansedd medborgarorganisation, tror att trakasserierna har ägt rum. Men han är arg på Desmond Netto. Enligt min vän borde Netto gett Nadar på käften. Som högt uppsatt polis kunde han ha gjort det utan risk för att åka fast. På så sätt hade saken avförts från dagordningen. Rättsprocessen pågår ännu. Nadar är uppställd som kandidat i delstatsvalet i Kerala och Netto har förflyttats till ett annat ministerium. Hon har fått tjänstemannakårens fulla stöd och medierna förhåller sig i regel positivt till hennes kamp.
Annat är det med det omtalade fallet P.E. Usha. Usha, en kvinnoaktivist som arbetade vid universitetet i Calicat utsattes för ett par år sedan för sexuella trakasserier i bussen. Med medpassagerarnas hjälp lyckades Usha få bussen att köra direkt till polisstationen, där hon brottsanmälde mannen som hade masturberat på henne. När Usha en vecka senare återvände till sin arvbetsplats märkte hon att hennes kolleger systematiskt undvek henne och att de antydde att hon själv hade uppmuntrat mannen. Bl.a. fick hon höra att hon var universitetsforskarnas allmänna sexpartner.
Universitetet i Calicat ville inte driva Ushas sak, inte ens hennes kvinnliga chef ville det, med motiveringen att hon inte ville förstöra den goda stämningen på arbetsplatsen. När inte ens kvinnokommissionen i Kerala tog sig an saken lämnade Usha sitt arbete. Skälet till att Usha har lämnats ensam är enligt doktor Radha att hon inte, i motsats till Netto, hade något politiskt stöd bakom sig.
Ushas rykte spred sig snabbt i Calicut. Stadens rikshor tog henne inte längre som passagerare, man hotade att kidnappa och våldta hennes döttrar. När Ushas man lämnade henne flyttade hon med sina döttrar till andra ändan av Kerala, till Trivandrum.
Också Ushas fall har fastnat i högsta domstolen. Enligt de senaste uppgifterna som jag har fått av Radha (6.5) har mannen som trakasserade Usha blivit befordrad på jobbet, medan Usha själv har hungerstrejkat sedan den 18 april.

Övers: TN