Den urfinska hjälten Lemminkäinen har i själva verket invandrat från Egypten och Lalli vart kristen långt innan kung Erik och biskop Henrik kom på det där med korståg… Kyösti Rantasalo har undersökt hur det egentligen förhåller sig med en av den finska nationalismens favoritlegender.

Det är ”ödsligt skönt, fartfyllt, färgstarkt, oantastligt till sin komposition, rikt på detaljer, slipat i stilen”. Så beskriver Matti Haavio (1899-1973) Kvädet om biskop Henriks bane (Piispa Henrikin surmavirsi) i Kirjokansi, ett urval berättande folkdiktning som han redigerade 1952.
Bedömningen innehåller inga överord och saken förändras inte heller av att Haavio på samma gång berömmer sitt eget arbete. Antologin består nämligen av rekonstruktioner som han gjort genom att jämföra olika versioner av texterna.

Haavios önskan var att restaurera dikterna så att de återigen skulle framstå som de självständiga verk de var innan de började förfalla: hela till sin struktur och konsekventa till sitt innehåll. Resultatet för Henrikskvädets del är ett tätt drama, där spänningen byggs upp mellan tre likvärdiga aktörer, alla lika eländiga som mänskor. Lalli är både ”pahatapainen” (vanartig) och ”pahasukuinen” (vanättad) och hans hustru Kerttu är en ”kelvoton emäntä” (oduglig husmor). Men kvädet behandlar inte heller biskopen med någon större respekt, i själva verket beskrivs han som en egenmäktig skrävlare.
Biskop Henrik tar rätten i egna händer, Kerttu ljuger för Lalli om att biskopen och hans följe ätit och druckit utan att ge någon ersättning för det. Lalli blir vred över detta, tar upp jakten på biskopen och dräper honom på Kjulo träsks is. Här finns det inte utrymme för någon religiös dualism i form av ont och gott.
I sina kommentarer till Henrikskvädet kallar Haavio händelserna på Lallis gård för våldgästning. Gästgiveristadgarna fastslogs i kung Kristofers landslag från år 1442. Den slår bl.a. fast en övre gräns för hur stora sällskap som hade rätt att kräva förplägnad. För en kung eller en biskop var maximigränsen 30 hästar. Våld- eller tvångsgästning på ett sätt som stör husfriden likställs i landslagen med brott mot liv och lem, och straffet för detta var avrättning med svärd.
Varför detta extrema straff? Under medeltiden måste våldgästning ha varit så allmänt förekommande, att lagstiftarna ansåg det nödvändigt att ta de hårt utnyttjade undersåtarna i försvar.
Vid en rättegång skulle Lalli och Kerttu också ha kunnat åberopa landslagens handelsbalk som förbjöd en maka att sälja något av hushållets egendom utan makens vetskap. Kerttu skulle således inte haft rätt att ge vika för biskopens krav på förplägnad. I Finland stod ju hustrun under mannens förmynderskap ända fram till 1930-talet.
Haavio publicerade den första rekonstruktionen av Henrikskvädet i sin studie Piispa Henrik ja Lalli (1948). Inom parentes har han lagt till en kort redogöreslse på prosa, enligt vilken biskopen på vederbörligt sätt anhåller om förplägnad när han träder in i Lallis hus. Därefter följer Kerttus ovänliga svar.
I den version som ingår i Kirjokansi har Haavio utelämnat redogörelsen och kastat om versernas ordningsföljd så att Kerttus fula språkbruk blir en reaktion på biskopens egenmäktiga förfarande. Den här korrigeringen förändrar bilden av händelseförloppet till Kerttus fördel och till nackdel för biskopen.

Skillingtryckets föregångare

Haavios nyversion av Henrikskvädet kulminerar i dråpet på prästen och ortnamnen förankrar diktverket i en fullt igenkännbar miljö. I den här formen föregriper kvädet hela den litteratur av skillingtryck vars ämnen var händelser med starkt nyhetsvärde, s.s. mord, bränder och självmord. Skillingtrycken svarvades ihop både av anonyma versmakare ur allmogen och av namngivna lärda.
Inte heller Henrikskvädet är folkdiktning i dess renaste form. Folkloristerna har funnit spår som tyder på kännedom om medeltidens skrivna litteratur. Visserligen förblir det litet dunkelt hur forskarna lyckas skilja mellan material som härstammar direkt ur skriftliga källor och sådant som utgår ur en muntlig tradition.
I en legend författad på latin i Åbo i slutet av 1200-talet (den s.k. Sankt Henrikslegenden) berättas det om kung Eriks och biskop Henriks korståg till Finland. Enligt legenden gjorde ”Finlands folk, i sin hedniska blindhet och grymhet, alltsom oftast stort fördärv bland Sveriges inbyggare”, vilket ledde till att ”helig konung Erik tog med sig salig biskop Henrik från Uppsala domkyrka, samlade en här och företog ett krigståg mot fienderna till Kristi namn och sitt eget folk”.
Legenden gjordes känd för allmogen genom de växelsånger och tablåer som präster och munkar uppförde på latin i kyrkorna (Sankt Henriksmässan) och utanför dem på folkspråk. Detta skulle kunna utgöra en av Henrikskvädets källor men man anser att det snarare förhåller sig tvärtom, så att kvädet har inspirerat författaren till legenden.

Ett hansaskepp kommer lastat

Forskarna brukar i allmänhet sätta citationstecken kring ordet korståg när de behandlar kristendomens landstigning i Finland. De av påvedömet organiserade korstågen till Främre Orienten var en kamp om intressesfärer och äganderätten till heliga platser, mellan kyrkan och den islamska världen. Tyskarna som var ovilliga att delta i korstågen erbjöds istället en möjlighet att missionera i Östersjöländerna under Vatikanens överinseende.
Även i Finland var målet att göra alla heliga platser till den katolska kyrkans egendom. I sitt brev till de finländska biskoparna bestyrker påve Gregorius IX (1329-1378) att alla landets heliga offerlundar tillhör kyrkan.
På en uppländsk kyrkomålning, känd från många historieböcker avbildas i komprimerad form den katolska kyrkans missionsbefallning i Östersjöområdet. Där kan man se hur den svenska kung Erik och den engelskfödda biskop Henrik seglar mot Finland på ett fartyg av tysk hansamodell.
Enligt Sankt Henrikslegenden begav sig kung Erik till Finland för att bestraffa hednafolket och beskydda sina egna undersåtar. I legenden representeras de blinda och grymma finnarna av en namnlös mördare som biskop Henrik tillrättavisar med kyrklig auktoritet och som hämnas på biskopen genom att dräpa honom.
Legenden utgör ett centralt dokument över svärdsmissionen i Finland medan kvädet å sin sida beskriver hur den kristna kyrkan grundas – i det här sammanhanget avses med kyrkan dels den kristna församlingen av döpta, dels själva byggnaden helgad åt religiösa ceremonier och slutligen den hierarkiskt uppbyggda förvaltningsapparaten.

In Nomine Domini

Finlands kristnande är ändå av allt att döma en annan och mycket mera komplicerad historia. I Henrikskvädet beskrivs Lalli på flera ställen som den ”värsta hedning”. Men i ljuset av aktuella arkeologiska rön är det inte alls uteslutet att Lalli i själva verket var kristen, med andra ord att det i trakterna för mordet, i nedre Satakunda, mycket väl kan ha funnits folk som hade låtit döpa sig redan före det första korståget (1155).
Området Eura-Kjulo hörde redan under bronsåldern till de mest blomstrande i hela landet. De fynd man gjort vittnar om livliga handelsförbindelser både västerut över Bottenviken och söderut över Finskaviken. I Nationalmuseum finns en festdräkt från vikingatiden som uppenbarligen har tillhört en högreståndskvinna och som har rekonstruerats på basen av gravfynd gjorda i Eura. Halssmycket är trätt med engelska, tyska och arabiska mynt.
På stranden av Kjulo träsk har man hittat tjugo bronstackor, vilka kanske har utgjort en vikingatida smyckessmeds råvarulager. Det är mycket möjligt att smyckes- och vapensmeder från Sverige och Mellaneuropa verkade i Finland under den här tiden och att de förutom sin yrkesskicklighet förde med sig inflytelser från den nya religionen.
Lappländska fynd kan bl.a. illustreras av det stormannasvärd från 1100-talet som man funnit i Rovaniemi och på vars blad finns inristat IN NOMINE DOMINI, I Guds namn. En knivslida från 1200-talet som hittats i trakten kring Enare träsk, pryds i sin tur av olika korssymboler.
Sin första kännedom om kristendomen fick finländarna under handelsresorna när man bytte Lapplands högklassiga skinn mot svärd, tyg, smycken och andra lyxvaror. I underhandlingarna med de kristna köpmännen var det säkert en fördel ifall man också själv framstod som anhängare till den nya religionen. Dopritualen var därvidlag säkert inte någon oöverstiglig tröskel.
Men dopet ledde inte automatiskt till något personligt gudsförhållande och inte heller till tankar på det eviga livet. Däremot erbjöd den nya religionen nya redskap för den magiska teknik genom vilken man ville försäkra sig om framgång i detta liv och gardera sig mot farsoter och olyckor. Det var fullt möjligt att hänga på sig korset utan att därför göra sig av med björntanden som skyddade mot onda varsel.

Zeus’ kviga

Korstågen förde också med sig en rival till hednatidens shaman, nämligen prästen som representerade det nya och annorlunda ordets makt. Enligt Matti Kuusi (1914-1998) slutade kampen med att båda parterna förlorade. Men kanske byttes de bara ut; i prästens ställe kom läkaren och i shamanens helbrägdagöraren.
Också den moderna mänskan som jämfört med sina föregångare lever i högönsklig välmåga, tar till vilka konster som helst bara de utlovar framgång, god hälsa och ett långt liv. Läkarvetenskapen har inte lyckats utplåna konkurrerande vårdmetoder eller helbrägdagörarnas yrkeskår. (På Tavastgatan i Åbo ligger ”Pyhän Henrikin Apteekki”. Fyndigt nog har apotekaren döpt avdelningen för naturprodukter till ”Lallin rohdos).
Kung Eriks och biskop Henriks hansafartyg var också lastat med nya låneord. Henrikskvädet innehåller åtminstone följande kristna nyord: risti, pappi, piispa, kirkko, kappeli och pakana (kors, präst, biskop, kyrka, kapell och hedning).
Huvudpersonernas namn har också utländsk härstamning, Kerttu germansk och Lalli estnisk. Inhemska och utländska lån vävs samman i nästan varje vers. Biskop Henrik färdas i en släde och i kvädets detaljerade beskrivning av seltyg och åkdon har forskarna tyckt sig se spåren av en besvärjelse som brukade läsas inför friarfärder.
Innan biskop Henrik dör ger han order om att hans kropp skall läggas i en släde dragen av två unga oxar och att man skall låta djuren bestämma vägens riktning. På den plats där oxarna gör halt skall man resa en kyrka.
Liknande tillkomsthistorier är förknippade med många av vårt lands kyrkor men även med estniska och mellaneuropeiska kyrkor. Haavio spårar mönstret för de här berättelserna ända till Gamla Testamentet. I första Samuelsboken skildras hur filistéerna rövar bort israelernas förbundsark, varpå de drabbas av mångahanda olyckor. På prästernas inrådan återlämnas stöldgodset så att förbundsarken placeras på en vagn dragen av två unga kor som skickas iväg utan körkarl.
Men den grekiska mytologins berättelse om hur staden Thebe grundades står ännu närmare den finländska legenden. Där omtalas hur Kadmos från Mindre Asien beordras av Zeus att följa efter en kviga genom de beotiska skogarna för att grundlägga en stad på den plats där kvigan stannar för att vila.
Matti Kuusi, fennoman och AKS-aktivist, har sagt att all kultur är lånegods, eget är enbart barbariet. I jämförande folkdiktningsforskning är detta säkert en given utgångspunkt. Överskridandet av språk- och kulturgränser är vardagsrutin för en folklorist. Forskarna har funnit flera anförvanter till den finländska folkdiktningens hjältar i andra folks litteratur. Lemminkäinen kan t.ex. spåra sin härkomst till det gamla Egypten och himlavalvets smidare Seppo Ilmarinen har dubbelgångare runt om i världen, inberäknat Kina och Polynesien.

Folkloristernas dubbelroll

Trots detta har folkloristiken i Finland fungerat som en av nationalismens främsta drivkrafter. Den amerikanska forskaren William A. Wilson gjorde i tiderna en utredning baserad på ett omfångsrikt källmaterial (Folklore and nationalism in modern Finland. Indiana University Press, 1976) beträffande den dubbelroll som folkdiktningsforskarna har spelat i det finländska kulturlivet. Som forskare har de varit internationalister men utanför forskarrollen har de fungerat som den nationella självkänslans ledande agitatorer.
Nationalitetsidealet, vars syfte under den autonomiska tiden var att göra Finlands folk och språk salongsfähiga i omvärldens ögon, fick nya drag efter inbördeskriget. Civilisationsidealismen fick vika undan för en allt påstridigare och allt mera krigisk russofobi. Man satte bl.a. igång med att knåpa ihop en kung för Finland vars främsta uppgift det skulle vara att locka tysk vapenmakt att delta i ett erövringståg i Östkarelen.
Kalevaladagen den 28 februari är den finska kulturens dag. Under tidigare decennier var det också den självtillräckliga, inkrökta nationalismens dag. Det var knappast en slump att Kalevalas 100-årsjubileum år 1935 firades i Sordavala, i östgränsens omedelbara närhet.
Martti Haavio var som känt en av AKS:s förgrundsfigurer. I Skyddskårens organ Hakkapeliitas Kalevaladagsnummer (1935) förkunnade han: ”Kalevalan runouden ydin on yksinkertaisesti sotarunoutta” (Kärnan i Kalevalas poesi är helt enkelt krigspoesi).
I samma dags nummer av Laivastolehti gjorde han Väinämöinen till skyddshelgon för Finlands flotta: ”yhteiskunta,… joka lauloi Väinämöisestä, oli… suomalainen sotayhteiskunta, yhteiskunta, jossa korkeassa kurssissa oli meri, sota, merisota,… jossa meriurho oli ylimmän ylistyksen arvoinen” (det samhälle,… som besjöng Väinämöinen, var… ett finskt krigarsamhälle, ett samhälle där havet, kriget, sjöslaget stod högt i kurs,… där havets hjälte var värd den högsta äran).

Ett enda kväde

Biskop Henrik och de källor där han omnämns har förutom folkloristerna också intresserat språkvetare, historieforskare och etnologer. Ändå har man inte funderat så mycket över det här materialets särställning i den finländska folkdiktningens kulturskikt. Vikingatiden gav upphov till en rikhaltig epik och utan den skulle knappast vare sig Kalevala eller Kanteletars legender och ballader, högmedeltidens prov på lysande ordkonst, ha kommit till. Men från tidig medeltid har ingenting annat än Kvädet om biskop Henriks bane bevarats i det kollektiva minnet.
Afrikas pygméer avbildade de vitas ankomst till sitt land i klippmålningar och svenska vikingahövdingar reste runstenar som ännu vittnar om deras omvändelse till den nya religionen, men finländarnas entré från förhistoriskt dunkel in på historiens upplysta scen, skildras i ett enda kväde. Och även detta är ett beställningsverk gjort i propagandasyfte.
Elias Lönnrot lånade Kanteletars version av Henrikskvädet ur en fotnot till Henrik Gabriel Porthans biskopskrönika. Själv var Porthan av diametralt motsatt åsikt om kvädets förtjänster än Haavio, han ansåg att det var obetydligt, dumt och värdelöst.

övers. My Lindelöf