ordbro del 1

Våren 1931 kom tidskriften Kontakt ut med sitt första och enda nummer ochArtur Lundkvists dröm om en samling av finlandssvenska och rikssvenska modernister blev här förverkligad: från Finland medverkade Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Rabbe Enckell och från Sverige bl.a.Harry Martinson och Eyvind Johnson, skriver Maria Björkman i första delen av en artikelserie om hur rikssvenska författare påverkats av sina finländska kollegor.

I begynnelsen var Johan Ludvig Runeberg. I alla fall om man får tro Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och finlandssvensk poet. Jag har ringt upp honom för att ställa frågor om hur Sverige och svenska författare tagit intryck från Finland och finlandssvenska samt finska författare.
– Det var i och med Runeberg som Sverige över huvud taget började ta intryck av litteratur från Finland. Innan Runeberg hade påverkan mest kommit från Sverige till Finland. Och efter Runeberg dröjde det ända till de modernistiska lyrikerna under mellankrigstiden innan Sverige på nytt tog bestående intryck från systerfolkets litteratur, menar Pettersson.

”Det sanna snillet”

Men i begynnelsen var alltså den finlandssvenska skalden Runeberg (1804-1877). Han fick, berättar Pettersson, ett stort genomslag i den svenska skolundervisningen, vilket var ett gott tecken på hans höga status inom litteraturhistoriens kanon. Jag går till universitetsbibliotekets magasin för läseböcker i litteraturhistoria för att bilda mig en uppfattning om Runebergs representation i den svenska högre skolundervisningen.
I min högst ovetenskapliga undersökning bland läseböckerna märker jag att Petterssons uttalande stämmer. Jag finner en hög frekvens Runeberg i samtliga titlar jag går igenom (en från varje decennium 1880-1960, inalles nio läseböcker). Här återfinns åtskilliga dikter (Bonden Paavo, Barden, Bondgossen och Till en fågel är några) och oftast också ett stycke prosatext (som till exempel utdrag ur Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet i Saarijärvi socken).
År 1904 kunde hugade studenter drilla sig i svenska modersmålet under sommarlovet. Läseboken för sådana sommarstudier heter Minnesanteckningar och Skaldestycken såsom feriekurser i modersmålet och upplyser mig om att ”Johan Ludvig Runeberg föddes den 5 februari 1804 i Jakobstad i Österbotten bland en svensktalande, handlingskraftig och frimodig befolkning”. Feriekursen på 106 sidor innefattar 21 sidor Runeberg. Här finns även Talis Qualis (pseudonym för C.V.A. Strandberg), E.G. Geijer, P.D.A. Atterbomoch Viktor Rydberg med. Så nog var Runeberg i gott sällskap på den litterära parnassen vid denna tid.
1888 års Läsebok i svensk prosa har likaså en längre artikel om Runeberg, författad avC.R. Nyblom där nyckelorden lyder ”enkelhet”, ”måttfullhet” samt ”sund och lefvande”. C.R. Nyblom skriver:
”Liksom naturen i sina daningar följer de simplaste och klaraste lagar, men frambringar alster, hvilka, då de äro färdiga, framträda för öga och tanke såsom under, så gör äfven det sanna snillet, och sådant är intrycket af Runebergs poetiska konst.”
Runebergs sanna snille fick alltså redan tidigt ett betydande inflytande i den svenska högre skolundervisningen. Men även i de senare läseböckerna, utgivna på 1940- och 50-talen är Runebergurvalet stort. Den enda egentliga skillnaden som jag ser i läseböckerna från 40- och 50-talen är att Runebergs sentida kollegor, modernisterna, vid denna tid också fått plats i läseböckerna.
I min egen gymnasielärobok från 1992 omnämns Runeberg som ”finlandssvensk” i inledningen och som ”den store nationalskalden” i slutet, med en lång och uppskattande artikel om främst Fänrik Ståls sägner däremellan. Själv minns jag hur jag inför en författarpresentation fastnade för just dikten om bonden Paavo (och främst för hans arma hustru som ideligen blandade bark i brödet) och hur den fick bli framställningens huvuddikt.
Efter Runeberg dröjde det som sagt till mellankrigstidens modernister innan någon större påverkan kom flytande österifrån över Bottenhavet, men då flöt det in en hel del. Säg den svenske modernist som inte blivit påverkad av syster Södergran och broderBjörling?

Artur Lundkvist

Artur Lundkvist var en av de unga författare som tidigt lyfte upp den modernistiska manteln i Sverige (och en av de ”fem unga”, som förutom honom själv utgjordes avJosef Kjellgren, Gustav Sandgren, Harry Martinson och Erik Asklund). Modernisterna opponerade sig mot den alltför naturtrogna och ”objektiva” verklighetsavbildning som rått i 1800-talets litteratur. Modernisterna framhöll i stället den ”subjektiva” upplevelsen som sann, och bröt därför i sin diktning sönder de etablerade normer (till exempel för motivval, rim och rytm) som fanns för poesin, och följde nya principer med ett djärvt bildspråk och stora influenser från det talade språket.
Lundkvist var starkt inspirerad av Edith Södergran och 1927 beskrev han henne som ”stjärnan som lyser morgonröd över den unga diktens väg”. Hon är föregångaren för ”tidsmedvetna kämpande unga diktare” som förkastat den gamla tidens lyrik, ”klingklanget”, till förmån för ”en ny fränare realism”.
Den modernistiska teorin hade Lundkvist inhämtat från Hagar Olsson som han beskriver som ”rörelsens talangfulla kritiker och essayist” och från Gunnar Björlings programartiklar i tidskriften Quosego åren 1928-29, enligt Lundkvist ”den bästa redogörelsen för modernistiska teorier som finns på svenskt språk”. Lundkvist önskar samla svenska och finlandssvenska modernister till gemensam sak och skriver i ett brev den 15 juni 1929 tillElmer Diktonius i detta ärende:
”Kontakten mellan er moderna finländare och oss unga här hoppas jag på: att den blir starkare, personligare, mera ömsesidigt (efterhand som vi växer till) stärkande och befruktande! Vi behöver enhet, sammanhållning.”
Den 26 maj 1930 konstaterar dock Lundkvist lite besviket i ett nytt brev till Diktonius:
”Det är visst fortfarande ingen särdeles kontakt mellan det unga Finland och det dito Sverge. Jag vet inte vad det beror på. Det geografiska avståndet? Eller annat?”
Sommaren 1930 blir dock ett personligt sammanträffande av. Lundkvist som vistats en tid i Paris återvänder till Norden och tillbringar några dagar i juli tillsammans med Diktonius och de svenska poeterna Erik Asklund och Josef Kjellgren på Åland, följda av en augustivecka i Helsingfors där han umgås med Gunnar Björling, Rabbe Enckell, Eric Olsoni samt de finskspråkiga modernisterna ur gruppen Tulenkantajat (Eldbärarna):Olavi Paavolainen, Lauri Viljanen, Arvi Kivimaa, Mika Waltari och Unto Seppänen.
Lundkvist har planer på både en tidskrift som samlar modernisterna på ömse sidor om Bottenhavet och på en antologi innehållande enbart modernistisk finlandssvensk och rikssvensk lyrik, som Erik Asklund kommit med idén till. Hösten 1930 utverkar Lundkvist Diktonius medverkan i den tänkta tidskriften med arbetsnamnet Karavan. Han uttrycker förhoppningar om att också Björling och Enckell ska sända sina bidrag med orden: ”Vi måste ju ha er med”. I ett brev till den rikssvenska författarinnan Stina Aronson skriver han samma höst:
”I Karavan skall vi ju vara mycket fria, obundna, lära oss vara det, sorglösa, nonchalanta – i viss mån, i vissa sammanhang. Men allvar i det väsentliga, och framför allt: en ny konkretion, vi skall måla idéerna med blod och mull.”
Våren 1931 kommer så tidskriften med namnet Kontakt ut med sitt första och enda nummer. Och Lundkvists dröm om en samling av finlandssvenska och rikssvenska modernister blev faktiskt här förverkligad: från Finland medverkade Diktonius med en artikel om Södergran, medan Björling och Enckell bidrog med dikter. Från Sverige fanns dikter av de fem unga (utom Martinson), Sara Sand (pseudonym för Stina Aronson),Eyvind Johnson och Carl-Emil Englund. Av tanken på en antologi med enbart finlandssvenska och rikssvenska modernister blev dock intet. Karl Otto Bonniernobbade förslaget och antologin som faktiskt kom 1931, Modern lyrik, innehöll både finlandssvenska och rikssvenska modernister och poeter som Hjalmar Gullberg, Johannes Edfeldt och Nils Svanberg.
Att blanda modernister med poeter av ”den äldre skolan” visade sig dock vara framgångsrikt ur spridningssynpunkt. Den bokköpande allmänheten fick nu stifta bekantskap med den nya poesin i sällskap av sina gamla favoriter och även kritikerna mötte modernisterna med större respekt hädanefter.

Harry Martinson

En annan svensk modernist som särskilt påverkades av de finlandssvenska modernisterna var Harry Martinson. Litteraturforskaren Kjell Espmark spårar (i boken Harry Martinson erövrar sitt språk) de influenser som Martinson med tydlighet fått från Södergran. Ett exempel ur dikten ”Afton” är: ”Stjärnorna slå upp ögonen. / Natten böjer sig ned och kysser vårt hus” som kan jämföras med Södergrans lika besjälade naturbild: ”Varje stjärna kysser mig på munnen […]” (ur dikten ”Scherzo” i Rosenaltaret).
En avgörande förutsättning för Linnélärjungen Martinsons diktning var kanske inte Södergran men dock mötet med Rabbe Enckell, och med hans metod att skriva naturdikter, ”det enkla omedelbarhetsanslaget”. 1957 blev Martinson intervjuad i Finlands radio av P. O. Björk. På frågan om de finlandssvenska författarna haft någon betydelse för honom svarar han:
– Jo, dom har haft en mycket, mycket stor betydelse. För det första har dom ju gett mej mod att skriva på ett sätt som låg till för mig, utan att jag visste om att det var så. Och för det andra så har de öppnat nya möjligheter för mej att se på naturen. Jag minns särskilt Rabbe Enckell, och jag minns också Björling i hans samling Kiri-Ra! och jag minns Elmer Diktonius i Stark men mörk. Alla sådana saker, dom var för mej stora upplevelser, som stärkte mitt mod att man kunde gå direkt på tingen i naturen.
Hur inspirerad Martinson var av Enckells diktning glimtar fram i ett brev Martinson skrev till Enckell den 19 juli 1935:
”Du har hjälpt mig att utvecklas. I en skog, i en hage med hästar vid en insjö i Södermanlands skogsbygd har jag upplevat Rabbe E. kanske djupare än någon. Den tvekande daggen i Dina dikter skall jag aldrig glömma.”
Vid ett annat tillfälle lär Martinson till Enckell ha yttrat ”Det var du som lärde mig att skriva”. Han förtydligar dock att det var poesin detta gällde och inte prosan.
Gunnar Ekelöf
Den svenske poeten Gunnar Ekelöf tydde sig också gärna till Rabbe Enckell. Olof Lagercrantz skildrar deras vänskap så här i boken Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma:
”Rabbe Enckell, den finlandssvenske diktaren, var bland de samtida lyrikerna den som Gunnar Ekelöf kände sig närmast. De var valfränder, för att använda ett ord som Gunnar tyckte om. De få gånger Gunnar rörde sig i större sällskap och Rabbe fanns där, sökte de sig strax till varandra. Jag ser dem tätt tillsammans i innerligt samspråk.”
En annan frändskap beskriver Ekelöf själv med Edith Södergran:
”Emellertid förhåller det sig så, om någon skulle falla på tanken, att Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision. Vi har också gått igenom något av samma kris av överkompensation. För henne ’den store jägaren’ Nietzsche. För mig Rimbaud m.fl. transponerade till en ’nordisk’ tonskala i några samlingar från 1930-talet.”
Så långt de finlandssvenska modernisterna och deras påverkan på några av de svenska.

Den finskspråkiga litteraturen

Men, hur är de då med den rent finskspråkiga litteraturen och dess påverkan i Sverige? När jag frågar litteraturprofessor Pettersson svarar han att man vet ännu ganska lite om det. Ämnet är tyvärr inte särskilt utforskat. En avhandling finns dock som klargör hur finsk litteratur i svensk översättning togs emot i Sverige under 1930-talet. Det är Pirjo Vaittinens Niin lähellä, niin kaukana. Suomesta ruotsiksi käännetyn kaunokirjallisuuden vastaanotto Ruotsissa 1930-luvulla (Så nära, så fjärran. Mottagandet i Sverige på 1930-talet av från finska till svenska översatt skönlitteratur). Som titeln antyder, blev tolkningen av den finska skönlitteraturen ofta präglad av stereotypa föreställningar om Finland och finnarna. Trots närheten och en tidigare helt gemensam historia var Finland ändå ett avlägset land för de svenska kritikerna.
De svenska kritikernas främsta bevekelsegrund för att läsa finsk skönlitteratur var, vilket framgår av bokrecensionerna, att lära sig mer om grannlandet och dess invånare. Dock ledde kritikernas etnocentriska inställning till att läsefrukterna snarast bekräftade gamla fördomar och recensionerna framhävde olikheterna mellan folken. Man såg naturligtvis vad man var ”förprogrammerad” att se i den finska skönlitteraturen, och för Sveriges del ingick i detta program den finska naturen som viktigaste ingrediens. Det finska skönlitterära landskapet var för den svenske kritikern ett naturlandskap i inlandet, med en grå bondgård (eller ett torp) som fick representera kulturen. Att den finska naturen var fattig och karg var något svenska kritiker kände till från Runeberg och Z. Topelius.
Den kunskap svenskarna ägde om Runebergs litteratur präglade deras litteratursyn under 1930-talet. Bonden Paavo plockas till exempel ofta fram som jämförelseobjekt i recensioner. Detta ledde ibland till att svenskarna missade centrala teman i litteraturen, som i mottagandet av Joel Lehtonens klassiker Putkinotko (Ödemarkens barn). Putkinotko är en social roman som handlar om det röda upproret i Finland under inbördeskriget 1918. Samtliga svenska kritiker missade den uppgörelse som Lehtonens alter ego, bokhandlaren Aapeli Muttinen, gör med just bonden Paavo som får representera den ohållbara idealismen. Ingen av de svenska kritikerna berörde detta avsnitt, trots att det utgör bokens ideologiska kärna.
Kanske var det svårt för kritikerna att överge den gängse bilden av det finska folket som idealistiska och självuppoffrande, hårt arbetande men framförallt individualistiska? Kanske var det svårt att ifrågasätta den käre bonden Paavo? Torparproletären Juutas Käkriäinen, som är huvudpersonen i Lehtonens roman, ansågs för övrigt inte som farlig av den svenska kritikerkåren. Det var först inbördeskrigets röda stadsproletärer som beskrevs som ”djuriskt grymma”. Dock inte i kritiken av Lehtonens roman.
Trots de stereotypa uppfattningarna om Finland som flitigt förekom hos den rikssvenska kritikerkåren togs många översatta titlar emot med glädje. Detta gällde i synnerhet F.E. Sillanpääs böcker. Sillanpää introducerades i Sverige 1919 och den första översatta boken Det fromma eländet fick ett gott mottagande i Sverige. Sillanpääs fortsatta litterära produktion följdes med positiva förväntningar. De tre romaner som översattes i början av 1930-talet (Silja, En mans väg och Människor i sommarnatten) gav Sillanpää mästarrykte i Sverige.
Naturskildringarna blev under Sillanpääs penna till ren naturmystik, något som gjorde de svenska kritikerna överförtjusta. Sillanpää ställdes helt i en klass för sig, och nobelpriset diskuterades i flera anmälningar av hans böcker under 30-talet, innan han slutligen belönades med det år 1939. Priset gavs till Sillanpää för ”den djupa uppfattning och den osökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”. Detta är en utmärkt beskrivning av vad man i Sverige under denna tid uppfattade som det värdefullaste i finskspråkig litteratur.
Inte bara historia?
Tre ledande modernister i Sverige har alltså fått avgörande inflytanden från sina finlandssvenska kollegor, både rent litterärt och genom vänskapsband. Dessa tre är ju inte ensamma om att ha fått påverkan från Finland, utan bara några exempel på hur påverkan historiskt sett inte bara gått från Sverige till Finland utan också från Finland till Sverige. Dessutom visar exemplet Sillanpää att den finskspråkiga litteraturen påverkat åtminstone Svenska akademien så mycket att nobelpriset delades ut till en av dess representanter 1939.
Hur är då situationen idag? Har nutida svenska författare påverkats av finlandssvensk och finsk litteratur eller av vänskapsband med kollegor i Finland? Följande artiklar i denna serie kommer söka svar på dessa frågor.