Ulrika Nielsen har träffat den rysksvenska filmregissören Maria Zennström som i höst debuterar som författare med romanen Katarinas sovjetiska upplevelser.

Någon traditionell roman ska man inte förvänta sig. ”Det är en rätt så rastlös berättelse”. Samtidigt, tänkte jag när jag först hörde henne säga det, är den långsam, stillastående – men levande. Den ger apatin ett slags självrättfärdigande mening, griper en tid, ett land, synliggör storslagenheten i människors spruckna, olevda liv, får en att fråga sig: var är livet? Maria själv säger att hon upplever sig ha varit så nära just livet, under sina nästan tio år i Ryssland, trots att hon kanske inte förstod det då. Apatin var stor; ett slösande av tid.
En varm sensommareftermiddag när solen står stilla ringer jag på Marias gröna dörr. Hon skrattar varmt åt min punktlighet och visar mig runt med hemvana ballerinaskor på fötterna. Lägenheten är ljus, rymlig, över en stolskarm hänger en klänning jag känner igen från ett annat tillfälle, den är orange med vita bollar på. När jag påpekar att jag tycker mycket om den tar hon den på sig!

Över Maria är det något tidlöst, precis som möblerna i hennes lägenhet är svåra att med säkerhet placera i en era. Något ryskt, tänker jag när ögonen sveper över lägenheten; det jättelika vita möblemanget. Något ryskt, tänker jag när Maria vandrar omkring i lägenheten; ett slags ödmjuk säkerhet. Vi sätter oss vid ett stort bord vid ett vidöppet fönster. Två våningar under oss larmet från Kungsholmstrafiken. Maria säger att man får röka. Inomhus. Häller upp starkt kaffe. Kallar sig en usel värdinna.

Konst som dynamit

Maria är född och uppvuxen i Stockholm. Hennes pappa är svensk, hennes mamma ryska. Under åren 1983-1992 bodde hon i Sovjet, där hon utbildade sig till spelfilmsregisssör på den legendariska filmskolan i Moskva. I en tid, på en plats, där konst var en angelägenhet för alla.
– Konst blir dynamit i totalitära samhällen, i Sovjet var den extremt laddad, speciellt film. På filmskolan visste man att halva lärarkåren hade suttit i läger och andra halvan hade angivit dom. Konsten var på liv och död. Vi hade ett ämne som hette ”seminarium om modern film”. Vi tittade på nya filmer en gång i veckan, filmer som kanske inte gick på biograferna i stan, nya filmer från väst eller från Sovjet. Sen pratade vi om dem. Diskussionerna var otroligt starka och heta. Alla hade en åsikt.
– Den sovjetiska medborgaren i gemen hade väldigt bra filmuppfostran. Filmerna som gick på biograferna var kvalitetsfilm, det som vi här kallar smala filmer. Alla såg Tarkovskijs filmer – och alla hade en uppfattning om dom.

Det måste vara en ordentlig krock att komma tillbaka till Sverige, till det konstklimat som råder här?

– Det är tråkigt att konst inte är en angelägen fråga. Det råder hela tiden ett kultursorl, men det blir aldrig något mer. Och det är inte förvånande att det är så. Synen på konsten är direkt beroende av samhällsklimatet. Dagens svenskar i gemen är extremt estetiskt outvecklade, det gäller egentligen alla som under lång tid levt mer eller mindre utelämnade åt den kommersiella kulturen. Man är van vid amerikanska filmer med snabba klipp, filmer som är estetiskt väldigt enkla, som inte har något personligt tonfall. Förhållningssättet till konsten är primitivt, eftersom konst inte är en integrerad sida av livet. Andra sidan av slanten är att konsten inte var fri i Sovjet, och det är förstås inte bra. Samtidigt var det ju därför den var så angelägen.
– I Sovjet fanns dessutom en bred folkbildningsverksamhet. Nästan alla barn hade möjlighet att – gratis – gå på fritidskurser och cirklar i pionjärpalatsen eller i ”ungdomens hus”, i litteratur, teater, krokiteckning, musik, dans… Det fanns plats för konsten för att kommersialismen inte fanns.

Har reklamen tagit konstens plats hos oss?

– Det tror jag. Skälet att jag tyckte mig se så mycket i Sovjet, till exempel i dåvarande Leningrad, var att reklam inte fångade ens uppmärksamhet, man såg allt det andra, ansikten… Det fanns inte så mycket som manipulerade.
– Frånvaron av reklam gjorde att människorna hade en annan slags säkerhet. Reklamen inverkar så djupt. Jag känner att man blir en ganska osäker människa när man hela tiden har en bild av hur man ska se ut. Det finns få vägar att utvecklas på. I dåvarande Sovjet fanns nästan ingen reklam alls. Det fanns en större frihet i vad som kunde vara vackert. Idealen var kanske lite naivare, men befriande – för mig. Kvinnor ville ha nätstrumpor, granna färger, tunga parfymer, nästan korkskruvar… Skönhetsidealen var mycket friare. Om ett tygstycke blänkte var man redan snygg.
– När fattigdomen är stor kan toleransen vara större för hur man får se ut, hur en kropp kan se ut – även om det förstås också kan vara viktigt att till exempel vara hel och ren. Det fanns mycket fler lyten. I dåvarande Sovjet fanns utrymme, nischer, för icke lönsamma existenser, för kufar, för fula, underliga människor. Samtidigt var Sovjet ett djupt intolerant samhälle, man kunde sätta misshagliga poeter i fängelse anklagade för lösdriveri. Men hur ett människoliv kunde te sig hade en bredare skala än här. Nu blir folk mycket mer lika oss i väst, men man kan fortfarande se dethär i Ryssland.

Fasadernas frånvaro

Romantiserar du Ryssland?

– Jag vet att jag inte vill och inte bör göra det. Försöker att inte hamna i något slags nostalgi. Egentligen vantrivdes jag där – samtidigt hade jag alla dehär skönhetsupplevelserna. Men Moskva var inte en stad man kunde trivas i, det var ett inferno på många sätt. Men jag fick ändå kontakt med någonting när jag kom dit, något som hade att göra med min på många sätt hemlighetsfulla mamma. Jag kände att dethär är mina rötter, en anknytning. Samtdigt var mitt möte med Ryssland något jag var mycket ensam om. Det är bara mitt, det är något som inte kan förflackas. Jag upplevde att jag föll på plats. Kanske har det att göra med att jag består av två identiteter, och dethär sammantaget gör mig hel. I den mån man kan tala om ”hel”.

När jag var i Ryssland upplevde jag ett slags storslagenhet hos allt jag såg, hos människorna speciellt. Den storslagenheten tycker jag du fångar så bra i din bok. En skönhet, som är annorlunda.

– Storslagen var faktiskt det första ord som kom för mig också när jag kom dit. Jag har alltid satt det i samband med att det inte var koloniserat. I min bok finns en mening: ”Bakom huset oordnad mark”. Det var inte tillvarataget, inte exploaterat.
– Jag har alltid uppskattat skönhet som är problematisk. När ryssar tänker på skönhet tänker de på väst. Det är ordning. Det är slätt. Alla ser mätta ut. Men för mig har det ingenting med skönhet att göra. Jag får sällan skönhetsupplevelser i Sverige. I Ryssland upplevde jag däremot skönhet hela tiden. Jag kan längta till det.
– Först när jag kom blev jag gripen av att det inte fanns några fasader. Eller de var tunna, genomskinliga, allt var synligt. I människornas ansikten, på kläderna, på kroppen. Om en människa har blivit av med benet så går hon där och har inget ben. Folk hade så intressanta kläder, en kappa som kom från vilket decennium som helst under nittonhundratalet, håruppsättningar. Och allting berättade så mycket.
– Folks öden syntes så starkt utanpå. Deras olevda öden. Allt dethär talade till mig jättemycket. Jag visste det tidigt: dethär är ett av mina teman, dethär vill jag berätta om.

Ytornas poesi

När Maria talar om de olevda ödena går mina tankar till några meningar i Katarinas sovjetiska upplevelser som jag återvänt till flera gånger. Varje gång samma känsla i halsgropen: hisnande:

”Blixtsnabbt tömmer hon de sista dropparna surnad grädde i mitt kaffe efter att själv ha satt sina tunna läppar direkt till den lilla burken och druckit. Hon skrattar klingande. Grädden skär sig genast i det halvvarma kaffet, jag lyfter koppen och dricker.
Hon har gått före mig in i sovrummet, tar foton i händerna. De visar vad jag redan anat: hon var mycket vacker som ung.
Plötsligt står hon vänd mot mig med händerna tryckta mot bröstet, visande hjärtats plats. ”Det sjöng härinne!” jublar hon sprucket. Över hennes pappersglatta kinder faller snabba tårar, rörd kysser jag henne.”
(s.62)

Ser du något liknande här i Sverige? Eller lever vi liksom ut våra öden här?

– Det tror jag absolut. Problematiken uppstår inte på samma sätt mellan ens önskningar och de möjligheter som finns. I Sovjet la sig önskningarna utanpå, ett slags frustration, och blev synliga. I mindre städer i Sveriga kan man kanske hitta samma sak. Men sällan i Stockholm.
Pärmen till boken för tankarna till något privat, den är helt röd, mycket vacker, stilfull. Maria själv påpekar att den kan läsas som en diktsamling, den är utformad på samma sätt. Dessutom är tonen lyrisk, något som Maria direkt förknippar med den skönhet hon fann i ”ytorna” i Sovjet. Stilen för också tankarna till en dagbok. Jaget i framställningen fungerar som ett prisma. ”Min metod är detaljen. På filmhögskolan i Moskva lärde vi oss att inte förklara för mycket”, säger hon i Svensk bokhandels debutantkatalog. Boken består av bilder, fragment, sekvenser, som aldrig låter sig helt struktureras. Det är en filmare som skapat bilder av ord. Och materialet är verkligheten; människorna, existenserna.

Verklighetens djärva detaljer

Är det i verkligheten som magin finns?

– Så är det för mig. Den konstnärliga ideologin fanns i filmhögskolan. Vi fick rådet att gå ut och lyssna, titta. Regiutbildningen var en jättebra författarskola. Om man bara lyckades skapa ett ögonblick av liv på scenen så var det bra, det handlade om att lära sig gestalta liv.
– Mig personligen passade dethär väldigt bra. Jag befann mig i ett mellanspråkligt stadium. Och det nya landet upplevde jag med så stora ögon, jag var helt med på noterna. Jag önskade att jag hade en kamera i huvudet, för jag ville återberätta vad jag sett. Då är det ju film man ska syssla med, tänkte jag. Men sen märkte jag att det jag hade sett i verkligheten var bättre än det jag kunde återskapa! Det var en plågsam insikt. Att film för mig är ett klumpigt medium. Ord är följsammare. Jag kan komma närmare det jag vill uttrycka med orden.
– När något både är verkligt och symboliskt, då är det vackert. Alla detaljer som verkligheten erbjuder är bättre, mer oförutsägbara, djärvare än något man tänker ut.