Värmen mot ansiktet. Svetten rinner längs med huden, men på hustaket av en lerhydda mitt i öknen sitter en femårig pojke oberörd och tittar på oss. I en tidningsartikel ser jag att organisationen jag jobbat för har uttalat sig och sagt att det är som att bygga ett flyktingläger på månen, med den avgörande skillnaden att månen är en säkrare plats. Och så är månen längre borta. Ett stenkast från de områden som inte kontrolleras av olika stammar med mera eller mindre klara blodsband till de ursprungliga talibanerna, de religösa studenterna som växte upp här i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. Ett par hundra år från den plats där vi befinner oss. Jag åker till Pakistan i augusti, långt före terrorattackerna i början av september, innan kriget började och världen vände. Ändå är jag relativt övertygad om att det för människorna i Loralai, mitt månlandskap på jorden, inte är mycket som ändrats. Det finns inga telefoner och de flesta kvinnor i min ålder har aldrig lärt sig skriva, så även om de hade en adress skulle det inte löna sig att skicka brev.

Det krävs en alldeles särskild barndom för att inte bli överväldigad av bergen och de långa sträckorna av sand och brända buskar och uttorkade träd. Det finns ingenting så långt ögat når, och sanden är inte ens röd som i öknen, bergen är inte gröna som ett tecken på fukt och lindring, det finns inget hav bakom horisonten. Det finns bara sand. Och lerhus i samma färg. Och djur som är döende eller döda. Och en relativt välmående femårig pojke utan tillstymmelse av nyfikenhet i blicken.
Efter ett par dagar i tröstlöshetens byar börjar jag kunna läsa signalerna om att något roligt är på gång. En samling burkhor slängda över dörrkanten på något hus. Den blinda tonåringens rytmiska dunkande på det plåtövertäckta brunnslocket. Barn som sjunger. En åsna som slitit sig lös och håglöst vandrar mellan husen, för vart ska man egentligen gå om världen finns på en annan planet?
Inne i husen samlas kvinnorna och klagar. Det görs med mycket humor, och det är en tröst att se att var och en har en färggrann dräkt, svart khol runt ögonen, och färgglada naglar under burkha-dräkten. De klagar mest över alldagliga saker, som att oljan är slut och matpriserna stigit i höjden, och att ingen lyssnar till dem. Skolundervisning (för flickor och pojkar) pågår under dagen och den röda klätterställningen och blåa rutschbanan, två helt absurda tingestar mitt i öknen, utnyttjas fortfarande under kvällarna. Rent bortsett från det faktum att man i egenskap av kvinna inte har nåt alternativ så är det skönt att umgås med kvinnorna och barnen. Det är alltid nära till skratt. Och det finns alltid massor att göra.
Efter ett par dagar börjar de av männen som inte sysslar med att gräva brunnar bli svartsjuka på de relativt humorfyllda dagarna som jag kan rapportera om. Männen har, så vitt jag kan förstå, inte roligt alls. Åtminstone är det inget som de går med på att erkänna. Det är också oklart vad männen egentligen gör. Det finns inga åkrar, inga jobb och inget krig. Det är möjligen där som ett av problemen ligger.
Rada, en av kvinnorna som jag kommer nära, och som flytt från Kabul för nio år sedan, följer med oss tillbaka till staden där hon inkvarteras hos släktingar. Här i staden är håller sig talibanerna, som utmärker sig genom sina svarta och vita turbaner och sina långa skägg, mer i bakgrunden. Mest sitter de uppradade längs husväggen och ser på folket som flyter förbi. Rada gör sitt bästa för att inte glömma sjalen (burkhan är onödig här) när hon går ut, och knyter den extra hårt kring huvudet när hon går i de mer talibanfyllda kvarteren.
Hennes släktingar, liksom hennes familj, är relativt liberala och ser med förakt på de strikt religösa ledarna. Kvinnorna rycker på axlarna och himlar med ögonen, men suckar ändå djupt när de ber männen följa dem med på bio för att undvika missförstånd.
Innan afghanerna flyttade in i Quetta var den här staden en byhåla som ingen kände till. Nu är det en stor stad, hem för transportmaffian, med banker och butiker, bokaffärer, hotell och restaruanger och en flygplats. Fyra timmars bilresa från flyktingbyn på månen. Dagen innan jag skriver ner det här, en månad efter att jag lämnade Quetta, när världen vänt och kriget börjat, bränner afghanerna ner allt det som de själva har byggt upp. Förutom de två lokala medborgarorganisationernas byggnader brinner också banker och butiker och biografen. Rada ringer till mig i Genève. Hon säger att hon tänker ta sig tillbaka till Loralai, till månen. Det är trots allt säkrare där.